Descended

Vi planerar aldrig att vara falska,
och våra figurstöpta masker har fortfarande svårigheter att sitta fläckfritt om vi inte är neutrala i vårt minspel.
Vi kanske borde låta göra masker efter varje känsla?
En glad, i himmelskblå, en ledsen mask som går i den alltid lika trendiga Svart, och en arg som sätter den rödaste av röd på prov?

Jag funderar på dom gånger, när jag själv är medveten om att jag pratar.
Det är samma tal, vid olika tillfällen som knackar på dörren, och får mig att låta klok.
Det är ju samma ord, som har jag slipat till perfektion.
Det hemska är att jag numera sätter pauseringar som om det vore improviserat.
Allt för att verka, trovärdig i någonting som är så basalt som sanning.

Och detta är jag inte ensam om.
Det kan handla om avsiktlig afasi, för att få åhöraren att förstå att detta är seriöst eller jobbigt att tala om.
vi gör det varje dag, och vi är medvetna om oss själva. Till den gräns att det kanske är sjukligt?
Och det så är värst, är att jag inte kommer på varför vi gör det?

Varför saluföra sig, som om man vore någonting man inte är.
Är vi så rädda att den formen vi var stöpta ur inte är längre en alla andras?
Alla vill vara speciella, men ingen vill sticka ut.
Tänk då om vi hade kunnat acceptera mångfalden, och kunnat krama om dom som sticker ut, istället för att kopiera deras egenheter, eller dömma dom för ovannämnda?

Varför inte leva som vi lär?
Och varför hycklar jag med det, när jag precis har haft min uppenbarelse om hur falskt det är?

"Gör som jag säger- INTE som jag gör"

Så det så.

Tiden passerade likt banrdomsminnen under stunder av ångest.
Aldrig skulle den tid som passerat gå att nå igen.
Minnen av dofter kan förvränga Himmelrike till helvette, och tvärtom.

Han höll sin trotjänare löst, mellan pekfingret och tummen, och lät den pendla mellan höger och vänster medan han mediterade över saker han ångrat.
Så många lager själ under sina naglar, som aldrig skulle gå att få bort.
Han kanske skulle kapa sina fingertoppar- för att visa alla att han verkligen menade det han sade om nystart.

Han har inte kommit på, hur lång tid förtroende och tillit tar att bygga upp, men han vet att det tar en blinkning för att rasera båda delarna. Ett skratt avsett för godhet kan rasera den naives slott.
Samtidigt som det fins fallfärdiga skjul som tål atombomber och hån.
Hans boning skälvde när folk kollade åt det.

Kanske var det därför han valt sin väg?
Skuggorna döljer den största smärtan människor kan nå, men han valde dess dal trots detta.
Han valde martyrensrock framför ärlighetens skitiga sammetstyger.
Han valde.

Han hade blinkat åt nysningar, och han hade skrattat åt blod, skrik och död.
Han kanske inte var helt förstörd? Han var en naturbegåvning på sina områden, men han var fortfarande malplacerad i alla sammanhang. Kanske revolverpipans ekande, tomma och mörka gång var rätt väg?

Hans enda mål hade varit att slippa ensamheten.
Ensamheten. Att tvingas till monologer med spegelns skitiga reflektioner. Han hade en mördares ögon, en politikers tunga, och den dömdes samvete. Trots att han inget ångrade, så var hans historia färdigskriven som ondskan personifierad.

Ingen ångest. Hans namn skulle eka genom historiens dammiga gångar förevigt. Han hade lämnat ett intryck.
Han kramade revolverns avtryckare, drog ett djupt andetag genom näsan och lät sina frågor vara obesvarade förevigt.