Descended

Min svaghet för problem, den eviga problematiken i mitt existerande.
Min notoriska dragning till saker som inte gör sig i ett hälsosamt liv.
Människan har sedan tidernas begynelse sökt efter svar på en del frågor.
Vanliga tankar kring vår existens, till exempel. Varför är vi här, vem är jag/
du eller ni. Vanliga frågor. Vad är lycka är en annan favorit fråga bland dom gamla
filosoferna. Tveksamt om dom någonsin enades i ett svar.
Gjorde dom det, då missade jag det.

Skall se om jag kan dra någon fin parallel till mitt liv, och dom barnälskande grekernas.
Den enda likheten jag kan se (läs vill se) är nog att jag har samma frågeställningar.
Inte lika mycket om varför vi är här, utan mer om vad lycka är, hur man skall uppnå det,
och hur vi skall föra det vidare till våra avkommor när dom en vacker dag frågar oss.
Tror att det borde räcka som motivation. Nu är jag inte förälder, och har eventuellt en något
romantiserad bild av vad föräldraskap innebär. Att det inte rör sig om guld och förevigt
brinnande solnedgångar har jag dock förstått.

Tror att lyckan är allt. Den är subjektiv för vissa, objektiv för andra. Inom räckhåll, långt bortom
fantasins vildaste bredder. En myt, en sanning, svart eller vitt. Det handlar nog om inställning till livet.
Jag har uppnått lycka, i korta perioder. Sekunder av total sinnesfrid. Det är lycka för mig.
Vetskapen om att jag är älskad, att jag bidrar med någonting, att mina ansträningar bär frukt.
Att mina andetag gör en skillnad. Så, lycka för mig är beroende av andras välmående.

Och det är nog min jakt, min enhörning eller mitt regnbågsslut. Kalla det vad ni vill.
Det är en konstant resa som kräver konstanta avhopp från den utplanerade rutten.
Ibland är det stora val i livet, och det kanske kan liknas med att byta sida i den stora vägatlasen
jag släpar runt. Min lilla kartbok som jag ritade som barn.
Oavsett så krävs det avhopp. Är det så att min lycka kräver min omgivning i harmoni och balans,
då får jag parkera min vita hingst (eller min röd-guld flejkade Lamborghini), och se till att
deras vägar är rena från hinder. Det är dom enklaste av alla stopp man måste göra.

Sedan finns det dom svåra. Där man måste avgöra hurvida målet är värt resan,
om jag har valt rätt väg, eller kanske valt fel resmål? Omdefinitionen av lycka kräver rastplatser
utplacerade med jämna avstånd. Dom skall ha restaurang, toalett och gärna en varm och mysig säng.
Så man kan vila upp sig, för att sedan med ett klart sinne kunna sätta sig på sin hingst igen.
Men det är sällan så. Stannar du för omprioritering kan du ge dig fan på att någon av dina vänner
kör om dig, och "glömmer" stanna, eller har annat för sig. Dom kanske också har bråttom till sina mål...?
Har du en förbannad otur så är det någon som snor däcken från din maserati när du vilar upp dig,
knycker din hingst eller ritar ut nya slutmål på din karta som du glömt i handskfacket.

Så för att återknyta... Mitt problem är mångfalden av mål. Omöjligheten att bibehålla ett enda mål.
Gräset är inte grönare, det vet jag av erfarenhet, men det smakar annorlunda på olikas ställen.
Mer eller mindre förorenat av kamraters förbifärd. Wroom.

Jag har turen att veta att min väg så småningom slutar i en T-korsning, där mitt primära mål är bortsuddat,
och överkladdat av någon förvirrad vandal med spritpenna och hörlurar med kass musik.
Och nu har ytterligare ett mål tonat upp sig. Det är det vackraste, lugnaste och mest harmoniska jag kan tänka mig. Mitt blivande bibliotek av drömar, djupa samtal, emotionella bristningar av lycka. Målet är färdigt (om jag får bestämma, och fundera). Nu är det vägen dit som är det närmsta problemet.

Tills vidare
Isak