Descended

Den senaste perioden har varit ganska turbulent. Precis så som det sig bör vara i mitt liv. Varje vecka erbjuder nya problem, nya frågeställningar kring vem jag är. Frågor som liksom bara jag kan svara på. Det har känts som att allting jag erbjudit min verklighet har varit uttänkt och ganska cyniskt. En väl medveten handling är aldrig så ärlig och vacker som en spontanitet i godhet. Ärlighets cynism är precis som alla andra cyniska gärningar. Oavsett reslutatet. Men någonting har hänt. Någon pusselbit som har varit borta i hela mitt liv har fallit på plats. Jag kände det först för tre dagar sedan. Någonting har släppt. Som en spärr som höll mig tillbaka. Som tvingat mig att vara på min vakt, att uppmärksamma min omgivning för eventuella fel. Som alltid har varit där. Men nu är den borta. Jag har läst om det, på andra plan. Paedotranscendens och gerotranscendens kallas det. Är ni nyfikna så är det bara att wikipediasöka det. Eller så kan jag förklara det. Det handlar om en övergång till någonting annat, till ett djupare plan. Barn lär sig förstå gråzonen, och dom få lyckligt lottade som får erfara gerotranscendens har förklarat att dom funnit sin plats i naturen, fått kontakt med sina förfäder och hittat ett lugn som aldrig infunnit sig innan. Lite halvflumm om man inte läst om det, men det är precis den känslan jag känner. Inte så att jag har kontakt med mina döda mor och farföräldrar, men jag känner mig på plats i livet. Det har varit så viktigt att passa in, och nu har jag kanske förstått att jag faktiskt kommer hitta min plats oavsett om jag är paranoid över andas åsikter, eller om jag bara slappnar av och låter det ske på egen hand. Som en dos av egenkärlek, självrespekt och en vetskap om att jag förtjänar det absolut bästa, eftersom jag vet vad jag bidrar med till min omgivning. Och det känns oerhört stort.

Det saknades aldrig bränsle till min eld. Det saknades aldrig syre. För allt fanns i ett överflöd. Allt var i sitt esse, i sekunderna innan världen gick under. Dom höll händerna, fick sin första kyss, fick den första riktiga kramen i sina liv... Kanske fick någon höra, hur älskade dom var. Kanske var någon precis som jag, ensam i dom sista sekunderna. Men ingen kommer förstå hur livet ter sig, om man ser det genom mina filter. Precis som era, fast lite annorlunda. Som fastlåst vid skammstocken som straff för goda intentioner, dålig självuppfattning eller ett svajande hjärta.

Du var ett andetag i mitt liv. Det vackraste jag sett. En klar rökpust som vägrade lämna spår mot fönster, metall eller ögon. Alla som du mött lämnas berörda av dig. Av din renhet. Du leker med din blick över alla dom motgångar, nedförsbackar och människor med vacker hållning som du mött. Precis som all rök, så tunnas du ut, och försvinner med höstvindarna. Jag önskar mig en glasburk, att fånga ditt väsen i. Så jag kan se det leka i nattens månljus. Jag skulle rensa i röran, göra plats för dig. En välstädad plats i mitten av mitt kaos, smuts och levande. Där du hade gjort dig. När dom sista sekunderna i mitt liv tickade ner. Då hade jag bett om dig. Bett om den dammiga men fortfarande elektriska glasburken med det osynliga i. Kysser mina barn farväl, känner ljuset omhulda mig, och där hade jag andats in dig. Med mina sista krafter. För kanske, kanske... kanske hade jag då förstått vad jag missat.