Oberäknelig
Det är svårt att finnas för någon som inte riktigt vet vad dom vill ha. Att tillfredsställa en relation vars förhoppningar, rädslor och önskemål ständigt skiftar, är att skalla sig blodig mot en vägg. Om inte på en gång, så är det en tidsfråga. Men, man kan komma väldigt långt med goda intentioner och ett öppet sinne. Att stötta någon kan vara lätt, och det kan vara svårt. Jag gissar på att alla människor, som har någon dom älskar, ibland gör sig redo för stormar i namnet av tillit och omtanke.
Det är lite annorlunda att finnas för någon med psykisk ohälsa, eftersom (beroende på diagnos) deras önskemål är precis så skiftande som vågorna på havet. När den enda oreglerbara variabeln är säkerheten i presumtivt humörsbyte, så får man ha en ängels tålamod, eller en riktigt djup insikt i personens karaktär och sätt att vara på. Som med alla andra relationer, så kan du läsa dig till vad personen tänker på, eller på vilket humör personen är. Men du kan inte förutspå vad som kommer trigga personen att byta riktning. Det kan vara lika enkelt som ett gitarr riff i en låt, som påminner om någons gitarr, som påminner om en gitarraffär, som påminner om en fest, som påminner om en... you get the picture. Det går fort, och innan personen själv har hunnit reagera på vad som just hände, så flyger diskborstar eller vad man nu har i närheten.
Det är lätt att reagera på en känsla, med att slå på samma känsla. Det är en Akilleshäl som väldigt många har, gissningsvis eftersom det är ett ypperligt försvar för en osäkerhet eller rädsla. Om man ser på vad som sker, objektivt så är det ett ganska riskabelt scenario. Att skälla på någon som är arg utan synbar anledning, kan gärna slå fel. Återigen så är flygande diskborstar en tänkbar uppföljning. Besitter man då karaktär nog att scanna av läget innan man går in, ser, reflekterar och lägger upp en hygglig game-plan efter det, så är möjligheten till ett Happy Ending ganska stora. Men det kräver självkännedom, tålamod och kärlek. För det är svårt att urskuldra ojust beteende med sjukdomsnamn eller liknande. Förhoppningsvis så är personen ifråga på jakt efter bättre mående, och skulle inte använda sig av det som en ursäkt för att få bete sig svinigt.
Det enda egentliga sättet att motverka kaos, panik och förvirring i alla relationer är ju genom att prata. Hålla öppna samtal, förklara varenda liten detalj som (sällan är)kan verka oviktig. Utelämnande av smådetaljer och emotionell instabilitet är ett säkert recept på paranoia, oberäknerliga utbrott och korta relationer.
Relationer är svårt. Relationer med psykisk ohälsa kan vara rent jävliga. Men allt går att åtgärda. Bara man vill förändras. Kärlek tror jag är lösningen på allt!
Isak
Det är lite annorlunda att finnas för någon med psykisk ohälsa, eftersom (beroende på diagnos) deras önskemål är precis så skiftande som vågorna på havet. När den enda oreglerbara variabeln är säkerheten i presumtivt humörsbyte, så får man ha en ängels tålamod, eller en riktigt djup insikt i personens karaktär och sätt att vara på. Som med alla andra relationer, så kan du läsa dig till vad personen tänker på, eller på vilket humör personen är. Men du kan inte förutspå vad som kommer trigga personen att byta riktning. Det kan vara lika enkelt som ett gitarr riff i en låt, som påminner om någons gitarr, som påminner om en gitarraffär, som påminner om en fest, som påminner om en... you get the picture. Det går fort, och innan personen själv har hunnit reagera på vad som just hände, så flyger diskborstar eller vad man nu har i närheten.
Det är lätt att reagera på en känsla, med att slå på samma känsla. Det är en Akilleshäl som väldigt många har, gissningsvis eftersom det är ett ypperligt försvar för en osäkerhet eller rädsla. Om man ser på vad som sker, objektivt så är det ett ganska riskabelt scenario. Att skälla på någon som är arg utan synbar anledning, kan gärna slå fel. Återigen så är flygande diskborstar en tänkbar uppföljning. Besitter man då karaktär nog att scanna av läget innan man går in, ser, reflekterar och lägger upp en hygglig game-plan efter det, så är möjligheten till ett Happy Ending ganska stora. Men det kräver självkännedom, tålamod och kärlek. För det är svårt att urskuldra ojust beteende med sjukdomsnamn eller liknande. Förhoppningsvis så är personen ifråga på jakt efter bättre mående, och skulle inte använda sig av det som en ursäkt för att få bete sig svinigt.
Det enda egentliga sättet att motverka kaos, panik och förvirring i alla relationer är ju genom att prata. Hålla öppna samtal, förklara varenda liten detalj som (sällan är)kan verka oviktig. Utelämnande av smådetaljer och emotionell instabilitet är ett säkert recept på paranoia, oberäknerliga utbrott och korta relationer.
Relationer är svårt. Relationer med psykisk ohälsa kan vara rent jävliga. Men allt går att åtgärda. Bara man vill förändras. Kärlek tror jag är lösningen på allt!
Isak
I betraktarens öga
Vill fortsätta skriva lite om det jag påbörjade igår. Försöka visa hur vi gör det. Alla människor.
När vi ser oss i spegeln på morgonen, så tänker dom flesta av oss inte på hur vackra vi är. Som alla människor är. Däremot tänker vi på att vi inte möter måttet för hur vi vill se ut, på hur vi har några extra kilon, hur vi åldras, hur vi tappar hår, inte ser ut som tjugo längre eller vad det nu är. Det gör vi inte bara på morgonen. När vi är uppiffade för en kväll med vänner på staden, så tar vi en extra minut framför vår helkroppsspegel. Vi ser, men vi tittar inte. Man ser att kostymen hade suttit snyggare runt en mer muskulös nacke, eller klänningen hade varit så mycket finare om den satt på en smalare kropp. I dom flesta fallen så ser vi att vi inte möter våra overkliga förväntningar, så vi tänker att 'det får duga'.
Skitdumt! Men alla dom absolut flesta gör det. Om någon frågar dig om du skulle vilja ångra någonting med din kropp, så kanske du svarar att du är helt nöjd med hur du ser ut. Då ljuger du antagligen för personen som frågade, och så tänker du att man inte vill verka osäker eller liknande. Eller så svarar du som det är, kanske håller tillbaka lite, och berättar att du vill ha Jessica Albas rumpa, J Jamesons bröst eller Jula Roberts mun (haha). I värsta fall så blir den frågan en spark nerför trappan som leder till osäkerheten och man slutar som ett kolli, liggandes under vardagsrumsbordet i fosterställning maniniskt kliandes sig i ansiktet. Men, det är ju bara en sida på myntet.
Jag är helt övertygad om att alla människor älskar sig själva. Inte helt, men lite. En del kanske avskyr jaget, men är nöjda med någonting litet. Det lilla kan gott räcka för att så det fröet som till slut kan blomma ut till en sprudlande fontän av självsäkerhet och egenkärlek. Andra kan se sig i spegeln och se att kroppen dom färdas i inte alls är så dum, och att den rent av är vacker, sexig, symmetrisk eller vad man nu strävar efter. (Det finns givetvis den andra sidan (som är viktigast), med insidan, med jaget- själen och den obalans som man vill bli av med. Men just nu är det våra fysiska attribut jag vill prata om.) Men alla har vi någonting som är oerhört vackert, som kan trollföra andra, och som kan höja den egna självsäkerheten långt bortom det man förväntar sig. Om man bara lär sig att se det.
Att betrakta och se, är två helt olika saker. Att se saker som vi vanligtvis gör, innebär ju att vi spraymålar det vi ser med dömanden. Vi ser en kropp, som är "ful, vacker, äcklig, sexig, osymetrisk, balanserad", men vi ser inte vad vi tittar på egentligen. Kan du försöka se dig i spegeln, och bara berätta för dig själv vad du ser? Utan att lägga in värderingar i det? Att mota bort dom negativa känslorna, att ersätta dom med stunden som du bara betraktar, eller att allra helst betrakta, och vara tillfreds med det du ser? Klart att man kan åtgärda saker man inte är nöjd med, men är det verkligen så att det är hårfärgen, vikten eller kläderna som är felet? Felet att döma ut sig själv med negativa tankar sitter inte i spegelbilden, utan i våra huvuden. För vi dömer inte bara oss själva. Tänker du efter, så dömer dom flesta allting vi gör. Det kan vi komma till senare.
Försök att gå en hel timma ute bland folk, som åskådare, utan att döma andra.
Isak
När vi ser oss i spegeln på morgonen, så tänker dom flesta av oss inte på hur vackra vi är. Som alla människor är. Däremot tänker vi på att vi inte möter måttet för hur vi vill se ut, på hur vi har några extra kilon, hur vi åldras, hur vi tappar hår, inte ser ut som tjugo längre eller vad det nu är. Det gör vi inte bara på morgonen. När vi är uppiffade för en kväll med vänner på staden, så tar vi en extra minut framför vår helkroppsspegel. Vi ser, men vi tittar inte. Man ser att kostymen hade suttit snyggare runt en mer muskulös nacke, eller klänningen hade varit så mycket finare om den satt på en smalare kropp. I dom flesta fallen så ser vi att vi inte möter våra overkliga förväntningar, så vi tänker att 'det får duga'.
Skitdumt! Men alla dom absolut flesta gör det. Om någon frågar dig om du skulle vilja ångra någonting med din kropp, så kanske du svarar att du är helt nöjd med hur du ser ut. Då ljuger du antagligen för personen som frågade, och så tänker du att man inte vill verka osäker eller liknande. Eller så svarar du som det är, kanske håller tillbaka lite, och berättar att du vill ha Jessica Albas rumpa, J Jamesons bröst eller Jula Roberts mun (haha). I värsta fall så blir den frågan en spark nerför trappan som leder till osäkerheten och man slutar som ett kolli, liggandes under vardagsrumsbordet i fosterställning maniniskt kliandes sig i ansiktet. Men, det är ju bara en sida på myntet.
Jag är helt övertygad om att alla människor älskar sig själva. Inte helt, men lite. En del kanske avskyr jaget, men är nöjda med någonting litet. Det lilla kan gott räcka för att så det fröet som till slut kan blomma ut till en sprudlande fontän av självsäkerhet och egenkärlek. Andra kan se sig i spegeln och se att kroppen dom färdas i inte alls är så dum, och att den rent av är vacker, sexig, symmetrisk eller vad man nu strävar efter. (Det finns givetvis den andra sidan (som är viktigast), med insidan, med jaget- själen och den obalans som man vill bli av med. Men just nu är det våra fysiska attribut jag vill prata om.) Men alla har vi någonting som är oerhört vackert, som kan trollföra andra, och som kan höja den egna självsäkerheten långt bortom det man förväntar sig. Om man bara lär sig att se det.
Att betrakta och se, är två helt olika saker. Att se saker som vi vanligtvis gör, innebär ju att vi spraymålar det vi ser med dömanden. Vi ser en kropp, som är "ful, vacker, äcklig, sexig, osymetrisk, balanserad", men vi ser inte vad vi tittar på egentligen. Kan du försöka se dig i spegeln, och bara berätta för dig själv vad du ser? Utan att lägga in värderingar i det? Att mota bort dom negativa känslorna, att ersätta dom med stunden som du bara betraktar, eller att allra helst betrakta, och vara tillfreds med det du ser? Klart att man kan åtgärda saker man inte är nöjd med, men är det verkligen så att det är hårfärgen, vikten eller kläderna som är felet? Felet att döma ut sig själv med negativa tankar sitter inte i spegelbilden, utan i våra huvuden. För vi dömer inte bara oss själva. Tänker du efter, så dömer dom flesta allting vi gör. Det kan vi komma till senare.
Försök att gå en hel timma ute bland folk, som åskådare, utan att döma andra.
Isak
Aversionsterapi
Aversionsterapi betyder i princip att man varit med om någonting hemskt, som ger en ångest. Det leder till att saker som relateras till den händelsen blir en betingning för ångesten, och att ångesten kommer att komma tillbaka varje gång du blir påmind om den händelsen som skedde då, och där. För att ordet terapi skall komma in i leken, så får man se till att försöka åtgärda det som skett, eller att nollställa ångestfaktorn i händelsen. Oftast genom att till exempel avsiktligt utsätta sig för den saken, den platsen eller det händelseförlopp som skedde, för att se att ingenting händer om man gör det igen. För att se, att det var en olycklig kedja, där man bara lyckades plocka ut en av länkarna och hålla den ansvarig.
Alla människor har betingningar av den här sorten. Det behöver inte betyda att man får panik ångest, med fosterliggande, hyperventilering eller självskadebeteenden. Men det är lätt att tro det, för det är den bilden media vill visa. Eller vill och vill, vem har lust att läsa ett mittenuppslag om hur fantastiskt det är med vardagsångest? Inte jag. Själv föredrar jag smaskiga och detaljrika åskådningar av dom extrema fallen. Typ Fritzell. Härlig kille.
Många som har betingad ångest, lär sig att undvika dom situationer som triggar ångesten. Det känns som ett oerhört logiskt och klokt val att göra. Ingen överlevnadsinstinkt vinner på ångest. Så därför är det lättare att undvika "den vägen" eller vad det är det är frågan om.
Om man har någon härlig diagnos, Name droppar Emotionell instabil personlighetsstörning, eftersom ligger författaren nära till hands, så har man väldigt många betingningar. Det finns en fantastisk uppsjö med saker som kan höja den lägsta ångestnivån, eller ge rena ångestattacker. Det kan vara kombinerat med tvångstankar, vilket kan leda till ett totalt handikappat liv, där du inte kan vakna utan att känna panikångest. Fotnot: Om ni aldrig har haft panikångest, så kanske ni har haft hjärtklappning, eller koffeinkick eller liknande som har slagit fel? Dom kan båda vara lätta former av ångestattacker.
Så, att inte ta tag i sina ångestklockor är jättefarligt. Eller, om man har många, eller få som ger svår ångest så är det det. Om det handlar om att inte läsa dödsannonserna för att påminnas om sin egen dödlighet, då är ett enkellt sätt att köra huvudet i sanden, och inte läsa dödsannonserna. Men det ju som sagt inte så enkelt alla gånger. Därför är aversionsterapi en fin modell. En oerhört svår och tuff väg att vandra, eftersom det alltså innebär att du tvingar fram ångestattacker i början, vilket alla med svår ångest gör allt för att undvika.
Vill fortsätta in i oändlighet om det här, för det är så grymt viktigt att ta tag i, att upplysa och att få prata om. För det är så förbannat vanligt, och det är HELT OKEJ. Det finns ingenting fel med ångest (det suger att ha, men alla har någonting som ger ångest), och vi måste ha ett öppnare sinne för psykisk ohälsa. För att vara deprimerad och att vara en tvångshandlande mördare som drivs av inre demoner är svart och vitt. Men det placeras ändå under samma fack.
Mer kommer!
Alla människor har betingningar av den här sorten. Det behöver inte betyda att man får panik ångest, med fosterliggande, hyperventilering eller självskadebeteenden. Men det är lätt att tro det, för det är den bilden media vill visa. Eller vill och vill, vem har lust att läsa ett mittenuppslag om hur fantastiskt det är med vardagsångest? Inte jag. Själv föredrar jag smaskiga och detaljrika åskådningar av dom extrema fallen. Typ Fritzell. Härlig kille.
Många som har betingad ångest, lär sig att undvika dom situationer som triggar ångesten. Det känns som ett oerhört logiskt och klokt val att göra. Ingen överlevnadsinstinkt vinner på ångest. Så därför är det lättare att undvika "den vägen" eller vad det är det är frågan om.
Om man har någon härlig diagnos, Name droppar Emotionell instabil personlighetsstörning, eftersom ligger författaren nära till hands, så har man väldigt många betingningar. Det finns en fantastisk uppsjö med saker som kan höja den lägsta ångestnivån, eller ge rena ångestattacker. Det kan vara kombinerat med tvångstankar, vilket kan leda till ett totalt handikappat liv, där du inte kan vakna utan att känna panikångest. Fotnot: Om ni aldrig har haft panikångest, så kanske ni har haft hjärtklappning, eller koffeinkick eller liknande som har slagit fel? Dom kan båda vara lätta former av ångestattacker.
Så, att inte ta tag i sina ångestklockor är jättefarligt. Eller, om man har många, eller få som ger svår ångest så är det det. Om det handlar om att inte läsa dödsannonserna för att påminnas om sin egen dödlighet, då är ett enkellt sätt att köra huvudet i sanden, och inte läsa dödsannonserna. Men det ju som sagt inte så enkelt alla gånger. Därför är aversionsterapi en fin modell. En oerhört svår och tuff väg att vandra, eftersom det alltså innebär att du tvingar fram ångestattacker i början, vilket alla med svår ångest gör allt för att undvika.
Vill fortsätta in i oändlighet om det här, för det är så grymt viktigt att ta tag i, att upplysa och att få prata om. För det är så förbannat vanligt, och det är HELT OKEJ. Det finns ingenting fel med ångest (det suger att ha, men alla har någonting som ger ångest), och vi måste ha ett öppnare sinne för psykisk ohälsa. För att vara deprimerad och att vara en tvångshandlande mördare som drivs av inre demoner är svart och vitt. Men det placeras ändå under samma fack.
Mer kommer!