Inte i natt
Det var mina första stapplande steg som man.
Med vingliga steg i ett morgonsömnigt Göteborg utforskade jag var det var.
Företagsloggor på ryggen, klättrande på fasader.
Där grunden för någon annan blev stegen för min självkänsla.
Klarade mig utan felsteg när jag nådde Kyrktornets mäktiga topp.
Med hela världen under mina fötter skrattades adrenalinet bort.
Det var mitt klimax. Mina ingångna stigar i omgivningar av tio-tals höga cementväxter.
Min djungeltrumma ekade, höll mig trygg. Allt för stor för att förstå, att faran fanns då.
Med en varm beröring i ryggen var allt där det skulle vara. Stöttning, mod och tålamod.
Det var mina intensiva minuter som familjefar. Försörjare, stöttade i sörjandet.
Breda axlar, spända muskler, handstående. Vårdslöst blottade armveck.
Överkonsumtion av det goda blev det första fallet. Drömmen blev verklighet,
och jag var för ny i min roll för att förstå, att skönhet behöver omhändertagande då och då.
Fastande i loopen i mina hörlurar, delade med mig av rytmerna till en döv publik.
När bördan av hundra nätter blev för tung, släppte jag taget.
Spikarna i mina händer hade vuxit fast, irriterat och inflammerat.
Handlöst föll jag, utan chans att ta emot. En vacklande fråga, ett dumt svar.
Det var mitt extrakt. Min koncentrering av vad som hände. Utan att ta in allt jag stäng ute.
Bara för en natt, valde jag tystnad. Bara för att vara tyst om en natt.
Bara för en eftermiddag förlät jag mig själv. Bara för en eftermiddag tillät jag mig själv.
Inlagd i främmande länder blev svaret klart. Draperade tankar, bakom slutna persienner
Reflektionen försvann när jag förklarade, att bara för i natt vill jag helst vara ensam.