Självkännedom

Jag spenderar förhållandevis mycket tid med att definiera vem jag är, för mig själv. Jag utforskar mina tankegångar, försöker hitta nya sätt att vara på för att vara jag. För att inte fastna i en mall. För att lära mig vem jag är, måste jag veta vart mina värderingar ligger. För mina värderingar är Jag, till stort och mycket. Men inte allt.

När jag var femton-sexton år och fick det förklarat för mig, då nickade jag. Slängde mig med någonting i stil med att livet är stort och lämnade det osagt, och lyckades tamigfan inte få kläm på vad man menade med det. "Värderingar" Va faaan tänkte dom där?

I retrospekt så är det ganska klart vart mina värderingar låg där.

Det är en fälla att vara medveten om vad man vill. Om man inte vet hur man skall nå det man så verkligen vill ha. Det blir en ryckig kamp i slutet av varje mening med nya ansikten i hopp om att någonting har gått hem, någonting ges tillbaka eller någonting är inte. Kampen om min självkännedom har blivit en tävling mot tiden. Spenderar timmar varje dag med kontemplation, faktisk meditation och dagboksförfattande (oh no, otrogen mot min blogg).

På ett sätt är det vansinnigt dumt att jaga efter någonting som kommer om man är medveten. Som garanterat kommer. Men, å andra sidan så vet jag att jag utvecklas snabbare en andra i min ålder (inte generellt). Och förhoppningsvis så blir frukten av min maniska kartläggning av mitt jag, att jag blir intressant, och aldrig faller som tråkig, dryg eller korkad för folk vars åsikter spelar roll. (den stora massan, haha)

Nu när jag läser igenom det jag skriver, så är det väldigt talande om vem jag är och vad jag är rädd för.Att bli åskådad som korkad och ointressant är nog inte livets största skugga.

På återseende, vänner. Min kära, stadiga läsarkurva <3

 

2010-10-10 @ 08:38:33 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Att vara förvirrad

Det är inte det lättaste som finns, att bära sitt hjärta på sin jackärm. Att andas i samma hackiga takt som känslor bryter vågor av värme, kyla, förvirring och stundtals total klarhet. Jag vill aldrig vara den som jag stundtals är. Slaven för mina impulser, mannen utan konsekvenstänkande eller omtanke. Oftast färgas mina val av min omgivnings direkta behov. Och ibland är det totalt tvärtom. Vältrandes i min egocentrism, helt befriad från omtanke, empati eller lust att dela med mig. Det är inte svårt att vara konsekvent om man skiter i sin omgivning.
Jag vill inte riktigt sträcka på mig hela vägen, åt något håll. Jag vill inte vara helgonet som skiter helt i egen vinning, för jag vet att livet handlar om mig. Mitt liv gör det, vill säga. Sedan är det givet, klart och omöjligt att förvalta tanken om det motsatta. Tanken om att fäkta vilt för sitt eget liv, och att skita totalt i allt som sker i det perifera seendet. För det är inte jag.
Februari. Det är månaden då min återfödelse ämnar ske. Jag kan inte förklara hur stort det känns. Där min verklighet kanske klarnar, där min konstanta ambivalens kanske veknar. Där impulser blir en knack på axeln, och inte ett slag i magen. Jag vill aldrig såra någon igen, över bristande kontroll. Över oförmågan att se hur andra skadas. Backspegeln är för dimmig för att se på. Dom enda reflektionerna som återspeglas är dom av förvirrade ögon, rytmiskt sökande efter en klarpunkt, en milstolpe att utgå ifrån... eller bara en vän att luta sig emot.
2010-10-08 @ 15:51:50 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Lycka är...

Detta är min lycka. Rytmiskt. Rytmer. Svår definierat, svår förklarat. I takt. Ständigt i takt. Till avslagna glasburkar som en gång var fyllda med... fyllda av barndomar, skratt och förlåtelse. Det är min lycka. Bara ben, som springer i lycka, mot öppen famn, från solsken med ömsinta, goda intentioner. Precis så som lyckan kan. Bara så.
2010-10-04 @ 21:36:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Precis så

Jag förväntar mig förvirring när jag sluter mina ögon. För stunden, för alltid. Nu och då, precis lika tidsromantiskt som osunt. I hopp om det förlovade andetaget som skall sätta punkt i det hemska kapitlet. Den sista pricken som ersätter frågetecken, bindestreck och förlovningsringar. Där symboler betyder mer en ord, där spruckna toner är guldet i slutet av regnbågen.

 

Vi vill egentligen stå i kö. Bredvid varandra. Vi vill hålla hand, vi vill viska om lyckorus, förneka månförmörkelser med fnitter och tårar. För du vet precis lika väl som jag -min förseglade röst- att livet är precis så svårt som dom förklarade för oss som barn. Precis så enkelt som eufori, och precis lika överjävligt som abstinens och solsken.

2010-10-04 @ 19:02:14 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lätt förvirrad

Det finns inga egentliga hemligheter med att leva. Med att göra det bästa av varje situation, med att stå för sina värderingar och ideal. Med att vara en god medmänniska. Att bli vilseledd är det lättaste i världen, och ingen ställer krav på er som är vilsna mer en er själva. Att leka rysk roulett med sina hjärtslag är precis lika enkelt som att låta bli. I våra andetag är det lätt att förblindas, att ersätta trygghet med panikrus, lyckosubstitut i form av allt och ingenting.
Varför är det då så svårt att leva?
2010-10-04 @ 18:52:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 0.91