Kan du göra sådär?
(fortsättning på texten kommer)
Tankar från en cell
där varken ljudet från dom dämpade slagen, ifrån rummen intill tilläts entra, eller där ljuset från dom steril-lysande ljusrören i korridoren tilläts lysa upp. Mellan varje sessior satt han där, i sällskap av en oändlig sprial av ångest.
Väggarna var täkta av någonting som en gång hade varit vita, sterila madrasser. Nu för tiden, efter alla år av panikslagna, misshandlade och suicidala patienter var väggarna täkta av allt annat än vit stoppning.
Uringula fläckar, ord skrivna i torkat blod- och möss, alla dessa möss som vid minsta vink av trötthet gnagde på en. Allt förenat i vad som verkade vara den sjunde graden i helvettet .
Han kunde inte avgöra hur länge han hade varit där. Om det var en månad, eller ett år verkade vara oviktigt.
Om man trycks ner tillräckligt många gånger, under tillräckligt med lång tid så slutar man att hoppas.
Man slutar att räkna, slutar att räkna med hjälp. Han hade slutat frukta döden. Vad som en gång fick honom att begå hemskheter som tack vare Fru Karma fick honom att hamna där han nu var, var då den drivande fjädern för att stå emot döden. Allt för att slippa möta mörkret- för han viste, han hade sett. Det fanns inget starkt ljus i tunneln. Bara kylig fukt, mörker och olösliga labyrinter. Den som lyckades passera labyrinten- som lyckades bygga upp hoppet blev omedelbart trasad till hopplöshet igen. Det fanns inget slut för folk med hans historia.
Han hade kommit loss ur deras grepp, en gång. Och han skulle aldrig glömma den oändliga lycka han kände när stanken från rummen i den cirkelformade korridoren passerade honom. Han sprang, han sprang och han sprang. Men kortvuxna män, i vita rockar efter sig. Vad hade dom med sig? Var det en spruta, var det en kniv? Han hade inte hunnit avgöra -han hade så mycket annat att tänka på. Vart vägen ut? Vart var Nödutgången, vart var den lilla vita guden på den gröna bakgrunden?
Hade han inte varit här innan, var det blod på alla väggar, eller hade han passerat den dörren förut?!
Skulle det inte vika av snart? Vart var entrén, vart var slutet- sprang han verkligen i en cirkel?
Nej, nej!? Han saktade ner. Där var den, dörren till hans rum. Det var verkligen cirkelformat.
Adrenalinruset började lägga sig, och han kände syrans värk i sina lungor, hur den otroliga torkan gav honom sprickor i tungan. Benen började darra, och rädslan återvände. Hur skulle han lösa det här? Vad skulle dom göra med honom nu, efter att han hade begravt kanylen som var planerad för honom i en av skötarnas ögon?
Det här måste vara slutet?
Tinningen pulserade, benen vek sig. Med en blöt duns slog han skallen i det skitiga stengolvet.
Varje andetag kändes som en mansålder i tortyr. Det var inte om längre, nu var det när.
han slöt sina ögon, och lät fotstegen av tio flåsande djävluar hinna ikapp honom.
Vita rockar, svettiga, stinkande. Ögon sedan länge döda, med död som enda verktyg för att slippa den egna smärtan, fick dom tag i honom. Han gjorde inget motstånd, han var apatisk. Andades han? Hade han redan dött? Skulle dom inte få göra det själva, skulle dom inte få njuta av hans sista skrik när dom punkterade organ efter organ på honom? Hoppet hade lämna honom. Allt var över.
Han såg sin kropp ovanfrån när han omringades av underskötarna.
Dom slog honom, sparkade honom och stampade på honom. Han kände ingen smärta, han var inte rädd.
Var detta... slutet? Hade han äntligen, dött? Allt gick så långsamt. Ultrarapid, som en film uppspelad i paus.
Han såg äntligen allt. Han fortsatte studera massakern av sin forna kropp, utan att tänka.
Han såg allt så klart. Minnesbilder, sedan länge förträngda klarnade i hans huvud. Han såg sina mamma, sittandes med honom i sitt knä, plåstrandes om honom när han var barn. Han såg sin första kärlek, sovandes bredvid honom på hans sextonårs dag. Hans första bil, den fula rostbruna forden, som han hade älskat.
Allt passerade i revy, och han njöt. Och långsamt lukrades hans varelse upp. Mörkret omfamnade honom,
och han somnade.
Vad är det som har hänt? Vart är jag? Är detta himmelriket?!
Han öppnade sina ögon, och lät blicken glida längs väggarna i det mörka rummet.
Han hade nålspår i armen, brännmärken över bröstkorgen, fyrkantiga röda brända märken över hjärtat och lungorna. Lukten var kvar, samma unkna doft av död, och ångest. Allt var som det brukade.
Försluten i mörker, ofullständig och trasig. Var detta verkligen himmelriket?
Ondska per definition?
Vi spenderar väldigt mycket av våran tid med att dömma, med att blunda eller med att cyniskt peka ut alla nackdelar och svagheter i våra grannars "ignoranta" beteende. Men hur kommer det sig att vi inte kan med att granska oss själva med samma kaliber som vi dömmer andra?
Det fins ingen ondska, per definition. Så är det, det är en ballans, och frågan ligger inte i hur illa det är, utan hur lite/ mycket vi kan se, subjektivt. Man behöver så många delar i ett puzzel för att kunna se motivet.
Jag kan relatera till min älskade kvinna, som jag nyligen såg Lord of War med. En grym och bra film som betonar en av dom "positiva" sidorna med vapensaluföring i underutvecklade länder. Givetvis så är det vinklat, men filmen visar även, på ett diskret med kraftfullt sätt hur människorna och barnen lider, människorna på andra sidan kolven.
Puck blev illa berörd, och tog illa vid sig. Givetvis- varför gör man inte det av någonting som är så cyniskt planerat som vapenförsäljning eller utnyttandet av folks otvivelaktiga lidande?
Jag förstod inte ritkigt varför hon tog åt sig av det, men det står nu klart för mig, efter att ha pratat med hennes bror, en en av mina närmre vänner; Patrik.
Allt handlar om det lilla unset av "jesuskomplex" som vi alla har, eller har haft.
Det kan vara allt från att bli nedsatt av att se nyheterna där lidande och utsatthet visas,
till att faktiskt inte bry sig, vilket i sig kan vara hemskt.
Alla vill vi se ett slut på lidandet i världen.
Ingen vill veta att folk i någon annan del av vår planet ligger inför döden, på grung av andra förutsättningar.
Det är naturligt att nå sin gräns inför vad man klarar. Att ta på sig folks lidande är humant, mänskligt och fatalt.
Vi kan inte offra våra egna liv, för att rädda mänskligheten. Vi kan inte låta oss stigmatiseras av det vi ser, men som är utanför räckhåll. Varför tror ni att vi som inte har varit med om svält (let's skip anorexia in this one), krig eller andra katastrofer har så svårt att sätta oss in i det?
Det är överlevnad.
Det är ditt, och mitt sätt att försäkra oss om ett fortsatt välbefinnande.
För vi kan inte klandra oss för att vi har enklare förutsättningar än andra.
Att vi är så ofantligt skickliga på att fucka upp våran eminenta situation är ju ett annat kapitel.
Detta betyder inte att vi inte kan göra någonting.
Om vi inte känner att våra liv är tillräckligt kontrollerade, eller okontrollerade, katastrofala eller stressade så kan man agera mot det här.
Men det är en omöjlighet att tillintetgöra "ondskan", eftersom den inte existerar.
Så istället för att sitta och gråta i huvudbry över folks hjärtlöshet, så kan vi läsa på om gärningsmännen.
Alla har ett motiv för sitt agerande, och ingen är helt skyldig, ingen är oskylldig.
Räcker det inte, så gå med i en hjälporganisation, men för guds skull, låt oss läsa på om våra demoner!
Yin och Yang, svart och vitt, plus och minus. Inget existerar utan det andra. Inget välbefinnande utan ågren, ingen hel värld utan sårade delar. Hmm.
To be continued?