En ovanligt vanlig arbetsdag.
Det var en sådär härlig dag. Solen sken, stekte liksom på dom blottade underarmarna och det ansträngda ansiktet. Det var i mitten av Juli, och precis så som det sig bör så var det fågelkvitter och klar himmel.
Dagen i fråga var den vanlig dag, på arbetet jag jobbar med under helgerna. Det är en äventyrspark som är belägen vid Borås Djurpark, där själva äventyret är att klättra i träd. Det är linbanor, svåra och trixiga element att besegra, allt beläget mellan två till elva meter över marken.
Under eftermiddagen kom det in ett ungt, vackert par med deras dotter. Solbrända och smågnabbandes besegrade dom bana efter bana. Men efter den tredje av fyra banor behövde dom bryta upp samlingen, eftersom deras avkomma inte fick följa med upp i den sista banan. Hon var både för kort och för ung, och då tog mannen på sig ansvaret att vara barnvakt medans kvinnan klättrade.
Hon led av ett visst måtta v höjdskräck, och bad snällt om lite hjälp och stöttning. Så jag erbjöd mig att följa med i trädkonorna för att stötta och eventuellt hjälpa henne om hon föll ner och blev hängande i sin sele. Ett enkelt jobb för mig som verkade bli fantastiskt trevlig. Så som det bör. Men vad fel jag hade.
Redan under det första hindret, där hon skulle gå balans gång mellan hängade trädstockar i luften så visade det sig att hon blivit upplurad i träden av sin man, för att retas lite. Han var inte helt övertygad om att hennes figur (vältränad förvisso) skulle hålla för de prövningar och frestningar som väntade där uppe. Mitt i svårigheterna av manövreringarna mellan stockarna fnös hon ur sig att han skulle tacka Gudarna att han var hennes ex, och att dom inte längre var tillsammans. Han spände då blicken i mig från marken, och väste bittert "då fick du sagt det ja". Man kan ju utan att överdriva säga att det blev en lite pressad stämning mellan oss tre människor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte få varken ögonkontakt med henne eller med honom.
Vi fortsatte, och mannen var tvungen att lämna oss med den lilla knodden, för att man inte kan gå under banan hela vägen. Så då var det jag och kvinnan kvar. Den något pressade och tryckta stämningen fortsatte att frodas mellan oss, och den gassande solen fick mig att svettas ymnigt. Det gjorde ju själva intimiteten som blir när man står på en 2x2 meter bred plattform åtta meter över marken lite mer svår hanterbar. Det fick gå, tänkte jag och visade henne knepen för nästkommande hinder.
Nästa utmaning var att balansera på en stålvajer uppsatt mellan två trädstammar, med hängande repstumpar i en tjusigt röd kulör att hålla sig i. Repen har strax över två meter mellan sig, och gör det till ett väldigt knepigt hinder om man inte riktigt är med i svängarna. Det var inte hon, utan hon föll ner från vajern och blev hängandes i sin sele. Och det är ju inte så farligt, det är ju liksom det jag arbetar med. Så jag uppmanade henne att dra sig in mot trädstammen, där jag skulle hjälpa henne upp igen. Jag delade med mig av ett knep, om hur hon kan ta fart och kasta sig ut från plattformen, och hålla sig i vajern som går till selen. På så vis man kan åka linbana över hindret. Det var hon tacksam över, då hon både var nervös och trött efter föregående utmaningar. Jag tänkte berätta för henne att jag skulle skjuta på henne, om hon kom upp på plattformen. Istället så sade jag någonting dumt. En Freudiansk felsägning må hända. "Om du kommer hit så skall jag ge dig ett skjut" tillade jag och blev pionröd i ansiktet i samma sekund som jag förstod vad jag sagt.
Hade nu hon eller jag reagerat på det jag sade, och kanske skrattat lite åt det. Kanske sagt någonting fyndigt eller spydigt i humorns anda, så hade det säkerligen inte varit ett problem. Nu gjorde ingen det, och situationen blev om ännu mer låst en tidigare. Man kan säga att man kunde ta på stämningen, och min vilja att hjälpa henne upp på nästkommande plattform blev lite lidande. Men mitt jobb är mitt jobb, och oavsett spänningar mellan mig och henne, så var jag ju klart tvungen att hjälpa henne. So far, and not so good.
Efter ytterligare tjugo minuter av plastiga peppningar från mitt håll och efter tre enormt fysiskt ansträngande räddningar där jag lyft upp henne på platformen igen så var hon äntligen färdig med den sista och svåra barnen. Hon var trött, eller snarare helt slut. Eftersom jag är service minded och en trevlig man, så tänkte jag erbjuda henne hjälp ur selen, vilket kan vara lite svårt. Framförallt svårt när man är nervös, trött och antagligen trött på sin instruktör. "Nu har du varit så duktig, om du följer med mig upp till containern så skall jag klä av dig!". Inte speciellt lyckad kommentar.
När dom var färdiga, fria ur sina selar så försvann dom snabbt från vår äventyrspark. Och det var jag ganska glad för. Det är ju som bekant dom små sakerna som gör det.
Under eftermiddagen kom det in ett ungt, vackert par med deras dotter. Solbrända och smågnabbandes besegrade dom bana efter bana. Men efter den tredje av fyra banor behövde dom bryta upp samlingen, eftersom deras avkomma inte fick följa med upp i den sista banan. Hon var både för kort och för ung, och då tog mannen på sig ansvaret att vara barnvakt medans kvinnan klättrade.
Hon led av ett visst måtta v höjdskräck, och bad snällt om lite hjälp och stöttning. Så jag erbjöd mig att följa med i trädkonorna för att stötta och eventuellt hjälpa henne om hon föll ner och blev hängande i sin sele. Ett enkelt jobb för mig som verkade bli fantastiskt trevlig. Så som det bör. Men vad fel jag hade.
Redan under det första hindret, där hon skulle gå balans gång mellan hängade trädstockar i luften så visade det sig att hon blivit upplurad i träden av sin man, för att retas lite. Han var inte helt övertygad om att hennes figur (vältränad förvisso) skulle hålla för de prövningar och frestningar som väntade där uppe. Mitt i svårigheterna av manövreringarna mellan stockarna fnös hon ur sig att han skulle tacka Gudarna att han var hennes ex, och att dom inte längre var tillsammans. Han spände då blicken i mig från marken, och väste bittert "då fick du sagt det ja". Man kan ju utan att överdriva säga att det blev en lite pressad stämning mellan oss tre människor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte få varken ögonkontakt med henne eller med honom.
Vi fortsatte, och mannen var tvungen att lämna oss med den lilla knodden, för att man inte kan gå under banan hela vägen. Så då var det jag och kvinnan kvar. Den något pressade och tryckta stämningen fortsatte att frodas mellan oss, och den gassande solen fick mig att svettas ymnigt. Det gjorde ju själva intimiteten som blir när man står på en 2x2 meter bred plattform åtta meter över marken lite mer svår hanterbar. Det fick gå, tänkte jag och visade henne knepen för nästkommande hinder.
Nästa utmaning var att balansera på en stålvajer uppsatt mellan två trädstammar, med hängande repstumpar i en tjusigt röd kulör att hålla sig i. Repen har strax över två meter mellan sig, och gör det till ett väldigt knepigt hinder om man inte riktigt är med i svängarna. Det var inte hon, utan hon föll ner från vajern och blev hängandes i sin sele. Och det är ju inte så farligt, det är ju liksom det jag arbetar med. Så jag uppmanade henne att dra sig in mot trädstammen, där jag skulle hjälpa henne upp igen. Jag delade med mig av ett knep, om hur hon kan ta fart och kasta sig ut från plattformen, och hålla sig i vajern som går till selen. På så vis man kan åka linbana över hindret. Det var hon tacksam över, då hon både var nervös och trött efter föregående utmaningar. Jag tänkte berätta för henne att jag skulle skjuta på henne, om hon kom upp på plattformen. Istället så sade jag någonting dumt. En Freudiansk felsägning må hända. "Om du kommer hit så skall jag ge dig ett skjut" tillade jag och blev pionröd i ansiktet i samma sekund som jag förstod vad jag sagt.
Hade nu hon eller jag reagerat på det jag sade, och kanske skrattat lite åt det. Kanske sagt någonting fyndigt eller spydigt i humorns anda, så hade det säkerligen inte varit ett problem. Nu gjorde ingen det, och situationen blev om ännu mer låst en tidigare. Man kan säga att man kunde ta på stämningen, och min vilja att hjälpa henne upp på nästkommande plattform blev lite lidande. Men mitt jobb är mitt jobb, och oavsett spänningar mellan mig och henne, så var jag ju klart tvungen att hjälpa henne. So far, and not so good.
Efter ytterligare tjugo minuter av plastiga peppningar från mitt håll och efter tre enormt fysiskt ansträngande räddningar där jag lyft upp henne på platformen igen så var hon äntligen färdig med den sista och svåra barnen. Hon var trött, eller snarare helt slut. Eftersom jag är service minded och en trevlig man, så tänkte jag erbjuda henne hjälp ur selen, vilket kan vara lite svårt. Framförallt svårt när man är nervös, trött och antagligen trött på sin instruktör. "Nu har du varit så duktig, om du följer med mig upp till containern så skall jag klä av dig!". Inte speciellt lyckad kommentar.
När dom var färdiga, fria ur sina selar så försvann dom snabbt från vår äventyrspark. Och det var jag ganska glad för. Det är ju som bekant dom små sakerna som gör det.