Tid att vara
Livet är som bäst för idioter.
Kanske är det så att folk som inte håller måttet är dom som har det lättast?
Eller, inte kanske, så är det. Alla har problem, och folks problem, oavsett problem, blåses alltid upp till samma överdimensionerade tinnar-och-torn slott, där allas ågren och livskriser frodas.
Om det handlar om att inte ha den senaste Mercan, eller om det är frågan om att bli vräkt utan nytt tillhåll.
När jag var mindre, då var saker lättare. Kanske var det för att ingen hade berättat för mig hur mycket livet igentligen är, eller så är det för att jag inte berättat för folk att det bara handlar om att vara.
Ju äldre jag blir, ju svårare är det. Ju mindre kan man inte tänka på att inte tänka.
Inte förrens min Alzheimer kommer och knackar på kommer livet återigen att bli njutbart.
Jag spenderar mina dagar efter ett oskrivet schema.
Allt går på rutin, inklusive problemen. Och egentligen så har jag inga problem... men det kanske är mänsklig natur att fortfarande klaga, eller så är det bara lättare, enklare och behagligare att inte frodas i sin nutid.
Jag skjuter på det, jag sätter allting på paus, inför morgondagen, då jag skall sätta stenen i rullning.
Inte förrens i morgon alltså, och läser jag det då, så är det dagen efter som är menat.
Ni förstår? Jag vet att jag inte är ensam med att invänta "det" som kommer få allting att lösa sig.
Jag vet att jag inte kommer att bli... ehm, filmstjärna, eftersom jag aldrig söker några roller.
Det gör jag inte för att jag inte har tid. Inte idag, och inte i morgon heller, fast det skall man ju inte veta. Men det gör jag.
För det hör till min rutin. Att inte ha tid.
Man kanske borde... Förlåt, det kom det igen.
Jag skall sluta tänka, på allt jag inte gör, på allt jag inte har tid, eller har tid med.
Jag skall sluta plågas av min morgon, i tron om att morgondagen kommer ge mig lycka.
Det är nu jag kan göra någonting åt det.
Men vart går gränsen till det orimliga? Jag vill verkligen säga upp mig- På riktigt.
Men då är jag arbetslös. Skall jag fortsätta att kvävas av mitt arbete, att inte enns ha tid att söka mitt nästa arbete för att jag är så upptagen av att lida? Ingenting löser sig utan att man anstränger sig.
Vart går gränsen mellan dom tre orden som definierar oss? Naivitet, Väntan och Morgondag?
Naivitet; Tron om att allting kommer lösa sig, och att din prins kommer, att mitt nya arbete som överbetald skribent kommer att falla ner i mitt knä.
Väntan: Tidsfördriven på det ovannämnda.
Morgondagen: Dagen som aldrig kommer, om vi inte slutar definiera oss av ovanstående treenighet.
Kanske är det så att folk som inte håller måttet är dom som har det lättast?
Eller, inte kanske, så är det. Alla har problem, och folks problem, oavsett problem, blåses alltid upp till samma överdimensionerade tinnar-och-torn slott, där allas ågren och livskriser frodas.
Om det handlar om att inte ha den senaste Mercan, eller om det är frågan om att bli vräkt utan nytt tillhåll.
När jag var mindre, då var saker lättare. Kanske var det för att ingen hade berättat för mig hur mycket livet igentligen är, eller så är det för att jag inte berättat för folk att det bara handlar om att vara.
Ju äldre jag blir, ju svårare är det. Ju mindre kan man inte tänka på att inte tänka.
Inte förrens min Alzheimer kommer och knackar på kommer livet återigen att bli njutbart.
Jag spenderar mina dagar efter ett oskrivet schema.
Allt går på rutin, inklusive problemen. Och egentligen så har jag inga problem... men det kanske är mänsklig natur att fortfarande klaga, eller så är det bara lättare, enklare och behagligare att inte frodas i sin nutid.
Jag skjuter på det, jag sätter allting på paus, inför morgondagen, då jag skall sätta stenen i rullning.
Inte förrens i morgon alltså, och läser jag det då, så är det dagen efter som är menat.
Ni förstår? Jag vet att jag inte är ensam med att invänta "det" som kommer få allting att lösa sig.
Jag vet att jag inte kommer att bli... ehm, filmstjärna, eftersom jag aldrig söker några roller.
Det gör jag inte för att jag inte har tid. Inte idag, och inte i morgon heller, fast det skall man ju inte veta. Men det gör jag.
För det hör till min rutin. Att inte ha tid.
Man kanske borde... Förlåt, det kom det igen.
Jag skall sluta tänka, på allt jag inte gör, på allt jag inte har tid, eller har tid med.
Jag skall sluta plågas av min morgon, i tron om att morgondagen kommer ge mig lycka.
Det är nu jag kan göra någonting åt det.
Men vart går gränsen till det orimliga? Jag vill verkligen säga upp mig- På riktigt.
Men då är jag arbetslös. Skall jag fortsätta att kvävas av mitt arbete, att inte enns ha tid att söka mitt nästa arbete för att jag är så upptagen av att lida? Ingenting löser sig utan att man anstränger sig.
Vart går gränsen mellan dom tre orden som definierar oss? Naivitet, Väntan och Morgondag?
Naivitet; Tron om att allting kommer lösa sig, och att din prins kommer, att mitt nya arbete som överbetald skribent kommer att falla ner i mitt knä.
Väntan: Tidsfördriven på det ovannämnda.
Morgondagen: Dagen som aldrig kommer, om vi inte slutar definiera oss av ovanstående treenighet.