Descended

Det var mina första stapplande steg som man. Med vingliga steg i ett morgonsömnigt Göteborg utforskade jag var det var. Företagsloggor på ryggen, klättrande på fasader. Där grunden för någon annan blev stegen för min självkänsla. Klarade mig utan felsteg när jag nådde Kyrktornets mäktiga topp. Med hela världen under mina fötter skrattades adrenalinet bort. Det var mitt klimax. Mina ingångna stigar i omgivningar av tio-tals höga cementväxter. Min djungeltrumma ekade, höll mig trygg. Allt för stor för att förstå, att faran fanns då. Med en varm beröring i ryggen var allt där det skulle vara. Stöttning, mod och tålamod. Det var mina intensiva minuter som familjefar. Försörjare, stöttade i sörjandet. Breda axlar, spända muskler, handstående. Vårdslöst blottade armveck. Överkonsumtion av det goda blev det första fallet. Drömmen blev verklighet, och jag var för ny i min roll för att förstå, att skönhet behöver omhändertagande då och då. Fastande i loopen i mina hörlurar, delade med mig av rytmerna till en döv publik. När bördan av hundra nätter blev för tung, släppte jag taget. Spikarna i mina händer hade vuxit fast, irriterat och inflammerat. Handlöst föll jag, utan chans att ta emot. En vacklande fråga, ett dumt svar. Det var mitt extrakt. Min koncentrering av vad som hände. Utan att ta in allt jag stäng ute. Bara för en natt, valde jag tystnad. Bara för att vara tyst om en natt. Bara för en eftermiddag förlät jag mig själv. Bara för en eftermiddag tillät jag mig själv. Inlagd i främmande länder blev svaret klart. Draperade tankar, bakom slutna persienner Reflektionen försvann när jag förklarade, att bara för i natt vill jag helst vara ensam.

Det var en sådär härlig dag. Solen sken, stekte liksom på dom blottade underarmarna och det ansträngda ansiktet. Det var i mitten av Juli, och precis så som det sig bör så var det fågelkvitter och klar himmel. Dagen i fråga var den vanlig dag, på arbetet jag jobbar med under helgerna. Det är en äventyrspark som är belägen vid Borås Djurpark, där själva äventyret är att klättra i träd. Det är linbanor, svåra och trixiga element att besegra, allt beläget mellan två till elva meter över marken.

Under eftermiddagen kom det in ett ungt, vackert par med deras dotter. Solbrända och smågnabbandes besegrade dom bana efter bana. Men efter den tredje av fyra banor behövde dom bryta upp samlingen, eftersom deras avkomma inte fick följa med upp i den sista banan. Hon var både för kort och för ung, och då tog mannen på sig ansvaret att vara barnvakt medans kvinnan klättrade.

Hon led av ett visst måtta v höjdskräck, och bad snällt om lite hjälp och stöttning. Så jag erbjöd mig att följa med i trädkonorna för att stötta och eventuellt hjälpa henne om hon föll ner och blev hängande i sin sele. Ett enkelt jobb för mig som verkade bli fantastiskt trevlig. Så som det bör. Men vad fel jag hade.

Redan under det första hindret, där hon skulle gå balans gång mellan hängade trädstockar i luften så visade det sig att hon blivit upplurad i träden av sin man, för att retas lite. Han var inte helt övertygad om att hennes figur (vältränad förvisso) skulle hålla för de prövningar och frestningar som väntade där uppe. Mitt i svårigheterna av manövreringarna mellan stockarna fnös hon ur sig att han skulle tacka Gudarna att han var hennes ex, och att dom inte längre var tillsammans. Han spände då blicken i mig från marken, och väste bittert "då fick du sagt det ja". Man kan ju utan att överdriva säga att det blev en lite pressad stämning mellan oss tre människor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte få varken ögonkontakt med henne eller med honom.

Vi fortsatte, och mannen var tvungen att lämna oss med den lilla knodden, för att man inte kan gå under banan hela vägen. Så då var det jag och kvinnan kvar. Den något pressade och tryckta stämningen fortsatte att frodas mellan oss, och den gassande solen fick mig att svettas ymnigt. Det gjorde ju själva intimiteten som blir när man står på en 2x2 meter bred plattform åtta meter över marken lite mer svår hanterbar. Det fick gå, tänkte jag och visade henne knepen för nästkommande hinder.

Nästa utmaning var att balansera på en stålvajer uppsatt mellan två trädstammar, med hängande repstumpar i en tjusigt röd kulör att hålla sig i. Repen har strax över två meter mellan sig, och gör det till ett väldigt knepigt hinder om man inte riktigt är med i svängarna. Det var inte hon, utan hon föll ner från vajern och blev hängandes i sin sele. Och det är ju inte så farligt, det är ju liksom det jag arbetar med. Så jag uppmanade henne att dra sig in mot trädstammen, där jag skulle hjälpa henne upp igen. Jag delade med mig av ett knep, om hur hon kan ta fart och kasta sig ut från plattformen, och hålla sig i vajern som går till selen. På så vis man kan åka linbana över hindret. Det var hon tacksam över, då hon både var nervös och trött efter föregående utmaningar. Jag tänkte berätta för henne att jag skulle skjuta på henne, om hon kom upp på plattformen. Istället så sade jag någonting dumt. En Freudiansk felsägning må hända. "Om du kommer hit så skall jag ge dig ett skjut" tillade jag och blev pionröd i ansiktet i samma sekund som jag förstod vad jag sagt.

Hade nu hon eller jag reagerat på det jag sade, och kanske skrattat lite åt det. Kanske sagt någonting fyndigt eller spydigt i humorns anda, så hade det säkerligen inte varit ett problem. Nu gjorde ingen det, och situationen blev om ännu mer låst en tidigare. Man kan säga att man kunde ta på stämningen, och min vilja att hjälpa henne upp på nästkommande plattform blev lite lidande. Men mitt jobb är mitt jobb, och oavsett spänningar mellan mig och henne, så var jag ju klart tvungen att hjälpa henne. So far, and not so good.

Efter ytterligare tjugo minuter av plastiga peppningar från mitt håll och efter tre enormt fysiskt ansträngande räddningar där jag lyft upp henne på platformen igen så var hon äntligen färdig med den sista och svåra barnen. Hon var trött, eller snarare helt slut. Eftersom jag är service minded och en trevlig man, så tänkte jag erbjuda henne hjälp ur selen, vilket kan vara lite svårt. Framförallt svårt när man är nervös, trött och antagligen trött på sin instruktör. "Nu har du varit så duktig, om du följer med mig upp till containern så skall jag klä av dig!". Inte speciellt lyckad kommentar.

När dom var färdiga, fria ur sina selar så försvann dom snabbt från vår äventyrspark. Och det var jag ganska glad för. Det är ju som bekant dom små sakerna som gör det.

Då var det officiellt vår. Det var la roligt? Solen skiner, pippifåglarna skriker som om deras små bräckliga liv stod på spel, och melaninerna massproduceras för att färga oss tjusigt bruna. Melanin alltså. Det är ju ämnet i huden som absorberar solens skadliga strålning. Vi har det även i håret och i näthinnan och i njuren, ryggraden och i hjärnan. Hur vida våra organ får en mörkare kulör står ju att diskutera, men våra ögon måste ju påverkas av säsongerna. Dom med oss som har melerade ögon, har ju en ständig färgskiftning i ögonen. Undrar om det står i proportion med melaninmängen i näthinnan?

Ja, hur det en är så är det ju inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag skulle kombinera lite klagande med lite lovordande. Vi börjar i vanlig ordning med klagandet. Så vad kan man möjligtvis har att klaga på när det är vår? När Man är nykär, när man arbetar och har kommit igång med träningen? Jo, förkylning. Det låter väldigt vekt att klaga på en förkylning. Alla ni läsare med perception och intellekt måste ju ha hört liknelsen mellan män och förkylning kontra kvinnor och graviditet. Jag tror det ligger någonting i det. Så fort jag blir förkyld blir jag liten som en skolflicka, tofsarna i mitt imaginära hår hänger lite på sniskan, mina sandaletter blir smutsiga och livet känns så där orättvist.

Så, och nu har jag haft fyra dagar med förkylning, och håller på att bli frisk igen. Så nu kan jag istället sjunga om hur fantastiskt vackert det är med solen, med fågelkvittrandet och nykärheten. Vi tar det i ordning. För det första har jag en sambo som ger skänker mig en hel del lycka. Skall länka till hans blogg här i sidan av bloggen. Boom Moments. Subtil bitterhet korsat med härliga upplevelser. Så, det var reklamen den. Och så är det ju fåglarna. Om dom skriker för full hals under vårkanten, för att göra reklam för sin virilitet, så måste det ju verkligen finnas en koppling där med till vår egen ökade pilskhet? Om fåglarna får göra det, måste vi får göra det. Klok summering, aye?

Och jobbet. Ja, jag är ju som bekant en McDonald's anställd. Jobbar på Ryavallen med ett ax fina människor. Halvtid, Måndag till Fredag. Gött mos det med. Och utöver det så är jag fortfarande gymnastiktränare för små pojkar, två grupper. En med sexåringar, och en med nio- till trettonåringar. Som om inte det var bra nog, så skall jag i morgon på intervju för sportlife, med förhoppning om att begagnas som receptionist där. Och- som påskbonus så viskas det om en eventualitet på UpZone, en trädklättringsäventyrspark här i Borås!

Så, det var det. Skänker en tanke åt min donna, och vinkar glatt till alla er finare läsare!

Er Kapten: Isak

Idag har det varit en väldigt bra dag. Man kan summera bra dagar, som dagar som har varit bra. See, works both ways. Vad är det då som definierar en bra dag? "Redan de gamle Grekerna tvistade sitt gemensamma helskägg i purt huvudbry över den frågan" hade jag kunnat skriva. Men eftersom jag är ganska övertygad om att det är en metafor jag har begagnat tidigare, så väljer jag att börja på ett annat sätt.

Man har jobbat idag. Jobb är rent generellt någonting man ser som en positiv sysselsättning. Givetvis finns det fördomar här med. En del tycker att prostitution är ett yrke som man kan se ner på. Om man köper sex så är det inte helt ovanligt att man bokstavligt talat ser ner på individen som säljer älskog. Sedan kan man tycka att ett arbete som slammsugare är ett riktigt skitjobb/ ett jobb som suger, i alla sina dubbla bemärkelser och tvetydigheter. Och så kan man varar en som jag, som arbetar på McDonald's. Det är ju också generellt sett som ett skitjobb. Till viss del kan jag förstå, men jag jobbar ju kvar, så såvida jag inte är en hycklare av stora mått (inte omöjligt) så trivs jag.

Någonting annat som gör en dag bra, är om man har sovit. Det gör ju dom flesta av oss vid minst ett tillfälle per dygn. Vissa mer, andra mindre, somliga jämnt (döda) och andra inte alls(galna). Någon gammal kändis sade någon gång att Sömn är ett slöseri av tid. Det ligger någonting i det. Om man nu inte är så sugen på att leva, för ett liv utan sömn är ju ett löfte om en förtidig död. Nu dör vi ju alla oavsett sömn i och för sig. Hur som haver, så har jag sovit väldigt bra. Tio sköna timmar, som ger energi att göra massa onödigt, som att till exempel arbeta.

Och någonting annat som gör livet fint är ju träning. Det har jag gjort idag. Delvis har man (jag) promenerat en förfärlig längd, sedan så har jag lyft skrot på gymmet. Och så tränar jag ju dom små fingrarna nu när jag bloggar.

En dag helt utan någonting att skriva, med andra ord. Ha en fortsatt trevlig kväll.

er vän: Isak

Mmm, då var det en ny dag idag. Lite som igår, fast med små förändringar. Det är till exempel inte Måndag idag, vilket man annars hade kunnat tro med tanke på att idag och igår inte är så olika. Sedan så är de Tisdag idag, vilket det inte var igår. Mm, det är tur att er skribent har ögonen med sig. Annars kanske ni hade gått hela dagen och trott att det var Måndag igen, mest med tanke på hur underbart väder det är idag. Lite som den svåra filmen Groundhog Day. Har ni inte sett den så har ni inte missat någonting. Såvida ni inte gillar 'den typen' av filmer.

Jahaja. Det är alltså vår ute. Skall försöka hålla en rekorderlig inställning till det här. Till våren i sig. Jag har själv gått i tron om att våren är fin, fabulös. Man kan säga att jag har haft en fäbless för våren, utan att överdriva. Blommor knoppas, kvinnor tar av sig kläderna och visar hud, alla vill ha sex, det är varmt, solen skiner och man blir så snäll.

Så tänkte jag i alla fall. Fram tills jag utsattes för löpsedlarna som hävdade att ett stort antal Svenskar lider av s.k. vårdepressioner. Hur felgängad är man då? Jag vill inte invalidera någon med att hävda att dom känner fel. Men hallå, det gör dom. Finns det någon logisk förklaring till att tappa lusten, till att avsky och säkert hata någonting som fantastiskt som våren?

Så, enligt en Doktor Bertil Dahlgren så finns det klara symptom om man är vårdeprimerad. För att röra om lite i frågeställningen så tänkte jag skriva ner dom här. Alltså, är det så att du har svårt att vakna på morgonen, har minskad sexlust, gått upp i vikt, svårt att koncentrera dig samt en ökad svårighet att minnas saker, så kan du vara en av dom som lider av Vårdepression. Jag känner en oerhörd tacksamhet till Bertil Dahlgren för att han med ett så enkellt och handfast sätt har lyckats diagnostisera någonting alla går igenom med jämna mellanrum. Det är klart att det finns folk som är deprimerade, det är inte det jag säger, jag bara ifrågasätter om det är så utbrett som en del hävdar.

Så, med mitt morgongnäll vill jag höja min näve i skyn mot våra hälsoideal. Mot bilden av att det finns människor som aldrig är ledsna, som har tvättbräda, fasta bröst, tid för barn-karriär-vänner-relationer-egentid, som aldrig gnäller eller är trötta. Det är inte så världen ser ut. Men, å andra sidan, vad vet jag? Min enda tanke är att det är klokt att utsätta sig för solen, som får igång endorfinutsläppet i kroppen (dom där må-bra kickarna), ger dig lite färg på kinderna, och om inte annat så sover man bättre av frisk luft.

Ha nu en riktigt bra dag, och om ni skall gnälla, så gör det i smyg. Glöm inte eran härkomst.

Er vän; Isak

Jahaja, ytterligare ett par dagar har förflutit, och den dekadens vi lever i verkar vältra sig i godhet och frodas som aldrig förr. Kanske har det med en ribba som är lagd på för hög nivå, eller så är det helt sonika så att vårt kollektiva självmord närmar sig dag för dag. Jag är väll den första att vinka glatt med hejarflaggan från sidoninjen när lämmeltåget av förvirrade tankar, värderingar och åsikter sakta faller ut för stupets brant. Antagligen står Jimmi Åkesson i spetsen med vit boning, hög, spetsig och luftig hatt. Eller så är det så att min sida är den som faller av planeten först.

Hur som haver, så har jag idag kört ner handen i min tombola och trollat fram någonting nytt att klaga på. Jag skulle vilja skänka mig själv en eloge för att jag inte skriver och hackar på precis allt här i världen, utan att jag håller mig i skinnet. En tidsfråga tills jag tappar greppet antagligen, börjar skriva på ordentlig cynism och blir en förbittrad gammal åkergräsklippare eller någonting.

Någonting vi använder (nu använder jag termen Vi i en mycket blygsam utsträckning) oss mer och mer av är ett sätt att klassificera någonting på. Varför vi gör det, är ju en fråga om energibesparning. Och någonting vi faktiskt har en stor användning av. Ett dömande kan någon klok dbt:are hävda, eller så är det bara så att vi bränt oss tilräckligt många gånger på samma tändsticka att vi lärt oss att elden är farlig. Termen jag idag tänker hysta in i strålkastarljuset är dem förkortningen för hjärnförlamning. Eller då, den Latinska eller Grekiska för ordet Cerebral Pares.

Att någonting inte alltid fungerar kan ju ofta handla om att tingesten i fråga är i sämre begagnat skick. Kanske rent av är trasig. Är det så att man står i en situation där man ämnar bruka föremålet i fråga, och då i en speciell situation där man kansle har lite bråttom, lite irriterad sedan tidigare eskapader under dagen. Eler rent av har en pistolmynning pressad mot sin tinning. Då är det inte helt omöjligt att man reagerar lite häftigare en vanligt. Man kanske slänger ur sig något illa valt ord, eller en harrang med fula ord (inte ovaligt). För ett förtydliga mitt resonemang kommer här ett exempel.

Exempel 1: "Vad i helvete är det här för Japansk skit? Fungerar ju inte till någonting!" Vad personen i fråga kanske syftar på är den slitna Barbaradockan (en slags barbie för vuxna män, i uppblåsbar form) som han spenderat ett par härliga kvällar med. Att han (vi säger han) slänger ur sig någonting om Japan är här en vedertagen tanke om att allt med dålig kvalitet kommer från just Japan, då med en liten smygflirtning till den billigare arbetskraften som finns där. Om vårt exempel inte hade varit i 'suget tillstånd' så hade han antagligen kunnat laga sin lekdocka, med ett tuggat tuggumi eller ett cykeldäcksrepareringskit som dom till exempel för på Claes Ohlson.

Nu förstår ni vad jag syftar på? Bra! Då till huvudtermen igen, den om Cerebral Pares, vilket förkortas CP. Om man är CP-skadad så innebär det i regel att man har en hjärnskada med sig från födseln, vilket resulterar i att man kan vara oförmögen att sköta sig på egen hand, inte kan röra sig, eller kan prata ordentligt. Ett utomordentligt hemskt tillstånd. Nu har det hampat sig så, att dagens ungdom använder sig av just den termen för att förtärka en redan stark känsla i vardagstal. Som till exempel avundsjuka. Om man hör någon säga "du är ju ett jävla cp" till någon, så är det ofta en komplimang. Kan översättas till "Bosse, du är så duktig. En hyvens kille och ett föredöme för oss alla". Men det är både längre och låter inte så ungdomligt att säga.

Så, det jag vill ha sagt med kvällens blogginlägg är det, att vi kanske borde ägna en tanke åt hur vi för oss, hur vi tilltalar varandra och vad vi egentligen vill ha sagt när vi hävdar att någon, eller någonting är hjärnförlamat.

Ha en fantastisk kväll. Er vän, och observatör. Isak

Idag skulle jag vilja tala om vikten av att behandla vårt språk med den respekt som det förtjänar. Framför allt vill jag understryka medvetenheten och den totala ironin över att jag raljerar med ungdomens våldtagande på vårt modersmål. Med tanke på mina stavningar och oerhört frekventa särskriningar. Hur som haver, så känner jag att det är dags, och på plats med en harang med svordomar och småhintar över mitt latenta besserwissrande.

Den Trettionde Juni, året var 2007. Solen sken, fåglarna var så där överdjävligt trevliga, och ingenting verkade vara fel. Sådär kallt uträknat perfekt som man kan ge sig fan på att det är i alla andras verkligheter utom ens egen. Där satt jag, på Idunagatan i Mölndal och var lika förbannat glad som alla andra, fram tills någon i min närhet tackade för sin existens, med den värmande och luddiga frasen: Tack för mig.

Där sattes bollen i rullning, och vars intentioner var goda, slutade med tre-fyra dagar av självspäk och själsligt omflyttande. När desperationen blev för stor för att hantera, då gjorde jag slag i saken och skrev. Resultatet blev en serie blogginlägg som handlade om just dumma uttryck.

Nu hampade det sig så, att fyra år senare skulle återigen solen skina. OCH NÅGON DRYG JÄVEL KLÄCKER EN BRILJANT KOMMENTAR. Så, med det sagt vill jag återigen hylla den senildryga artigheten i varje djuptrotad Jantelagare i Sverige. För enkelhetens skull så länkar jag till dom tidigare inläggen, så nu slipper "leta", "rota" och "anstränga" er för min skull. Hade jag vetat hur man länkade snyggare så hade jag givetvis gjort det.

http://descended.blogg.se/2007/june/tack-for-mig.html#comment - Tack för mig http://descended.blogg.se/2007/july/san-ar-jag.html#comment - Sån är jag http://descended.blogg.se/2007/july/hacken-full.html#comment - Häcken Full

Så, och med det så kan jag förvarna inför kommande inlägg där undertecknad antagligen pikar just dig, för ditt formlösa varande.

Tills vidare: Isak Bergenheim

Det är svårt att finnas för någon som inte riktigt vet vad dom vill ha. Att tillfredsställa en relation vars förhoppningar, rädslor och önskemål ständigt skiftar, är att skalla sig blodig mot en vägg. Om inte på en gång, så är det en tidsfråga. Men, man kan komma väldigt långt med goda intentioner och ett öppet sinne. Att stötta någon kan vara lätt, och det kan vara svårt. Jag gissar på att alla människor, som har någon dom älskar, ibland gör sig redo för stormar i namnet av tillit och omtanke.

Det är lite annorlunda att finnas för någon med psykisk ohälsa, eftersom (beroende på diagnos) deras önskemål är precis så skiftande som vågorna på havet. När den enda oreglerbara variabeln är säkerheten i presumtivt humörsbyte, så får man ha en ängels tålamod, eller en riktigt djup insikt i personens karaktär och sätt att vara på. Som med alla andra relationer, så kan du läsa dig till vad personen tänker på, eller på vilket humör personen är. Men du kan inte förutspå vad som kommer trigga personen att byta riktning. Det kan vara lika enkelt som ett gitarr riff i en låt, som påminner om någons gitarr, som påminner om en gitarraffär, som påminner om en fest, som påminner om en... you get the picture. Det går fort, och innan personen själv har hunnit reagera på vad som just hände, så flyger diskborstar eller vad man nu har i närheten.

Det är lätt att reagera på en känsla, med att slå på samma känsla. Det är en Akilleshäl som väldigt många har, gissningsvis eftersom det är ett ypperligt försvar för en osäkerhet eller rädsla. Om man ser på vad som sker, objektivt så är det ett ganska riskabelt scenario. Att skälla på någon som är arg utan synbar anledning, kan gärna slå fel. Återigen så är flygande diskborstar en tänkbar uppföljning. Besitter man då karaktär nog att scanna av läget innan man går in, ser, reflekterar och lägger upp en hygglig game-plan efter det, så är möjligheten till ett Happy Ending ganska stora. Men det kräver självkännedom, tålamod och kärlek. För det är svårt att urskuldra ojust beteende med sjukdomsnamn eller liknande. Förhoppningsvis så är personen ifråga på jakt efter bättre mående, och skulle inte använda sig av det som en ursäkt för att få bete sig svinigt.

Det enda egentliga sättet att motverka kaos, panik och förvirring i alla relationer är ju genom att prata. Hålla öppna samtal, förklara varenda liten detalj som (sällan är)kan verka oviktig. Utelämnande av smådetaljer och emotionell instabilitet är ett säkert recept på paranoia, oberäknerliga utbrott och korta relationer.

Relationer är svårt. Relationer med psykisk ohälsa kan vara rent jävliga. Men allt går att åtgärda. Bara man vill förändras. Kärlek tror jag är lösningen på allt!

Isak

Vill fortsätta skriva lite om det jag påbörjade igår. Försöka visa hur vi gör det. Alla människor.

När vi ser oss i spegeln på morgonen, så tänker dom flesta av oss inte på hur vackra vi är. Som alla människor är. Däremot tänker vi på att vi inte möter måttet för hur vi vill se ut, på hur vi har några extra kilon, hur vi åldras, hur vi tappar hår, inte ser ut som tjugo längre eller vad det nu är. Det gör vi inte bara på morgonen. När vi är uppiffade för en kväll med vänner på staden, så tar vi en extra minut framför vår helkroppsspegel. Vi ser, men vi tittar inte. Man ser att kostymen hade suttit snyggare runt en mer muskulös nacke, eller klänningen hade varit så mycket finare om den satt på en smalare kropp. I dom flesta fallen så ser vi att vi inte möter våra overkliga förväntningar, så vi tänker att 'det får duga'.

Skitdumt! Men alla dom absolut flesta gör det. Om någon frågar dig om du skulle vilja ångra någonting med din kropp, så kanske du svarar att du är helt nöjd med hur du ser ut. Då ljuger du antagligen för personen som frågade, och så tänker du att man inte vill verka osäker eller liknande. Eller så svarar du som det är, kanske håller tillbaka lite, och berättar att du vill ha Jessica Albas rumpa, J Jamesons bröst eller Jula Roberts mun (haha). I värsta fall så blir den frågan en spark nerför trappan som leder till osäkerheten och man slutar som ett kolli, liggandes under vardagsrumsbordet i fosterställning maniniskt kliandes sig i ansiktet. Men, det är ju bara en sida på myntet.

Jag är helt övertygad om att alla människor älskar sig själva. Inte helt, men lite. En del kanske avskyr jaget, men är nöjda med någonting litet. Det lilla kan gott räcka för att så det fröet som till slut kan blomma ut till en sprudlande fontän av självsäkerhet och egenkärlek. Andra kan se sig i spegeln och se att kroppen dom färdas i inte alls är så dum, och att den rent av är vacker, sexig, symmetrisk eller vad man nu strävar efter. (Det finns givetvis den andra sidan (som är viktigast), med insidan, med jaget- själen och den obalans som man vill bli av med. Men just nu är det våra fysiska attribut jag vill prata om.) Men alla har vi någonting som är oerhört vackert, som kan trollföra andra, och som kan höja den egna självsäkerheten långt bortom det man förväntar sig. Om man bara lär sig att se det.

Att betrakta och se, är två helt olika saker. Att se saker som vi vanligtvis gör, innebär ju att vi spraymålar det vi ser med dömanden. Vi ser en kropp, som är "ful, vacker, äcklig, sexig, osymetrisk, balanserad", men vi ser inte vad vi tittar på egentligen. Kan du försöka se dig i spegeln, och bara berätta för dig själv vad du ser? Utan att lägga in värderingar i det? Att mota bort dom negativa känslorna, att ersätta dom med stunden som du bara betraktar, eller att allra helst betrakta, och vara tillfreds med det du ser? Klart att man kan åtgärda saker man inte är nöjd med, men är det verkligen så att det är hårfärgen, vikten eller kläderna som är felet? Felet att döma ut sig själv med negativa tankar sitter inte i spegelbilden, utan i våra huvuden. För vi dömer inte bara oss själva. Tänker du efter, så dömer dom flesta allting vi gör. Det kan vi komma till senare.

Försök att gå en hel timma ute bland folk, som åskådare, utan att döma andra.

Isak

Aversionsterapi betyder i princip att man varit med om någonting hemskt, som ger en ångest. Det leder till att saker som relateras till den händelsen blir en betingning för ångesten, och att ångesten kommer att komma tillbaka varje gång du blir påmind om den händelsen som skedde då, och där. För att ordet terapi skall komma in i leken, så får man se till att försöka åtgärda det som skett, eller att nollställa ångestfaktorn i händelsen. Oftast genom att till exempel avsiktligt utsätta sig för den saken, den platsen eller det händelseförlopp som skedde, för att se att ingenting händer om man gör det igen. För att se, att det var en olycklig kedja, där man bara lyckades plocka ut en av länkarna och hålla den ansvarig.

Alla människor har betingningar av den här sorten. Det behöver inte betyda att man får panik ångest, med fosterliggande, hyperventilering eller självskadebeteenden. Men det är lätt att tro det, för det är den bilden media vill visa. Eller vill och vill, vem har lust att läsa ett mittenuppslag om hur fantastiskt det är med vardagsångest? Inte jag. Själv föredrar jag smaskiga och detaljrika åskådningar av dom extrema fallen. Typ Fritzell. Härlig kille.

Många som har betingad ångest, lär sig att undvika dom situationer som triggar ångesten. Det känns som ett oerhört logiskt och klokt val att göra. Ingen överlevnadsinstinkt vinner på ångest. Så därför är det lättare att undvika "den vägen" eller vad det är det är frågan om.

Om man har någon härlig diagnos, Name droppar Emotionell instabil personlighetsstörning, eftersom ligger författaren nära till hands, så har man väldigt många betingningar. Det finns en fantastisk uppsjö med saker som kan höja den lägsta ångestnivån, eller ge rena ångestattacker. Det kan vara kombinerat med tvångstankar, vilket kan leda till ett totalt handikappat liv, där du inte kan vakna utan att känna panikångest. Fotnot: Om ni aldrig har haft panikångest, så kanske ni har haft hjärtklappning, eller koffeinkick eller liknande som har slagit fel? Dom kan båda vara lätta former av ångestattacker.

Så, att inte ta tag i sina ångestklockor är jättefarligt. Eller, om man har många, eller få som ger svår ångest så är det det. Om det handlar om att inte läsa dödsannonserna för att påminnas om sin egen dödlighet, då är ett enkellt sätt att köra huvudet i sanden, och inte läsa dödsannonserna. Men det ju som sagt inte så enkelt alla gånger. Därför är aversionsterapi en fin modell. En oerhört svår och tuff väg att vandra, eftersom det alltså innebär att du tvingar fram ångestattacker i början, vilket alla med svår ångest gör allt för att undvika.

Vill fortsätta in i oändlighet om det här, för det är så grymt viktigt att ta tag i, att upplysa och att få prata om. För det är så förbannat vanligt, och det är HELT OKEJ. Det finns ingenting fel med ångest (det suger att ha, men alla har någonting som ger ångest), och vi måste ha ett öppnare sinne för psykisk ohälsa. För att vara deprimerad och att vara en tvångshandlande mördare som drivs av inre demoner är svart och vitt. Men det placeras ändå under samma fack.

Mer kommer!

Den senaste perioden har varit ganska turbulent. Precis så som det sig bör vara i mitt liv. Varje vecka erbjuder nya problem, nya frågeställningar kring vem jag är. Frågor som liksom bara jag kan svara på. Det har känts som att allting jag erbjudit min verklighet har varit uttänkt och ganska cyniskt. En väl medveten handling är aldrig så ärlig och vacker som en spontanitet i godhet. Ärlighets cynism är precis som alla andra cyniska gärningar. Oavsett reslutatet. Men någonting har hänt. Någon pusselbit som har varit borta i hela mitt liv har fallit på plats. Jag kände det först för tre dagar sedan. Någonting har släppt. Som en spärr som höll mig tillbaka. Som tvingat mig att vara på min vakt, att uppmärksamma min omgivning för eventuella fel. Som alltid har varit där. Men nu är den borta. Jag har läst om det, på andra plan. Paedotranscendens och gerotranscendens kallas det. Är ni nyfikna så är det bara att wikipediasöka det. Eller så kan jag förklara det. Det handlar om en övergång till någonting annat, till ett djupare plan. Barn lär sig förstå gråzonen, och dom få lyckligt lottade som får erfara gerotranscendens har förklarat att dom funnit sin plats i naturen, fått kontakt med sina förfäder och hittat ett lugn som aldrig infunnit sig innan. Lite halvflumm om man inte läst om det, men det är precis den känslan jag känner. Inte så att jag har kontakt med mina döda mor och farföräldrar, men jag känner mig på plats i livet. Det har varit så viktigt att passa in, och nu har jag kanske förstått att jag faktiskt kommer hitta min plats oavsett om jag är paranoid över andas åsikter, eller om jag bara slappnar av och låter det ske på egen hand. Som en dos av egenkärlek, självrespekt och en vetskap om att jag förtjänar det absolut bästa, eftersom jag vet vad jag bidrar med till min omgivning. Och det känns oerhört stort.

Det saknades aldrig bränsle till min eld. Det saknades aldrig syre. För allt fanns i ett överflöd. Allt var i sitt esse, i sekunderna innan världen gick under. Dom höll händerna, fick sin första kyss, fick den första riktiga kramen i sina liv... Kanske fick någon höra, hur älskade dom var. Kanske var någon precis som jag, ensam i dom sista sekunderna. Men ingen kommer förstå hur livet ter sig, om man ser det genom mina filter. Precis som era, fast lite annorlunda. Som fastlåst vid skammstocken som straff för goda intentioner, dålig självuppfattning eller ett svajande hjärta.

Du var ett andetag i mitt liv. Det vackraste jag sett. En klar rökpust som vägrade lämna spår mot fönster, metall eller ögon. Alla som du mött lämnas berörda av dig. Av din renhet. Du leker med din blick över alla dom motgångar, nedförsbackar och människor med vacker hållning som du mött. Precis som all rök, så tunnas du ut, och försvinner med höstvindarna. Jag önskar mig en glasburk, att fånga ditt väsen i. Så jag kan se det leka i nattens månljus. Jag skulle rensa i röran, göra plats för dig. En välstädad plats i mitten av mitt kaos, smuts och levande. Där du hade gjort dig. När dom sista sekunderna i mitt liv tickade ner. Då hade jag bett om dig. Bett om den dammiga men fortfarande elektriska glasburken med det osynliga i. Kysser mina barn farväl, känner ljuset omhulda mig, och där hade jag andats in dig. Med mina sista krafter. För kanske, kanske... kanske hade jag då förstått vad jag missat.

Det är inte det lättaste som finns, att bära sitt hjärta på sin jackärm. Att andas i samma hackiga takt som känslor bryter vågor av värme, kyla, förvirring och stundtals total klarhet. Jag vill aldrig vara den som jag stundtals är. Slaven för mina impulser, mannen utan konsekvenstänkande eller omtanke. Oftast färgas mina val av min omgivnings direkta behov. Och ibland är det totalt tvärtom. Vältrandes i min egocentrism, helt befriad från omtanke, empati eller lust att dela med mig. Det är inte svårt att vara konsekvent om man skiter i sin omgivning.

Detta är min lycka. Rytmiskt. Rytmer. Svår definierat, svår förklarat. I takt. Ständigt i takt. Till avslagna glasburkar som en gång var fyllda med... fyllda av barndomar, skratt och förlåtelse. Det är min lycka. Bara ben, som springer i lycka, mot öppen famn, från solsken med ömsinta, goda intentioner. Precis så som lyckan kan. Bara så.

Jag förväntar mig förvirring när jag sluter mina ögon. För stunden, för alltid. Nu och då, precis lika tidsromantiskt som osunt. I hopp om det förlovade andetaget som skall sätta punkt i det hemska kapitlet. Den sista pricken som ersätter frågetecken, bindestreck och förlovningsringar. Där symboler betyder mer en ord, där spruckna toner är guldet i slutet av regnbågen.

 

Vi vill egentligen stå i kö. Bredvid varandra. Vi vill hålla hand, vi vill viska om lyckorus, förneka månförmörkelser med fnitter och tårar. För du vet precis lika väl som jag -min förseglade röst- att livet är precis så svårt som dom förklarade för oss som barn. Precis så enkelt som eufori, och precis lika överjävligt som abstinens och solsken.

Det finns inga egentliga hemligheter med att leva. Med att göra det bästa av varje situation, med att stå för sina värderingar och ideal. Med att vara en god medmänniska. Att bli vilseledd är det lättaste i världen, och ingen ställer krav på er som är vilsna mer en er själva. Att leka rysk roulett med sina hjärtslag är precis lika enkelt som att låta bli. I våra andetag är det lätt att förblindas, att ersätta trygghet med panikrus, lyckosubstitut i form av allt och ingenting.