Descended

Att ha en ödmjuk inställning till livet är väldigt stort, och väldigt vackert om det är genuint. Det kräver distans, självkännedom och en stor dos kärlek till allt som hör livet till. Jag vill alltid vara ödmjuk inför saker jag har begåvats med, eller saker jag fått uppleva. Men det blir svårare för varjedag som går. För ju självsäker du är innom ett område, ju större är din kunskap om vad som går att uppnå inom det. Då känns det helt kört att vara ödmjuk. För då vet du att om folk berömmer dig för hur duktig du är inom ditt område, så är det enbart i brist på bättre vetande från deras håll.

Jag har väldigt lätt att bli imponerad av människor, och saker dom presterar, och jag tycker det är väldigt viktigt att berätta det. Är du duktig på att vara ärlig så är det viktigt att du får veta om det, eller är du en hejare på guitar hero så är det klart att du skall få veta om det. Alla människor behöver veta om att dom duger, att dom är bra på någonting och att dom bidrar till andras välmående genom deras existens, eller genom deras kunskap inom någonting.

So far so good.
Men vad händer när du förstår att du är fantastisk på någonting, när du börjar jämnföra dig med grabbarna i det översta skicktet. Om någon berättar för dig då, hur begåvad du är inom ditt fält, då är det oerhört lätt att man tackar och välsignar personen för deras okunskap. För du vet själv hur förbannat mycket duktigare dom andra är, som håller på med samma sak som du är. Det är där, storheten lyser igenom om du kan hålla en ödmjukhet inför dina kunskaper.

Men åandra sidan, varför skall man sänka sin blick inför någonting man jobbat för att nå? Jantelagen viskar i mitt öra. Och nu känns hela inlägget ganska meningslöst.

Er Vän   Isak

Så nu är alltså valet till 99% färdigt. Jag har aldrig varit politiskt insatt, någonsin. Har i min intelektuellt fattiga ungdom hävdat att politik har varit ett sätt att hävda sig på. Alla människor som känner ungdomspolitiskt engagerade människor känner någon av Mensa typen. Som sitter över alla andra, som har IQ (som är medvetna om det) men som totalt saknar EQ. Det har bara lämnat svår avsmak och grejer. Men nu är det dags att ta ställning, att vara vuxen och att.. ja, ta ställning.

Det stora i år är ju givetvis SDs vågmästarroll i regeringen. Det är svårt att stå säker inför deras antågande. Jag har varit väldigt splittrad inför dom, och nu är väll risken enorm att jag blir lynchad för mina åsikter.

Från början var jag totalt emot SD, med deras 'nassepolitik' och deras energisparningsideér (ugnar). Sedan vände det, och en kamrat till mig berättade om deras inställning till Sveriges trygghet och familjeliv. Då ändrade jag mig, och tänkte att det är briljant att någon tar upp våran säkerhet, att någon ser till familjerna och den lilla människan. Och det har jag tänkt ganskal länge. Deras invandringspolitik har jag ingen bild av alls. Några hävdar att dom är nasister rakt av, andra säger saker som låter vettigt i mina öron. Som att vi borde ta hand om våra invandrare vi har, att få ut dom i samhället ordentligt för att minska segregeringen. Strypa invandringen undertiden, fram tills alla står stabilt, sedan öppna igen, och hålla på så.

Det innebär INTE att vi skall säga nej till alla som behöver oss. Flyktingar borde välkomnas med öppna famnar av alla länder, eftersom det bara handlar om medmänsklighet. Men, nu är det som sagt så, att jag inte vet exakt hur saker ser ut med SDs agenda. Och när jag såg alla andra partiers reaktion på SDs entré så blev jag lite förvirrad. Exakt vad är det vi står inför? Svara inte på det, för jag är inte intresserad av att bli värvad, och jag vill inte peka finger. Summering så vi inte misstolkar varandra: Jag är INTE rasist, jag välkomnar alla till Sverige, men jag tycker att vi bör ordna med segregeringen, och få ut alla Nysvenskar i vårt samhälle. Lite åt gången, så att säga.

Det är i alla fall svårt förvirrande med politik (vilket säger en del om min iq-nivå), och att fatta ett beslut som är "rätt" verkar vara helt omöjligt. Sådär. Som avslutning på dagens filosofier så vill jag uppmuntra alla att stå för sina åsikter, att inte raljera inför andras åsikter eftersom vi aldrig vet fullt ut vad som försigår i deras hjärnor och att vara varma och kramiga! Sådär.

Ha en mysig kväll!

Herr Grön

Missvisande överskrift!

Just nu är världen tyst. Det är som min far brukar säga. "Det är så man kan höra John Blund släppa sig" Och då är det tyst. Världen är på väg att vakna, och det är väldigt skönt att vara först ibland (thats what she said?).
Det är höstmörker ute, och om man kan omfamna mörkret istället för att fly det, så är det verkligen inte så illa.

Idag är en speciell dag. Jag skall nämligen på utbildning! Andra utbildningen/ kursen på en månad, rörande mitt arbete som gymnastikinstruktör på Gymmix i Borås. Förra utbildningen var en tredagarskurs på en Folkhögskola i Vara där jag fick lära mig basen inom instruktörsskap. Och idag är det spetsinriktning på trampett! Jag har varit så spänd inför kursen, och så rädd för att försova mig så jag istället vaknade varje timma fram till halvfem, då jag beslöt mig för att gå upp. Det är mysigt! Kaffe, snus och härlig musik i ensamhet. I den sista timman innan dagen vaknar.

Så, ni får ha en mysig dag mina vänner. Så hörs vi senare <3

Isak

Jag fortsätter att tänka mycket på termerna Gott och Ont. Hurvida någon av delarna existerar, och hur dom rimligtvis bör fungera i samspel.

Tidigare har jag hävdat att jag tror på Karma, Lagen om Orsak och Verkan (med en hint av kosmisk retrubition). Det vill säga att dom gärningar du gör kommer tillbaka till dig. Att onda handlingar bestraffas, och att godhet belönas. Det är på papper (eller i mitt huvud) ett väldigt romantiskt sätt att se på saker och ting. Lite sago-slut över det hela. Som en morot för alla Herrar på vita hästar, i stora och glammiga rustningar. Men, det skär sig lite.

Jag är helt övertygad om att Gott och Ont inte existerar. Det finns ingen människa i världen som är 'ond'. Alltså finns det inga människor som är 'goda' eller. Precis allting vi gör är uppbackat av en tro på att vi gör det som är rätt. Så att döma dom som agerar galet eller fint, är precis som alla dömningar- bara åskådarens väderingar.

Josef Fritzl är ett bra exempel. Han är ett grymt exempel på typisk ondska, med all skit han sysslade med. Hans familjekärlek viste inga gränser, och det är precis så bakvänt och tragiskt som det låter. Han gjorde inte sina grejer med baktanken att göra illa, eller att förstöra. Tvärtom, han värnade om sin familj (och hade extremt sjuka ideal) och gjorde därför allt i sin makt för att göra det bra för dom. I sin värld. Jag fördömer Herr Fritzl för hans gärningar. Det han åsamkat sina barn är något av det värsta man kan göra mot någon. Men hans gärningar är skyddade av brist på bättre vetande.

Om det då är så, att vi alla agerar efter tron om att vi gör rätt, då är det vansinnigt att vi skulle bestraffas för det. Varpå hela karma-tanken faller stenplatt på karmen. För om det är 'rättvisa' vi är ute efter, då är det Bröderna Grimm-synen som borde revideras. Det vill säga att Lagen, som dömmer oss när vi gjort fel, att den skulle vara helt korrekt. Vilket också är vansinne.

Men, vi måste ha ett rättssystem, vi måste ha någon som dömmer oss, eller en tro på att det vi gör spelar en roll. I en värld av anarki, utan ledare, lag eller brottssystem så hade vi snart fallerat. Survival of the fittest. Om ingen kan dömma oss, så är vi själva starka nog att övertyga oss om att det vi gör är rätt. Allt kan rättfärdigas i någonannans namn.

Så är det så, att vi skall leva i det bakvända rättssystemet som vi lever i, så är i alla fall jag glad att det är under dom premisserna och den naiviteten som det är. För Vi har tydliga riktlinjer på vad som är 'okej', på vad som är 'fel' och konsekvenserna av steg i rätt eller fel riktning. Och i dom flesta fallen så är vi ansvariga, eftersom vi vet om spelreglerna.

Jag är långt ifrån färdigtänkt på det här området. Uppdatering kommer.

Er vän i kaoset,    Isak

Idag är det.. Onsdag. Eller lilllördag, som kommer från Piglördag. Det låter ju ganska dumt. Mm, det kräver lite forskning. Anledningen till Att Onsdag kallas för Piglördag är för att man förr i tiden begagnade sig av pigor. Pigor är ju lite sämre en husfruar och äktahälftsbarn och sånt. Så när pigorna ville vara lediga så fick dom Onsdagen som dag att peta näsan på, eftersom dom alltid behövdes på Lördagarna. Det visste ni inte, va?

Onsdag kommer ifrån det fornnodiska religionssystemet med Asatron. Oden var ju en riktigt härlig kille, och därför gav man honom en helt egen dag! Det är ganska fint. Isdag hade Onsdagen hetat om jag fick välja. I vilket fall, så heter Onsdag dies Mercurii på Latin. Det kan man övsersätta till Mercurius dag, och eftersom man gärna ser Mercurius och Oden som jämnställda så blev det Onsdag istället för dies Mercurii (vilket hade vart svårt förvirrande om man fick höra en full 1400-tals bonde från Skåne (danmark?) säga det. Så Onsdag blir ganska bra.

Det var alltså lite fakta om Onsdag. Jahaja. För mig betyder Onsdagar (exklusivt för denna Onsdagen) att man skall städa, tvätta och spela tevespel. Sämre kan man ha det! Vad är en go Onsdag för er?

Er vän i veckan: Isak

Morgon. Idag är en sådan dag som verkligen är en typisk morgon. Det är grått och blåsigt ute. Höstmys. Det är spännande med hösten tycker jag. Det är alltid med Dödens vemod som man ser hösten antåga, precis innan man inser hur mysigt det är med höst. När man accepterar att sommaren faktiskt är över, och att solbrända bikinikroppar, myshångel på krogens uteservering eller bara sena nätter, varma nätter.

Jag antar att saker och ting händer med kroppen när man blir äldre. Man får mörkare röst, hår slår plötlsligt rot på ställen som mest liknat hästmular innan förändringen. Hårlöst, mjukt och intetsägande. Nu är saken den, att jag inte syftade på pubertet, eller adolesens. Utan mer, efter-resan. Det där ständiga hållplatsen som vår chaufför notoriskt stannar vid, trots att ingen väntar där. Och jag är ju påtagligt ensam i min buss, och jag har minsann inte tryckt på någon stop-knapp! Nähe! Men han stannar ändå. Vi får svårigheter att starta, och jag får kontemplera mitt liv.

Fram tills nu, så har jag alltid gjort saker som känns rätt för stunden, och jag har aldrig ångrat någonting. Klart att mina relationssnesteg har ångrats, men det har varit små-ånger. Ingenting jag går och funderar på, som påverkat min sömn eller mitt samvete i det långa loppet. Kan mycket väl ha varit för att jag oftast går runt i en dimma utan någon kontroll över mitt liv. Lite som Keanu Reeves. Han får sina roller, verkar inte skådespela, och glider mest.

Men nu har det hänt någonting. Jag har börjat gå hos psykolog regelbundet, jag har gruppterapier med andra som sitter i samma sits och dessutom så äter jag ju medicin för mitt välmående. "Som kryckor för själen" förklarade min läkare samtidigt som hon fnissade ner sin namnteckning på receptet. Givetvis så ser jag att allting konsekvenser. Och det påverkar ganska mycket. En liten påminnelse om hur bräckligt det är kanske, eller så är det dags att jag ser mina demoner i ansiktet. För jag vet med mig att jag har sårat gangska många (fram förallt kvinnor) människor, och vänner.

Och det visar sig nu. Det känns väldigt främmande, otrevligt och obehagligt. Man kan ana att det var så Angelina Jolie kände under hennes och Brad Pits första natt ihop. (mycket kändisliknelser idag) Ånger. Det är allt det är. Jag känner ånger över saker jag gjort och det är inge' höjdare. Vad är det för nytta med det egentligen? Okej, så det kan vara en stark strålkastare i ögat som hindrar mig från att göra om saker och ting. Men vad är anledningen i det långa loppet? Jag vill inte bli någon cyniker, eller någon bitterjävel som ångrar alla val i livet.

Min mamma (som kan precis allting) säger att det har med bearbetning att göra. Tänk. När jag funderar lite på det så känns det väldigt bra att äntligen ta tag i dom sakerna och få dom satta på plats.

Ja, det var dagens lösa funderingar. Thank's for stickin with me!

Herr Parkour