Visioner ur en Psykos
Jag ville förändra min värld. Punktera verkligheten som omger dig, som omger mig. Den ljusfärgade bubbla som representerar rädslan för ensamhet, utsatthet, glömska och försvinnande. Jag föddes samma dag som Gud dog. Samma dag som Djävulen fann en kropp att nyttja som sin färdkost tills himmelrikets fall.
Vi var tiotusen ensamma själar som sökt efter svaren i botten flaskor av krossade intentioner, i kanyler fyllda till brädden med självhat och avsky. Vi var äckliga. Vi var det sista hoppet för en våldtagen generation som föll, en efter en. Marionettdockorna hängdes i trådarna som styrde dom mot avgrunden. Vi var dom munklavlade politkerna i arkebuseringsledet. Vi trodde på ett "vi". Övertygade om att den dagen då allt skulle avgöras var på ingång. Och att vi kunde göra en skillnad.
Uppväxta med noveller om Davids ättlingar, som alla överlistade sina jättar. Goliat är en tacksam metafor. För alla är vi utsatta, alla är vi den naturlige förloraren. I olika roller, i olika tillfällen. Där den röda tråden är en rädsla för att vara hjälten i boken. Den heroiske Hjälten som trotsade alla odds. Men som nu är mänsklig, som slår sin kvinna i rädsla för att förlora greppet kring sin mandom. Hjälten som en dag finner en knöl i sitt bröst. Hjältinnan. Hjälten. Hero or Heroine. Paradoxen. Den döende människan är och kommer förbli askan från våra litterära storheter.
Ni kommer att minnas mig när ni alla dör av syrebrist.
Kommentarer
Trackback