Descended

Hon har tusen år av olycka i sin ryggsäck
Bär sitt leende utan minnen av övergrepp eller brustna ica-kassar
Hon berättar aldrig om sanningen. Fabricerar sina samtalsämnen.
Om sin begåvade dotter, som även hon våldförs på.
Illaluktande disktrasor, matkassar fulla av ytlighet.
Äntligen helg, för min vecka var jobbig. Min helg är ett paradis utan promenadstigar.

Hennes förtvivlan skriker ut genom hennes ögon.
Den tappade mjölken i affären, den bortsprugne arvingen, mobilen som aldrig ringer.
Förtvivlan när min drottning är hos sin far. Min helg är min.
Veetade ben, klumpig maskara, en billig doft av desperation. Baginbox.
Trummande fingrar mot bardisken. Spegelskärvorna skär i köttet.
Ingen riddare idag heller.

Upp på Måndag morgon. Huvudvärk från tårarna till sömns. Sedativer.
Ångest. Vardagsmonster och anpassningsbarhet. Se pigg ut. Var fräsch.
Var chick. Zoloft i skrivbordslådan på kontoret. Selektiva serotoninåterupptagshämmare.
En trasig kaffeautomat och livet är över.

Its time to face the curtain call, time to face the reviews and critics of life
Blind fighting with mic's with the courage of being right in having rights
Tell me my friend, will I find my peace with my piece?
Guerilla warfare of emotions with a burning desire for g's
I wont mind being judged, I think it's about time for me
to see, what's left in this metaforical sense of irony

Thick smoke from blunts and reefers
Scaring my friends like jeepers creepers
I won't mind, read my mind, finding out what's right inside

I'm living it, breathing it, denying it, seeing it
Forcefeeding my soul with blind inhabitions
Looking back in anger, sold my soul for strict remeniscense
I was pretty sure, I was left alone with this boulder on my shoulder
Opening the window, complaning since it's getting colder
Sharing my fears of not geting any older

Thick clouds in my head, from powder
Screaming in silence, getting lowder and lowder
Cheap thrills, in alcohol and pills

Du ler mot mig. Med alla kraft vår natur har att erbjuda. Ler mot mig med dina sammetslena ögon. Min trygga plats i vår turbulenta kärlek. Där öppenhet är Alfa och Omega, där intergritet är vapnet vi hanterar likt Gudarna med sina stamtavlor. Jag älskar att se dig i ögonen, idiotförklara mig med korkade meningsuppbyggnader och någon plastig tro på att jag vet bättre.

Dela på dig, så gör jag det samma med mig. Lämnar min sämre del i garaget, bakom all annan skit vi lovat oss att köra till tippen. Som gör sig i den svarta sörjan som rinner från omärkta dunkar på den hemsnickrade hyllan längst bak i rummet. Det doftar bensin, olja, målarfärg och försummade kärleksakter. När du tar mig i min hand, ser mig i ögonen och ber mig att älska med dig. Jag skrattar bort det med ett fumligt fniss, och innan vi vet ordet av det så ligger vi... och pratar. Om allt vi har gjort, om det som komma skall och om det vi aldrig vill se i ögonen. Om hur slottet i Skottland är en projicerad verklighetsflykt, om hur jag är avundsjuk på din kontroll, och hur du avundas min totalla verklighetsförankring. Jag tar, du ger, jag hyllar, du spikar fast mina fötter i marken när jag kastar upp dig i luften.

Så, det är så det är. Saga. Min Saga. Du för dig som drömarnas dominor. Med piskor av molntussar och rosa omtanke. Det värmer när du sätter mig på plats, för det är med så mycket kärlek. Hur våra olika världar förintar avståndet. För jag älskar dig. Tillsammans står vi för alltid, bredvid varandra. Du och jag. Nu och för alltid.

Känner en rastlöshet i i min själ. Som så många gånger förr.
Letar sig genom mina näsborrar, ut genom munnen. Tvingar mina fingrar till monotont trummande mot bordskivan. Benet håller takten till rytmen av ökade hjärtslag. Av nervositet. Ligger på min rygg, med min själ spretandes över sängen, för att hålla kvar mig. För att inte flyga iväg. Känner pulsen öka igen. Hör dom bekanta skriken i mitt bakhuvud. Skrik och våld som tidigare höll mig sällskap. Som nu bryter min ro i tusen bitar. I bitar allt för små för att pusslas tillsammans. Som nu välkomnas med guard, sparkar och våldsamma eruptioner.

Öppnar en folköl till, för att kunna slappna av. För att kunna varva ner. Mina sextiokronors sedativer som aldrig fungerar som man vill. Öppnar en till, ingen verkan. Tömmer, kastar bort, öppnar, tömmer kastar bort. Mitt golv förvandlas till en striddzon, mina lakan blir mitt fängelse, kudden landminan man tvingat ner mitt huvud på. Reser jag mig exploderar det. Helvetet bryter löst. I rök, eld, hetta, brännskador, rädsla och paranoia.

Kommer på mig med att öva alla mönster jag lärt mig. Mina inövade godnattsagor. Om någonting skulle hända-berättelserna. Kniv mot halsen, spark mot underlivet, armbåge snett underifrån mot nästippen, håll underarmen i stadigt läge och för ner hela armen för att bryta den. Känner hur tårarna rinner ner, och klibbar. Hur mina tårar smakar järn. Ser mig i spegeln, möter ett nerblodat ansikte. Av stress. Ingen fara, gå bara och tvätta av dig. Men rädslan är kvar när mitt ansikte är rent. Varför? Aldrig förut har jag stått handfallen inför min ångest. Det finns alltid en utväg, en nödlösning eller en dörr att bryta upp. Men inte idag. Ingen promenad mot mål som inte existerar. För jag vet vad det handlar om.

Ge mig styrka.

Då var påskfirandet någorlunda över. Käns bra faktiskt. Får nog erkänna att Herr Författare inte alls är speciellt påskig av sig. Det är en rätt intetsägande högtid som jag gärna klarar mig utan. Kallar folk för häxor och äter mycket ägg året runt utan påsken. Har alltså spenderat påsken med Saga. Som förövrigt numera är min flickvän! Hands up mina vänner, och ge henne en applåd, eller mig. Eller oss båda. Skitfint i alla fall! Så det har varit en del mat, mycket kramar och kaffe. Sådär härligt opretantiöst.

Hade ett "åretsförsta" upplevelse igår. Det var mysigt. Låg på en äng, på min tröja, iförd t-shirt och lyssnade på fåglarna i solsken, under bar underbar himmel. Det var mysigt. Jag och Saga låg bredvid varandra och pratade om allt och inget, och hennes neurotiska hund (Cerberus) sprang runt som en ADHDråtta på fultjack. Sådär härligt och problemfritt.

Nu sitter jag i en soffa, lyssnar på Screamo (som i musikstil inte i band), driker kaffe å är. Inget speciellt roligt inlägg, men ett vardagsmysigt sådant. Tills vidare, mina vänner!

Idag är det alltså påsk? Dubbelkollade precis med mamma, så det är det alltså inte. Skärtorsdag idag. det innebär troligtvis att det är dagen efter Onsdag idag? Eller dagen innan Fredag. Inte två dagar innan, dvs Onsdag, utan en dag längre än onsdag, men kortare än fredag. Det är komplicerat det där med kalendarium och grejer. Så idag är alltså dagen som alla kvinnor flyr till Blåkulla för intressanta sexakter och offring av katter eller vad dom pysslar med där borta! Det är skönt för mig som inte är varken kvinna eller häxa, eftersom jag inte skulle känna mig säkert bekväm med en träpinne mellan mina ben. Och med det kan jag också mena att jag är glad över saknad av amputation!

Så inget kvaståkande idag. Inte för mig i alla fall. Kommer ihåg att min mamma kunde trolla som barn. Det var skitfint. Nu kan hon inte det längre, så hon är säkerligen utestängd ur häxornas riksorganisation. Men det är bara en gissning. Det är nog bäst att hålla sin inblandning där på låg nivå. Man vill ju inte bli ifrågasatt. Fast nu är vi ju i Sverige, så att bli konfronterad skulle innebära en hafsigt skriven lapp uppsatt på ytterdörren någonstans efter elvatiden på kvällen. "vi vet att du är en häxa. Var snäll att sluta med det. Mvh Styrelsen", och under lappen skulle det stå en talrik med nybakta brownies för att stilla eventuella känslor som kan väckas av handskrivna lappar!

Det hängde förresten ett påskägg på min dörr idag. I en plastpåse. Ägget var tejpat, och på det låg en lapp där det stod "från elverket". Det var snällt av dom. Vet inte om jag kanske skall gengällda tjänsten? Smyga dit i natt, lämna en påse med cornflakes eller någonting utanför dörren. Skriva "från tacksam klient" på? Det hade dom säkerligen uppskattat. Kanske gjort det till sin sak, och använt det i en reklamposter någonstans? Det hade varit fint. Bli lite uppskattad sådär i sin anonymitet. Sedan kommer rädslan! Tänk om dom inte hade uppskattat det? Dom blir skitförbannade och börjar gå bärsärkargång, bränner ner kontoret, våldför sig på sin piffiga sekreterare och fäster ett pris på mitt huvud? Jag blir paranoid, börjar knarka för att stilla nerverna. Och en vacker dag orkar inte mitt lilla hjärta mer, och lägger av. Det blir en Gunnar av det, så att säga. Det är nog lika bra att inte lämna den där påsen. Skänker en tacksamhetenstanke till påskäggsleverantören istället!

Tänker på er, mina läsare! Ha en fantastisk rosa torsdag!

Kapten Isse-Fnisse