Sol inne, sol i sinne: Din Rudolf

Hej mina vänner!

Idag är det Isak som skriver. Det kanske inte är speciellt konstigt med tanke på att det är min blogg. Just det, min blogg. Men sedan vet jag att jag kan ha ett lätt scitsofrent beteende ibland. Jag har alltså en plan för att återigen erövra er läsare. Jag vill ha er på min sida igen. Majoriteten på min sida. Tanken är den, att jag skall separera det som är roligt att läsa med det som är mindre roligt. Det är alltså inte mina egna värderingar, utan uppenbarligen era! Eftersom jag envisas med att kladda ner svårtolkade budksap med jämna mellanrum, så tänkte jag helt sonika helt flytta dom till min poetsida.

Så, från och med nu finns mina poetalster på: http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=15030
Och där kommer dom vara. Så får jag helt enkelt begagna min blogg till vardagsbetraktelser, lekmanna filosofier och andra hippa och chicka aktiviteter!

Och det var det! Tänkte passa på att göra reklam för en annan blogg idag. www.metrobloggen.se/TruthOrDare
Nu har jag gjort det. Så- nu får ni allt ha en kickass dag!

eran vän: Isak "sedan sålde jag henne" Bergenheim

Blood transfusion

Högklackade stövlar i latex, enorma stilettklackar. Förvandlar dina spinningtränade ben till det av ett flyende rådjur. Med ditt hår uppsatt i en stram knut i din nacke. Med dina revben masserade av din svart-röda korsett. Bara för mig. När jag ber om din dominans tappar piskan sin poäng.

Du har sett min rygg. Mina ärr- min svank med tigertäckning som aldrig upphör att förvirra. Du frågar om slampan som skadat mig, och jag ger spjäl emot dina giftiga tung utslag. Igen; rikta dom mot mig.

Fullfölj dina åtaganden. Slå mig till backen, rid mig som om du hatar mig. Som om naglarna i mitt bröst aldrig var av passion. Se dig om. Våran nerblodade källarlokal är tom. Helt tom. Så rikta dina rädda blickar mot mig.

En röd hand av dominans över min kind, ett ögonblick av total förvirring. Och tillbaka, under din häl. När jag når mitt klimax i dina ögon. Jag vet att du njuter av din makt. Ditt makabra maktspel som du så briljant utspelar mot min kärlek.

Så sluta tänka. Sluta älska. Sluta beundra.
Jag är inte här för att inspirera.

Du trillade i trappan... Förstått?!

Svarta tårar som rinner ner för din kind. Min vackra du. Tårar av bitterhet, sötma, längtan och saknad. Stående ovationer för din ensamhet. Din avskildhet i din briljans. Du minns vad du lärt dig. "vänd andra kinden till" snyftar du fram och ber mig slå dig över ansiktet igen. En gång till, gör det- bara gör det. Det är som ett plåster- så gör det bara.

Jag ser dig i ögonen, dina spruckna speglar som aldrig mer kommer återspegla den oskuldsfullhet du besatt som barn. Dina ögon- vars djup dränkte mina intentioner. Du ber mig, om det. Och jag älskar ju dig, så det är klart att jag gör vad du ber mig om. Jag sluter mig, känner all energi dras mot mitt hjärta, som flugor och mygg mot ljus. Jag andas, ett andetag, ett till. Och jag gör det.

Sekuderna blir till timmar, blir till år. Till livstider- små som sandkorn. I mitt timglas. Vinden smeker mina armar, känns skönt kall mot min svettiga hud. Du stänger av. Ljuset slocknar, och jag ser din mörka förvandling lika klart som solsken på en blå himmel. Jag knyter min hand strax innan kollision. Blodet stoppas- knognarna vitnar, handsvetten går i ide.

Träff.


Rutiner

Desssa förbannade rutiner.

Dom är så lätta att fastna i när man inte vill ha dom. Dom är svårtillgängliga när du ber om dom,
och det är inte alls sällan att man fastnar i tonvalsträsket när man försöker nå dom.
Om du försover dig till arbetet så kan du ge dig tusan på att rutinerna har tagit semester.
Denna förbannade post-it lapp som sitter på kylskåpet, med texten "återkommer den..." på.
Vem njuter av det? Möjligtvis den onda chefen som försökt få dig sparkad dom senaste månaderna,
men ingen annan. Tror jag.

Själv är jag helt "befriad" från rutiner just nu. Det är ju roligt om man tycker att målllöshet
är någonting att sträva efter. Det tycker inte jag. Letar lite efter dom nu, ringer då och då,
Har till och med satt ut en annons i tidningen om att jag eftersöker just rutiner. Men inga svar.
Så jag somnar när jag känner för det, vaknar likaså på oplanerad utsatt tid, äter när jag
har varit hungrig ett tag. Det är faktiskt skittrisst.

Men åandra sidan är det inga svårigheter alls i att se den andra sidan på det. Vem vill vakna
varje dag klockan sju, ha sina förbannade frysta mackor, vattniga kaffekoppar och... ja,
underbara rutiner. Antar att gräset förblir grönare på andra sidan. 

Tills vidare! Isak, Eran termos i etern

Din varelse målad i bokstäver

När orden faller som lösa pusselbitar, när tiden slutar ticka.
Andetagen fryser fast i lungorna på alla som ser, på alla som försöker att blunda.
Se vad jag gör, alla ögon på mig. Alla krossade drömmar i min svettiga handflata.

Skapar cirklar av förvirring när vi alla tar varandra i händerna. Andas in genom näsan,
håll andan och känn hur precis alla väsen i vår värld flyter ihop. Till ett. Till två. Oändliga
monster utan krav. För jag älskar dig. Jag vill plantera ett frö världens mest döda mark,
se den förvandlas med dina sockersöta andetag. Med dina formuleringar. Ordkonstnärinnan.

Lucida tankar, som aldrig formuleras. Som aldrig kommer passera medvetandenivån. Det är dom
jag söker efter. med ljus och lykta. Dina ofödda tankefoster som avslöjar dig i din nakenhet.
Som inte kan misstolkas. Som är du. I din enkelhet. Du biter dig i tungan ibland. Jag ser det.
När det rinner en strimma blod från din mungipa, då vet vi alla att du hade någonting magiskt att säga.
Någonting som skulle förändra världen. Till det bättre. Men du är tyst, i din livslånga njutning.

My bulletrproof, bullet proof.

Jag väljer att blunda för konsekvenserna. Dom sockersötta treuddarna som med all säkerhet kommer slita hål i min tunna hud. När tankarna kring livsväderingarna ändras, så ställs saker i annat ljus. När skuggorna som faller på min kropp bildar mönster, vackra och svårtolkade kartor som alla leder till mitt hjärta, eller min lust. Inge geocaching på mitt landskap. Man lämnar ingenting i mitt paradis. Bryts det en kvist i mitt paradis så skjuts vederbörande på plats.

Mitt naturreservat. Fågelsorter som enbart sjunger i min djungel, mitt emotionella våtland. Förstiktigt upptrampade stigar, alla svårt minerade. Ber om tillstånd för att få nya raser, djur, arter till mitt eden. I samma sekund som landbryggan slår i det azurfärgade havet, så utplånas allt liv på min ö. Världens paradis måste vara perfekt, måste vara fritt. Måste vara dött.

Vart ligger min lojalitet när jag inte längre straffas för mina snedsteg?