Descended

Då var det officiellt vår. Det var la roligt? Solen skiner, pippifåglarna skriker som om deras små bräckliga liv stod på spel, och melaninerna massproduceras för att färga oss tjusigt bruna. Melanin alltså. Det är ju ämnet i huden som absorberar solens skadliga strålning. Vi har det även i håret och i näthinnan och i njuren, ryggraden och i hjärnan. Hur vida våra organ får en mörkare kulör står ju att diskutera, men våra ögon måste ju påverkas av säsongerna. Dom med oss som har melerade ögon, har ju en ständig färgskiftning i ögonen. Undrar om det står i proportion med melaninmängen i näthinnan?

Ja, hur det en är så är det ju inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag skulle kombinera lite klagande med lite lovordande. Vi börjar i vanlig ordning med klagandet. Så vad kan man möjligtvis har att klaga på när det är vår? När Man är nykär, när man arbetar och har kommit igång med träningen? Jo, förkylning. Det låter väldigt vekt att klaga på en förkylning. Alla ni läsare med perception och intellekt måste ju ha hört liknelsen mellan män och förkylning kontra kvinnor och graviditet. Jag tror det ligger någonting i det. Så fort jag blir förkyld blir jag liten som en skolflicka, tofsarna i mitt imaginära hår hänger lite på sniskan, mina sandaletter blir smutsiga och livet känns så där orättvist.

Så, och nu har jag haft fyra dagar med förkylning, och håller på att bli frisk igen. Så nu kan jag istället sjunga om hur fantastiskt vackert det är med solen, med fågelkvittrandet och nykärheten. Vi tar det i ordning. För det första har jag en sambo som ger skänker mig en hel del lycka. Skall länka till hans blogg här i sidan av bloggen. Boom Moments. Subtil bitterhet korsat med härliga upplevelser. Så, det var reklamen den. Och så är det ju fåglarna. Om dom skriker för full hals under vårkanten, för att göra reklam för sin virilitet, så måste det ju verkligen finnas en koppling där med till vår egen ökade pilskhet? Om fåglarna får göra det, måste vi får göra det. Klok summering, aye?

Och jobbet. Ja, jag är ju som bekant en McDonald's anställd. Jobbar på Ryavallen med ett ax fina människor. Halvtid, Måndag till Fredag. Gött mos det med. Och utöver det så är jag fortfarande gymnastiktränare för små pojkar, två grupper. En med sexåringar, och en med nio- till trettonåringar. Som om inte det var bra nog, så skall jag i morgon på intervju för sportlife, med förhoppning om att begagnas som receptionist där. Och- som påskbonus så viskas det om en eventualitet på UpZone, en trädklättringsäventyrspark här i Borås!

Så, det var det. Skänker en tanke åt min donna, och vinkar glatt till alla er finare läsare!

Er Kapten: Isak

Idag har det varit en väldigt bra dag. Man kan summera bra dagar, som dagar som har varit bra. See, works both ways. Vad är det då som definierar en bra dag? "Redan de gamle Grekerna tvistade sitt gemensamma helskägg i purt huvudbry över den frågan" hade jag kunnat skriva. Men eftersom jag är ganska övertygad om att det är en metafor jag har begagnat tidigare, så väljer jag att börja på ett annat sätt.

Man har jobbat idag. Jobb är rent generellt någonting man ser som en positiv sysselsättning. Givetvis finns det fördomar här med. En del tycker att prostitution är ett yrke som man kan se ner på. Om man köper sex så är det inte helt ovanligt att man bokstavligt talat ser ner på individen som säljer älskog. Sedan kan man tycka att ett arbete som slammsugare är ett riktigt skitjobb/ ett jobb som suger, i alla sina dubbla bemärkelser och tvetydigheter. Och så kan man varar en som jag, som arbetar på McDonald's. Det är ju också generellt sett som ett skitjobb. Till viss del kan jag förstå, men jag jobbar ju kvar, så såvida jag inte är en hycklare av stora mått (inte omöjligt) så trivs jag.

Någonting annat som gör en dag bra, är om man har sovit. Det gör ju dom flesta av oss vid minst ett tillfälle per dygn. Vissa mer, andra mindre, somliga jämnt (döda) och andra inte alls(galna). Någon gammal kändis sade någon gång att Sömn är ett slöseri av tid. Det ligger någonting i det. Om man nu inte är så sugen på att leva, för ett liv utan sömn är ju ett löfte om en förtidig död. Nu dör vi ju alla oavsett sömn i och för sig. Hur som haver, så har jag sovit väldigt bra. Tio sköna timmar, som ger energi att göra massa onödigt, som att till exempel arbeta.

Och någonting annat som gör livet fint är ju träning. Det har jag gjort idag. Delvis har man (jag) promenerat en förfärlig längd, sedan så har jag lyft skrot på gymmet. Och så tränar jag ju dom små fingrarna nu när jag bloggar.

En dag helt utan någonting att skriva, med andra ord. Ha en fortsatt trevlig kväll.

er vän: Isak

Mmm, då var det en ny dag idag. Lite som igår, fast med små förändringar. Det är till exempel inte Måndag idag, vilket man annars hade kunnat tro med tanke på att idag och igår inte är så olika. Sedan så är de Tisdag idag, vilket det inte var igår. Mm, det är tur att er skribent har ögonen med sig. Annars kanske ni hade gått hela dagen och trott att det var Måndag igen, mest med tanke på hur underbart väder det är idag. Lite som den svåra filmen Groundhog Day. Har ni inte sett den så har ni inte missat någonting. Såvida ni inte gillar 'den typen' av filmer.

Jahaja. Det är alltså vår ute. Skall försöka hålla en rekorderlig inställning till det här. Till våren i sig. Jag har själv gått i tron om att våren är fin, fabulös. Man kan säga att jag har haft en fäbless för våren, utan att överdriva. Blommor knoppas, kvinnor tar av sig kläderna och visar hud, alla vill ha sex, det är varmt, solen skiner och man blir så snäll.

Så tänkte jag i alla fall. Fram tills jag utsattes för löpsedlarna som hävdade att ett stort antal Svenskar lider av s.k. vårdepressioner. Hur felgängad är man då? Jag vill inte invalidera någon med att hävda att dom känner fel. Men hallå, det gör dom. Finns det någon logisk förklaring till att tappa lusten, till att avsky och säkert hata någonting som fantastiskt som våren?

Så, enligt en Doktor Bertil Dahlgren så finns det klara symptom om man är vårdeprimerad. För att röra om lite i frågeställningen så tänkte jag skriva ner dom här. Alltså, är det så att du har svårt att vakna på morgonen, har minskad sexlust, gått upp i vikt, svårt att koncentrera dig samt en ökad svårighet att minnas saker, så kan du vara en av dom som lider av Vårdepression. Jag känner en oerhörd tacksamhet till Bertil Dahlgren för att han med ett så enkellt och handfast sätt har lyckats diagnostisera någonting alla går igenom med jämna mellanrum. Det är klart att det finns folk som är deprimerade, det är inte det jag säger, jag bara ifrågasätter om det är så utbrett som en del hävdar.

Så, med mitt morgongnäll vill jag höja min näve i skyn mot våra hälsoideal. Mot bilden av att det finns människor som aldrig är ledsna, som har tvättbräda, fasta bröst, tid för barn-karriär-vänner-relationer-egentid, som aldrig gnäller eller är trötta. Det är inte så världen ser ut. Men, å andra sidan, vad vet jag? Min enda tanke är att det är klokt att utsätta sig för solen, som får igång endorfinutsläppet i kroppen (dom där må-bra kickarna), ger dig lite färg på kinderna, och om inte annat så sover man bättre av frisk luft.

Ha nu en riktigt bra dag, och om ni skall gnälla, så gör det i smyg. Glöm inte eran härkomst.

Er vän; Isak

Jahaja, ytterligare ett par dagar har förflutit, och den dekadens vi lever i verkar vältra sig i godhet och frodas som aldrig förr. Kanske har det med en ribba som är lagd på för hög nivå, eller så är det helt sonika så att vårt kollektiva självmord närmar sig dag för dag. Jag är väll den första att vinka glatt med hejarflaggan från sidoninjen när lämmeltåget av förvirrade tankar, värderingar och åsikter sakta faller ut för stupets brant. Antagligen står Jimmi Åkesson i spetsen med vit boning, hög, spetsig och luftig hatt. Eller så är det så att min sida är den som faller av planeten först.

Hur som haver, så har jag idag kört ner handen i min tombola och trollat fram någonting nytt att klaga på. Jag skulle vilja skänka mig själv en eloge för att jag inte skriver och hackar på precis allt här i världen, utan att jag håller mig i skinnet. En tidsfråga tills jag tappar greppet antagligen, börjar skriva på ordentlig cynism och blir en förbittrad gammal åkergräsklippare eller någonting.

Någonting vi använder (nu använder jag termen Vi i en mycket blygsam utsträckning) oss mer och mer av är ett sätt att klassificera någonting på. Varför vi gör det, är ju en fråga om energibesparning. Och någonting vi faktiskt har en stor användning av. Ett dömande kan någon klok dbt:are hävda, eller så är det bara så att vi bränt oss tilräckligt många gånger på samma tändsticka att vi lärt oss att elden är farlig. Termen jag idag tänker hysta in i strålkastarljuset är dem förkortningen för hjärnförlamning. Eller då, den Latinska eller Grekiska för ordet Cerebral Pares.

Att någonting inte alltid fungerar kan ju ofta handla om att tingesten i fråga är i sämre begagnat skick. Kanske rent av är trasig. Är det så att man står i en situation där man ämnar bruka föremålet i fråga, och då i en speciell situation där man kansle har lite bråttom, lite irriterad sedan tidigare eskapader under dagen. Eler rent av har en pistolmynning pressad mot sin tinning. Då är det inte helt omöjligt att man reagerar lite häftigare en vanligt. Man kanske slänger ur sig något illa valt ord, eller en harrang med fula ord (inte ovaligt). För ett förtydliga mitt resonemang kommer här ett exempel.

Exempel 1: "Vad i helvete är det här för Japansk skit? Fungerar ju inte till någonting!" Vad personen i fråga kanske syftar på är den slitna Barbaradockan (en slags barbie för vuxna män, i uppblåsbar form) som han spenderat ett par härliga kvällar med. Att han (vi säger han) slänger ur sig någonting om Japan är här en vedertagen tanke om att allt med dålig kvalitet kommer från just Japan, då med en liten smygflirtning till den billigare arbetskraften som finns där. Om vårt exempel inte hade varit i 'suget tillstånd' så hade han antagligen kunnat laga sin lekdocka, med ett tuggat tuggumi eller ett cykeldäcksrepareringskit som dom till exempel för på Claes Ohlson.

Nu förstår ni vad jag syftar på? Bra! Då till huvudtermen igen, den om Cerebral Pares, vilket förkortas CP. Om man är CP-skadad så innebär det i regel att man har en hjärnskada med sig från födseln, vilket resulterar i att man kan vara oförmögen att sköta sig på egen hand, inte kan röra sig, eller kan prata ordentligt. Ett utomordentligt hemskt tillstånd. Nu har det hampat sig så, att dagens ungdom använder sig av just den termen för att förtärka en redan stark känsla i vardagstal. Som till exempel avundsjuka. Om man hör någon säga "du är ju ett jävla cp" till någon, så är det ofta en komplimang. Kan översättas till "Bosse, du är så duktig. En hyvens kille och ett föredöme för oss alla". Men det är både längre och låter inte så ungdomligt att säga.

Så, det jag vill ha sagt med kvällens blogginlägg är det, att vi kanske borde ägna en tanke åt hur vi för oss, hur vi tilltalar varandra och vad vi egentligen vill ha sagt när vi hävdar att någon, eller någonting är hjärnförlamat.

Ha en fantastisk kväll. Er vän, och observatör. Isak

Idag skulle jag vilja tala om vikten av att behandla vårt språk med den respekt som det förtjänar. Framför allt vill jag understryka medvetenheten och den totala ironin över att jag raljerar med ungdomens våldtagande på vårt modersmål. Med tanke på mina stavningar och oerhört frekventa särskriningar. Hur som haver, så känner jag att det är dags, och på plats med en harang med svordomar och småhintar över mitt latenta besserwissrande.

Den Trettionde Juni, året var 2007. Solen sken, fåglarna var så där överdjävligt trevliga, och ingenting verkade vara fel. Sådär kallt uträknat perfekt som man kan ge sig fan på att det är i alla andras verkligheter utom ens egen. Där satt jag, på Idunagatan i Mölndal och var lika förbannat glad som alla andra, fram tills någon i min närhet tackade för sin existens, med den värmande och luddiga frasen: Tack för mig.

Där sattes bollen i rullning, och vars intentioner var goda, slutade med tre-fyra dagar av självspäk och själsligt omflyttande. När desperationen blev för stor för att hantera, då gjorde jag slag i saken och skrev. Resultatet blev en serie blogginlägg som handlade om just dumma uttryck.

Nu hampade det sig så, att fyra år senare skulle återigen solen skina. OCH NÅGON DRYG JÄVEL KLÄCKER EN BRILJANT KOMMENTAR. Så, med det sagt vill jag återigen hylla den senildryga artigheten i varje djuptrotad Jantelagare i Sverige. För enkelhetens skull så länkar jag till dom tidigare inläggen, så nu slipper "leta", "rota" och "anstränga" er för min skull. Hade jag vetat hur man länkade snyggare så hade jag givetvis gjort det.

http://descended.blogg.se/2007/june/tack-for-mig.html#comment - Tack för mig http://descended.blogg.se/2007/july/san-ar-jag.html#comment - Sån är jag http://descended.blogg.se/2007/july/hacken-full.html#comment - Häcken Full

Så, och med det så kan jag förvarna inför kommande inlägg där undertecknad antagligen pikar just dig, för ditt formlösa varande.

Tills vidare: Isak Bergenheim