Descended

Du ler mot mig. Med alla kraft vår natur har att erbjuda. Ler mot mig med dina sammetslena ögon. Min trygga plats i vår turbulenta kärlek. Där öppenhet är Alfa och Omega, där intergritet är vapnet vi hanterar likt Gudarna med sina stamtavlor. Jag älskar att se dig i ögonen, idiotförklara mig med korkade meningsuppbyggnader och någon plastig tro på att jag vet bättre.

Dela på dig, så gör jag det samma med mig. Lämnar min sämre del i garaget, bakom all annan skit vi lovat oss att köra till tippen. Som gör sig i den svarta sörjan som rinner från omärkta dunkar på den hemsnickrade hyllan längst bak i rummet. Det doftar bensin, olja, målarfärg och försummade kärleksakter. När du tar mig i min hand, ser mig i ögonen och ber mig att älska med dig. Jag skrattar bort det med ett fumligt fniss, och innan vi vet ordet av det så ligger vi... och pratar. Om allt vi har gjort, om det som komma skall och om det vi aldrig vill se i ögonen. Om hur slottet i Skottland är en projicerad verklighetsflykt, om hur jag är avundsjuk på din kontroll, och hur du avundas min totalla verklighetsförankring. Jag tar, du ger, jag hyllar, du spikar fast mina fötter i marken när jag kastar upp dig i luften.

Så, det är så det är. Saga. Min Saga. Du för dig som drömarnas dominor. Med piskor av molntussar och rosa omtanke. Det värmer när du sätter mig på plats, för det är med så mycket kärlek. Hur våra olika världar förintar avståndet. För jag älskar dig. Tillsammans står vi för alltid, bredvid varandra. Du och jag. Nu och för alltid.