Descended

Jag spenderar ett timma om dagen på kollektivt tänkande,
sitter ensam och väntar på spännande, kanske tom skändande
men ingenting händer, bussarna passerar
Folk följer rutiner på tidens lån, ingen amorterar,
skjuter lite till på den tid vi har, skiter i att tänka
för faktumet är att vilken dag som helst kan det hända,
klokcan kan slå tolv och liven kan ta slut
och allt vi någonsin drömt om fallerar lite mjukt,
Så istället för att andas i stundes tid,
så letar vi efter en anledning att komma ifrån lite till
Fly en dag i taget, bygga en oförstarbar mur av bohaget
"Döden kommer aldrig förbi en dörr med ASSA lås"
En och annan av våra vänner är onekligen massivt blåst,
för livet väntar inte på bätre tider, och trots att sanningen svider
- så är aldrig tankarna mer värda en det ni skriver

Så komponera fasoner på obehandlade pappersark
Förlös era demoner och säljav eran mark,
Du är inget annat än en slav för tiden, du lär aldrig bli någon tidsenlig monark
Du, jag, hon, han och dom, kommer aldrig att vara något än det som-
dom nu försöker dölja, sätter agerande att följa, tankar att anamma
men i grund och botten är alla jävlar från grunden den samma
Carpe Diem, hur svårt är det att fånga dagens känsla
Köper sig lust och nytta när tidens grav står redo att skända
Det kommer inte hända, du blir aldrig mer än vad du är
Personligutveckling är inte mer än man lär
Förför dagens lustar med penna och papper
Det fins ingen vinnande ekvation för livets matte

Och det är klart, att jag inte är rätt man att klaga
Sitter dagarna i ända och surar som om det vore att följa lagar
"han är bara bitter, cynisk och dömmande"
Min sinnesstämning kan nog vara ganska skrämmande,
ömmande för den som läser ord för ord
Min ågren försäkrar maten på mitt bord
man måste få ifrågasätta, utan att agera
lätt eleverad, sitter lite över andra retarderade
jag är den samma, med för tättsittande ögon,
precis som dom, som du gör dom
Skrattar lite fånigt åt läskigt ordval,
samvetetskval har inte sätt så hemsk ut på åratal
men någonstans i livets eviga dimma
står manualen för dödsångesten att finna

"Om man inte är rädd för att förlora, älskar man då"
Hur skall än ängslig jävel någonsin kunna förstå
Tappa fattningen, greppa livets hala tvål
har du svårt att andas så sänk ditt hummelska mål
Skiten kommer, så ta det för fan för vad det är
Och det tar inte ens längre tid att byta väg
det är bara att byta fokus, förlänga den oändliga resan
och alla rötter kommer altid ligga i vägen, nyttigt med retsamt
Det spelar ingen roll om vägen till lycka hade varit rak
ni hade ändå letar genvägar för att komma till eran sak
Backen upp för kullen- är en nedförsbacke om man vänder på blicken
Så det handlar om vision, precision, så ta skiten och stick sen
Du får en annan formulering om du vänder på orden
men svaret är det samma, även om man har fötterna på jorden
Äh, jag är trött på den här skiten- ni kommer aldrig förstå
skulle ni slåi botten med ankaret, så kommer ni ändå försöka gå
Den av er som har fattat skiten, kan sluta klaga hela tiden-
för andas ni i dag, så lär ni göra det i morgon med
Mina damer och herrar, lektionen är slut, förtår ni det?

Isak Bergeheim.

ja, det kanske inte var så jävla bra,
men det var gött att få rimma lite igen =)

Jag är skrattet som ekar i huvudet, på den ensamma och olyckliga
Jag är tårarna för alla som har förlorat sin närmsta
Jag är rösten i huvudet på alla med ångest
Jag är mörkret under sängen, som alla barn är rädda för
Jag är umgänget som alla föräldrar varnar om
Jag är den brustna masken på den första föreställningen om livet
Jag är den sovande publiken på operan
Jag är ärren på armarna för dom rädda
Jag är ingenting för den som vill ha allt

Och jag sviker.
Jag går igenom den årliga deprissionens starka inledning.
Jag sviker, jag sviker, jag sviker.
Lyssnar inte på vad min kropp säger,
Jag berättar för er att jag älskar er,
men jag visar det inte.
Jag dansar kring den repade skivan, enbart för att tappa rytmen.
Rytmen är borta just  nu, och jag söker febrilt efter ett nytt stift-
som om det skulle spela den repade skivan bättre?
Kanske är nya högtalare jag behöver, eller är det bara själva
spelaren som behöver kastas?
För det kan inte vara skivan.

Jag vill aldrig skada någon, jag vill bara hjälpa folk.
Jag tänker inte på att hjälpa mig, trots att det kan verka så
när jag följer minsta motståndetslag. Men nej,
det är inte för min skull. Det är snarare för avsaknad av motivation som
jag låter strängarna brista.
För jag vill aldrig mer se ansiktet hos dom jag svikt, och det börjar närma sig
några stycken nu. Mamma, Puck, Annelie, Pappa, Martina, Ulf, Anders, Micke, Luvis
och alla andra som jag har kallat för familj.

Jag hoppas så, att ni ser fasens skede, att ni ser avsaknaden av motiv att skada.
Jag vill ingen illa, jag vill bara hjälpa, men jag är för omotiverad.
För sönderspelad. För det är nog så, att det inte är stereon, utan skivan.
Det är mina meningar som går på repeat. "Jag skall, Jag lovar, Absolut, Inga problem.."
Är inte det essänsen av mina gärningar? Trots detta så faller mina osagda meningar
på svårt miljöskadad publik. Ingen vill se balletdansösen falla under solonumret,
ingen vill se prinsessan dö i ensamhet. Alla väntar vi på att någonting skall hända.
Det är där jag står nu.

Men ingenting kommer att ske, utan min medgivelse, eller utan min kickstart.
Nej, så är det nog- det är inte miljön som är ful, det är jag som har stirrat mig blind
på all skönhet i min närvaro- för jag vill aldrig bli av med någonting av det.

Trots detta, så fortsätter jag att lova, jag fortsätter att lämna krokar efter mig,
inte för att jag vill, utan för att jag kan göra andra glada.
En väldigt klok människa sade nyligen till mig, "Gör vad DU vill".
Och det är det jag försöker- men jag vet inte vad jag vill.
Jag vet vad som skulle tillfredsställa mamma, eller pappa, eller Puck, eller Anders,
eller alla jag umgås med- enbart eftersom det är det jag har gått på.
inte vad jag vill, för jag vet inte vad det är.

Jag vill ha en egen vilja, och inte lyda under lättjans tillfälliga smärtstillande.
Vänder man på det sotiga bladet, så är texten precis likadan, den står bara i annan ordning.

Det löser sig inte, om inte jag anstränger mig. Så detta är vad jag vill:
jag vill aldrig mer behöva välja mellan Gott eller Gott,
aldrig mer behöva gråta över valen som ständigt görs,
jag vill gå på en konstant raksträcka, med sidogator, utan korsningar.
Det är vad jag vill. Jag vill bara vara Isak, och det är fan svårare än vad det verkar vara.

Förlåt mig, för att jag svek igen.

Idag, eller snarare nu, är det systemunderhållning. Om sjuminuter.
Det innebär att man får skriva snabt som fan. Det är inte bra,
för det är som bekant så, att den som förhastat hastar sitt hastande,
ofta hamnar strax bredvid dom som inte är så stressade.

Dagen har spenderats med att enbart spela.
Köpte Blue Dragon, ett nytt rollspel från det
fjärran Japan.
det är skapat av legendera bakom Final Fantasys största och viktigaste
delar, nämligen kompositören, karaktärsdesignern och manusförfattaren,
som gemensamt har skapat ett nytt spelföretag som kallas för Mist Walkers,
som alltså nu har skapat Ble Dragon.

Det är jäte fint. Så nu vet ni det.
Annars har dagen varit fin.
Funderar på att ringa ett dagis på Måndag, och fråga om dom behöver personal
efter Oktober, ty det är då mitt ansträngande arbete går till sin enda.
Eller når sitt slut. Så det så.
Nu har det gått treminuter, det är med andra ord dags att tänka på refrängen,
eftersom klockorna varierar så starkt över internet.

Saknar dig mamma, jättemycket. Ring gärna.

Puss på er, vänner.

Jag har spenderat veckan som har passerats med att för förstagången någonsin ha njutit av
sjukskrivning. Jag brukade ringa jouren på skolan och säga att jag var sjuk, för att jag hellre spelade,
eller sov, eller surade.
Men nu har jag haft en vecka, Måndag till Torsdag (plus idag), där jag har varit sjukskriven för nackspärr.
Alla parter har godtagit det, utan att ifrågasätta.
Det har varit så jävla underbart, för jag har faktist varit sjuk.

Det råder ingen tvivel om att jag har lättjans blod rinnandes i mina ådror.
Jag har ständigt ett behov av att slippa arbeta, har alltid haft det. Fråga min mor, hon vet.
Va fan, fråga alla som känner mig. Kan jag klara mig undan arbete, så gör jag det.
Detta utvecklade jag till en konst. Gjorde en dygd av den berömda nödvändigheten, så sent som i skolan,
som jag avslutade för ett halvårsedan.

Men, nu är jag ju vuxen. Precis. Nu handlar jag egna råvaror, lagar dom (nej, det för faktiskt Puck), och äter med bestämdhet, eftersom jag har betalt, och ingen annan har petat i det.
Jag tjänar min egen lön. Strax under elvatusen i månaden. Det är mycket pengar för ett förstaarbete,
när man saknar utbildning och mål, eller i alla fall realistiska mål.

När man är vuxen så dricker man vin på helgerna,
man diskuterar ekonomi, världsfrågor och klagar lite över politiker.
Så, med handen på hjärtart; Jag är inte vuxen. Lär nog inte bli heller.
Jag hatar ekonomi, jag köper hellre nya spel till mitt XBOX än att betala räkningar till
sjukhuset eller liknande. Jag snackar helre om Jenna Jamesons senaste film med polare, än att diskutera politik.
Så nej, jag är inte vuxen.

Men, jag ingår i ett globalt vuxnande. Ett upvaknande som alla adolesenssvin måste passera innan dom ställa krav på systembolaget, eller innan dom kan passera sitt eget vatten utan vuxenvärldens ifrågasättande.
Med detta så kommer altså först och främst: Ansvar.
Ordet som innebär lika mycket hopp och skutt, som stukade hovar (där rök karriären).
När jag tituleras som ansvarstagande man, så sträcker jag på mig tillräckligt stor utsträckning att nya byxor med mer knäutrymme behöver införskaffas. Men, i samma stund så bryter kallsvetten igenom.
Ansvar, jag skall alltså stå som målsman för en gärning. Någonting som jag till och med behöver ha tänkt igenom?
Nej, jag tror inte det.

Men jo, jag har inget val.
Jag arbetar nu. Jag har ett ansvar att upfylla.
På arbetet innebär det otroligt basala saker.
1. Var i tid.
Detta kan innebära allt ifrån att komma på utsatta möten, till att inte klaga på andra som väljer
att spela Plump istället för att konka stål.
2. Kasta inte kopplingar på kamrater.
Ja, man skall altså vara varsam om sina kamrater, eller allra helst någonting som dom aldrig hade sagt; Var räddare om matrialet än om digsjälv.
Och slutligen; Klaga inte.
Nej, att inte klaga, det är nog det viktigaste i mina ögon.
Det förstör så mycket. Hur som haver, så är det så basala saker som krävs av allmogen idag.
Och jag tycker nog att jag bär oket förhållandevis bra, min snea hållning till trots.

Och nu kommer det, avslutningen på skrivandet.
Jag tror inte att jag är vuxen än på ett bra tag. Jag är fortfarande 19år gammal,
jag saknar fortfarande raggarsträng och skägg, så agerande därefter måste nästan ursäktas.
Jag ber nu om ursäkt till folket i min närhet, för min ibland totala avsaknad av mogenhet.

Hajk på er, vänner!

(Isak, den Gregiska Guden)