Descended

Har precis varit på bokrean här i Borås. Det började som en provocerande invit från Juicey ("syns vid sju i morgon då?"), och slutade med ett hopkok av böcker. Nu är det inte så att jag brukar köpa böcker. Tvärtom, jag föredrar att lägga pengar på skit som förstör min kropp istället. Pizza, snus, cigaretter och kaffe är bara en bråkdel av allt jag tvingar min påfrestade ekonomi att stå för. Men idag är det alltså annorlunda.

Det är så här att jag äger en del böcker. Påtagligt många om man ser till hur resterande av mitt bohag ser ut. Jag äger alltså en teve (vackra 42" full hd, lcd<3), ett xbox 360, en förbannad drös med filmer och spel. Och böcker. Inget mer (kläder givetvis). Så, en del böcker är det allt. En del skönlitteratur, men mestadels psykologi, fiolsofi och faktaböcker. Älskar kontroll. Främst kroppsskonroll, varpå jag sysslar med Yoga, akrobatik och läser om vårt beteende. Idag var inget undantag! Kom ifrån rean med sex olika böcker. Två handlar om massage på olika sätt, två handlar om kroppsspråk, och två var nonsensböcker om arga lappar och korkade citat. Har väldigt svårt att sätta mig ner och läsa om påhittade mord eller romantiska klycher, även om det händer. Men när jag får tag i en bok om psykologi, filosofi eller social interaktion då blir jag lyrisk.

Jag sträckläser, tar in allt likt en svamp och njuter. Oftast försöker jag sätta mig i situationer där jag kan sätta min nyvunna teori till praktik. Café eller restaurant är fantastiska ställen att pressa folks Jante-jag till bristningsgränsen! Idag hittade jag en bok som heter "Det erotiska kroppsspråket" som är en fantastisk skrift kring vårt agerande och fungerande i samspelet mellan nuvarande eller blivande partners. Det är roligt! Nu är det klart att allt som står inte stämmer, men fan om jag inte har lärt mig tusen nya saker idag! Det är så fantastiskt att lära sig vad egenheterna vi slänger kring oss i samtal med främlingar gör med dom.

Jag har alltid varit väldigt flirtig (inte flickig, Saga;)) av mig. Min intention har alltså inte varit att kamma hem, utan att vara trevlig, ge personen jag pratar med en trevlig stund, och kanske någonting att berätta för sina vänner om. Mår du bra, mår jag bra liksom. Men efter att ha läst boken idag har det slagit mig hur fantastiskt många inviter jag skickar omkring mig. Det är alltså tur att jag är så oattraktiv, annars hade jag varit tvungen att ligga mest hela tiden, och det hade verkligen försvårat aktiviteter som jobb och sömn.

Nu skall jag snart ut och sätta mina nya kunskaper på prov. Kanske gå ner till affären och köpa en clementin eller något.

Och en liten fotnot: Saga, nu får du fasiken komma hem! Inge roligt att öva massage på katterna.

Du stal mina ord. Du stal mitt hjärta. Allt är här, men avståndet till det som är... det går inte att greppa. Så vuxen i din ungdom. Ett lejonhjärta i en liten kvinnas kropp. Grå-blå ögon som du envist förför med. Mina ord tappar sin verkan när du ser på mig.

Glider försiktigt omkring i dina små rutiner. Fnissandes över stigen du har trampat upp i din lägenhet missar jag hur du i hemlighet har fixat ett promenadstråk i mitt hjärta. Där du vandrar, där du ständigt är. Du mumlar när du blir generad, burrar ner ansiktet i det närmsta du finner. Hund som täcke. Och allt du gör förför mig, gör mig toklycklig och flickigt fnittrig.

Hrwh <3

Passar på att lägga ut lite krokar här med.
Är just nu påtagligt hemlös, och är sedemera i akut behov
av boende. Allt är av intresse :)

Där står mannen. På galjens balkong.
Förvirrad, rädd, panikslagen med dödsångesten kramandes hans hjärta.
Han låter sin blick maniskt söka genom folkhavet av beskådare.
På knä i sitt inre, bönandes om en blick av empati. Förståelse av hans rädsla.

Han fumlar med sina ord, sina meningar. Sina andetag sätter sig i halsen på mannen.
Han känner hur strupen blir torr, hur andetagen fastnar i hans hals. Likt flugor på flugpapper.
Kämpandes för sina liv. Mot sin egna kraft. Han försöker skratta sig fri från sin ångest.
Hans skratt formar sig till tårar, tårarna till rädsla och rädslan tvingar benen till dövhet.
Handlöst faller mannen, för publikens åtlöje. Skrikandes om hjälp.
Hans röst når aldrig deras öron. Bedövad av folkets blodtörst.

Ingen man i mantel finns inom räckhåll. Guds hand når aldrig förbi masspsykosen eller
historien. Jordens mörkaste plats är ingen plats att besöka. Människans mörka hjärta,
där ondkans rötter är som starkast. Dit varken Gabriel, Rafael eller Michael vågar slå sina vingar.
En plats utanför historieramarnas tysta överrenskomelse.

Mannen tvingas upp till fötter. Ödets likgiltlighet i form av Bödelns kraftiga armar.
Snaran runt halsen, paniken och rädslan som slitter själen i strimmor. Tårarna torkar ut.
Hans sista andetag, mumlandes formler och bönfallningar.
Repet sträcks, kotorna knakar och Gud vänder ryggen till.

Förlåt mig.

Jag sitter i mörkret
I min egen melodi
Snyftar till b-filmer
Saknar det som inte aldrig ville bli

Står i min kö
Väntandes på tidens tecken
I ett väntrum där vi aldrig kan dö
Lagar drömmarnas pool som trots allt läcker

Öppet hav utan land
En vattenfylld livboj
klingar i mörket efter din hand
Sänker dig i med min vikt av min sorg

Kommer på med att be om mer
Sitter på knä med händerna mot mitt bröst
Fast spikad på mitt kors, men vill aldrig komma ner
Finner apati i ett ansikte bedjandes om nåd

Upphöjd till illamående och höjdskräck
Ser hur det jag älskar krymper
På knä framför vår Kung, helt utan respekt
Solen går ner när samvetet rymmer

Vi vill alla vara meningsfulla för någon. Vi vill bli älskade, omtyckta, sedda, hörda och bekräftade.
Alla söker vi efter en plats att fylla, eller efter ett ställe där vi kan skapa ett hålrum.
Varje dag är ett nytt välgval. Varje dag ÄR unik. Nya möjligheter, och även om saker till ytan kan upffattas som identiska med gårdagen, så är allting nytt. Varje andetag som väntas på att dras, varje skratt att släppa ut, eller varje ögonblick att fånga.

Jag sliter just nu hund för att finna mitt jag med min tro i livet. Om vad jag vill tro på, och vad jag inte vill veta av. Det finns så oändligt många vägar att gå på, och precis lika många håll dom leder åt för att kunna känna sig säker i sina val. Mitt ständiga ställnignstagande och mitt aktiva lyssnande har gett mig brännskador i skallen. Oavsett hur tjockt mitt panben verkar vara, så slits det iderligen ner till ett tunt lager, för att sekunder senare byggas upp igen.

Jag har försökt identifiera den röda tråden i mitt förhållnignssätt till livet. Till det som gör mig glad, och till det som gör mig ledsen. Är det bekräftelse? En smula, men inte alls i den mån att det påverkar allt jag gör. Är det rädslor? Lite rädd är jag allt för allting som livet har att erbjuda, men mest för att jag är rädd för att göra fel val i livet. Lite som alla andra. Sanningen är ju den, att varje val utesluter en annnan möjlighet, men banar väg för ytterligare hundratals val att göra. Som skall forma mig, som skall färga mig och bygga upp mig. Min vaxsjäl behöver stöpas om lite då och då, för att reparera det som försvunnit i lågans timmar.

Kan alltså ha varit min rädsla för konsekvenserna som har fört mig mot den stig jag går på nu. Eller är det nyfikenheten inför varje ny situation som har gjort det. Jag vill svara det sistnämnda. Men det är inte riktigt så.
I dom valen jag har gjort med mig själv i åtanke har det ofta varit med blicken på förlusterna, över det lockande vinsthyllan som lockar. Lite desperat klingande mot min ryggsäck med all sin tunga och otympliga packning. Kanske borde investera i en ny väska i livet..? Som det nu är, så är det sällan mina val styrs av vad jag vill. Det handlar oftast om hur personer i min omgivning behöver behandlas. Med omtanke, med hårdhandskar eller inte alls. Kanske rent av ignorera deras behov.

Har nyligen börjat arbeta inom hemtjänsten. Det är ett fantastiskt arbete där brukaren kommer i första hand, och alla deras behov sätts i första rummet. Det är underbart att få släppa taget om det man vill och bara ta hand om. Småsaker som att kläderna sitter bekvämt, till monument av samtal som kan rädda livet på ensamma individer. Det är helt underbart. Parallelerna dras i mitt huvud mot min tro. Och jag har äntligen (tack vare frenetiskt mailande och ifrågasättande) funnit vad som stigmatiserar mitta agerande. Det är livet. Kärleken till min nästa, min förra och min nuvarande. Alla människor i världen, alla som behöver en kram, ett uppskattande ord eller en redig käftsmäll. Alla har vi behov som kan tillgodoses av andra. Och det är det som färgar mitt vardagliga agerande.

Det är alltså inte så det fungerar i intima relationer. Det är något annorlunda i paletten när man hanterar människor man älskar på ett intimare plan. Vänner, familj och partners. Vi accepteras för dom vi är, vi blir omhuldade av all kärlek vår omgivning kan ge, vi blir uppläxade när vi gör fel. Allt med ett gott öga, och med en ärlig grundkärlek. Där slutar vi tänka på hur vi beter oss, vi slappnar av och visar vilken färgskala vi klär oss i egentligen.

Det är där jag är nu i mitt filosoferande och i mitt agerande. Jag försöker finna mina färger. Och det är svårt, när man aldrig har tänkt efter. När man slutar klä sig i roller, och när maskerna faller till backen. Ser fram emot mina uppenbarelser i frågan. Känner hur det suger i kinderna efter vetskapen om mig själv.

Hmm. Behöver nog klura lite till.

Min rygg. Min musklusa rygg, min symertriska ryggtavla.
Min tatuerade stolhet. Lagom avstånd mellan mina markerade skulderblad,
lagom långt ifrån min inbäddade ryggrad. Precis bakom hjärtat sitter den.
Kniven du pressade in mellan mina kotor.

Det sved till, och jag ser vita prickar i mitt synfält. Vita färgfläckar som om någon
glömt att täcka mattan med plast innan dom målade sina tak. Sina himlavalv.
Vita fläckar som växer likt förvirringen, likt oförståndet och bitterheten.
Känner hur mitt saliv lämnar min mun. Hur det som genomskinligt borde vara,
långsamt bliva rött. Rött likt kärleken. Rött likt hinnan av förnedring som täcker
mitt synfält.

Vår oskyldiga lek. Vårt stenkastande i huset gjort av plexiglas.
Vårt morsespråk, piratsnacket för vår egna vinning. Min talande dagbok.
Numera uppbränd. Tändstickor av girighet, lågor av självhat. Röken kväver
allt liv. Tjocka tussar av brända broar får mina ögon att rinna. Jag ser ej längre klart.
Känner min insida vrida sig i smärtor. Är det verkligen mitt fel...?

När mynningen mot min panna kyler ner mina tankar.
Du står där för rädslan att förlora mig. Ser hur du rättfärdigar dina gärningar.
Ser hur du hatar att din syn återvänder från dina svackor. Svamlandes om
välmeningar i ditt kantiga språk. Det finns ingenting kvar för mig att göra.
Hanen är avtryckt, ditt skott har tömt mitt huvud mot väggen. Trots alla
ansträningar du gjorde för att vadera kulan.

Han sitter fastspänd vid sin grind
Ber om nåd när vi passerar
En man vars öde är att bli våldtagen emotionellt
Dag ut, dag in, år efter år. Minut efter minut.

Att möta hans blick straffas med tystnad
Straffas med likgiltlighet. Utan ord, med tystnades piskor.
Dom viner i luften likt grovkalibriga skott från massiva vapen.
och kväver precis många liv.

Hans doft tar död på all vår livslust
Naken, fjättrad, utslagen och ensam.
I sitt eget helvette. Sin kokong av kött och blod.
En man som aldrig bad om någonting utöver medmänsklighet.
Ett offer för ödet. Guds svar på rättfärdigande och högfärdighet.

Aldrig kommer han loss
Aldrig kommer han dö. Ett privelegie endast menat åt oss andra.
Vi, vars liv aldrig var i fara. Vars enda ångest är ensamma nätter.
Fråga mannen om hans rädslor. Vi krymper, han andas.

Treenigheten har tappat sin sista aktör.

Sitter på mitt midnattståg.
Flyger genom världen utan att se
Sitter i min midnatskoma.
Känner hur vi korsar landsgränser
Passerar sekunder av eld, passion och ensamhet.
En miljon skratt förevigt låsta i reflektionen från kupérutan.

Jag lutar mig tillbaka. Låter mig förföras av dofterna.
Smattret från regnet, välsignade vagn.
Smyger genom berg, över vatten.

Lutar mig tillbaka, gungar med fötterna från det höga sätet.
Känner nyfikenheten klia i mina fingrar. Känner fjärilar i magen.
Pressar min panna mot rutan, ser hur min sikt försvinner.
Hur mina andetag får fingeravtryck, tårar och handavtryck att synas.
Hur mina andetag grumlar det som en gång var klart.

Girigheten -min överman, min domina- gnider armen mot rutan
för att återigen se. Återigen känna. Allt som passerat.
Men min sekund är över.

Tåget rullar långsamt in, och nya liv kliver på.
Spädbarn jollrar, skrattar- gråter och saknar.
Där vi kliver av, med hud som silkespapper, med livet i bagaget.
Längtandes efter en parkbänk att andas ut på.

Munkavlad av passion i min hemlighet
I mitt latenta hat. Drömmen om min övertygelse
Min sanning. Mina hårda ord om det som skett.
Morgondosen av sedativer, holkar ur mitt skelett.
Deras kemiska krigsföring mot egna tankar.
Dagen då pillret överlistade tvångsjackan.

Jag vaknar med andetagen pressade mot mitt bröst
Det sista jag vill förlora, det första dom ser.
Bälteslagd i tomrum med droppande tak.
Ingentign kvar att lova, ingenting kvar att ge.
Finner min plats i min ensamhet, förtvinar det som brukade vara jag.
Bortom återhämtning, skratt eller tröst

Dagen då mina tankar försvann. Mitt sista begravda skatt.
Frihet ersatt med ärrvävnad. Finner min plats i mitt dårhus.
ansikten från förr, förvridna likt tidens kvitto.
Aldrig mer glömma vad som är gjort, beskyllt eller sagt,
Min vansinnes färd når sitt slut på metallsläden i paradisets bårhus.

Jag kommer på mig själv med att hålla andan
Sluter mina ögon, räknar till galenskap, öpnnar mina ögon och...
Ingenting där.

Känner tårar rinna längst min ryggrad
Den omisstagliga känslan av hopp, återigen välkomnad med armarna i guard.
Vill aldrig mer gå i klinch med mina förhoppningar.
Saknaden av förlust vrider mina lungor till uppehåll.
Men dofter om vad som kan komma...
ökar salivtillförseln, får min kropp att vakna,
mina biceps späns, kinderna krampar och allt jag vill är...

... att slappna av.

Min svaghet för problem, den eviga problematiken i mitt existerande.
Min notoriska dragning till saker som inte gör sig i ett hälsosamt liv.
Människan har sedan tidernas begynelse sökt efter svar på en del frågor.
Vanliga tankar kring vår existens, till exempel. Varför är vi här, vem är jag/
du eller ni. Vanliga frågor. Vad är lycka är en annan favorit fråga bland dom gamla
filosoferna. Tveksamt om dom någonsin enades i ett svar.
Gjorde dom det, då missade jag det.

Skall se om jag kan dra någon fin parallel till mitt liv, och dom barnälskande grekernas.
Den enda likheten jag kan se (läs vill se) är nog att jag har samma frågeställningar.
Inte lika mycket om varför vi är här, utan mer om vad lycka är, hur man skall uppnå det,
och hur vi skall föra det vidare till våra avkommor när dom en vacker dag frågar oss.
Tror att det borde räcka som motivation. Nu är jag inte förälder, och har eventuellt en något
romantiserad bild av vad föräldraskap innebär. Att det inte rör sig om guld och förevigt
brinnande solnedgångar har jag dock förstått.

Tror att lyckan är allt. Den är subjektiv för vissa, objektiv för andra. Inom räckhåll, långt bortom
fantasins vildaste bredder. En myt, en sanning, svart eller vitt. Det handlar nog om inställning till livet.
Jag har uppnått lycka, i korta perioder. Sekunder av total sinnesfrid. Det är lycka för mig.
Vetskapen om att jag är älskad, att jag bidrar med någonting, att mina ansträningar bär frukt.
Att mina andetag gör en skillnad. Så, lycka för mig är beroende av andras välmående.

Och det är nog min jakt, min enhörning eller mitt regnbågsslut. Kalla det vad ni vill.
Det är en konstant resa som kräver konstanta avhopp från den utplanerade rutten.
Ibland är det stora val i livet, och det kanske kan liknas med att byta sida i den stora vägatlasen
jag släpar runt. Min lilla kartbok som jag ritade som barn.
Oavsett så krävs det avhopp. Är det så att min lycka kräver min omgivning i harmoni och balans,
då får jag parkera min vita hingst (eller min röd-guld flejkade Lamborghini), och se till att
deras vägar är rena från hinder. Det är dom enklaste av alla stopp man måste göra.

Sedan finns det dom svåra. Där man måste avgöra hurvida målet är värt resan,
om jag har valt rätt väg, eller kanske valt fel resmål? Omdefinitionen av lycka kräver rastplatser
utplacerade med jämna avstånd. Dom skall ha restaurang, toalett och gärna en varm och mysig säng.
Så man kan vila upp sig, för att sedan med ett klart sinne kunna sätta sig på sin hingst igen.
Men det är sällan så. Stannar du för omprioritering kan du ge dig fan på att någon av dina vänner
kör om dig, och "glömmer" stanna, eller har annat för sig. Dom kanske också har bråttom till sina mål...?
Har du en förbannad otur så är det någon som snor däcken från din maserati när du vilar upp dig,
knycker din hingst eller ritar ut nya slutmål på din karta som du glömt i handskfacket.

Så för att återknyta... Mitt problem är mångfalden av mål. Omöjligheten att bibehålla ett enda mål.
Gräset är inte grönare, det vet jag av erfarenhet, men det smakar annorlunda på olikas ställen.
Mer eller mindre förorenat av kamraters förbifärd. Wroom.

Jag har turen att veta att min väg så småningom slutar i en T-korsning, där mitt primära mål är bortsuddat,
och överkladdat av någon förvirrad vandal med spritpenna och hörlurar med kass musik.
Och nu har ytterligare ett mål tonat upp sig. Det är det vackraste, lugnaste och mest harmoniska jag kan tänka mig. Mitt blivande bibliotek av drömar, djupa samtal, emotionella bristningar av lycka. Målet är färdigt (om jag får bestämma, och fundera). Nu är det vägen dit som är det närmsta problemet.

Tills vidare
Isak