De tålmodigas stigmata
Känner en rastlöshet i i min själ. Som så många gånger förr.
Letar sig genom mina näsborrar, ut genom munnen. Tvingar mina fingrar till monotont trummande mot bordskivan. Benet håller takten till rytmen av ökade hjärtslag. Av nervositet. Ligger på min rygg, med min själ spretandes över sängen, för att hålla kvar mig. För att inte flyga iväg. Känner pulsen öka igen. Hör dom bekanta skriken i mitt bakhuvud. Skrik och våld som tidigare höll mig sällskap. Som nu bryter min ro i tusen bitar. I bitar allt för små för att pusslas tillsammans. Som nu välkomnas med guard, sparkar och våldsamma eruptioner.
Öppnar en folköl till, för att kunna slappna av. För att kunna varva ner. Mina sextiokronors sedativer som aldrig fungerar som man vill. Öppnar en till, ingen verkan. Tömmer, kastar bort, öppnar, tömmer kastar bort. Mitt golv förvandlas till en striddzon, mina lakan blir mitt fängelse, kudden landminan man tvingat ner mitt huvud på. Reser jag mig exploderar det. Helvetet bryter löst. I rök, eld, hetta, brännskador, rädsla och paranoia.
Kommer på mig med att öva alla mönster jag lärt mig. Mina inövade godnattsagor. Om någonting skulle hända-berättelserna. Kniv mot halsen, spark mot underlivet, armbåge snett underifrån mot nästippen, håll underarmen i stadigt läge och för ner hela armen för att bryta den. Känner hur tårarna rinner ner, och klibbar. Hur mina tårar smakar järn. Ser mig i spegeln, möter ett nerblodat ansikte. Av stress. Ingen fara, gå bara och tvätta av dig. Men rädslan är kvar när mitt ansikte är rent. Varför? Aldrig förut har jag stått handfallen inför min ångest. Det finns alltid en utväg, en nödlösning eller en dörr att bryta upp. Men inte idag. Ingen promenad mot mål som inte existerar. För jag vet vad det handlar om.
Ge mig styrka.
Letar sig genom mina näsborrar, ut genom munnen. Tvingar mina fingrar till monotont trummande mot bordskivan. Benet håller takten till rytmen av ökade hjärtslag. Av nervositet. Ligger på min rygg, med min själ spretandes över sängen, för att hålla kvar mig. För att inte flyga iväg. Känner pulsen öka igen. Hör dom bekanta skriken i mitt bakhuvud. Skrik och våld som tidigare höll mig sällskap. Som nu bryter min ro i tusen bitar. I bitar allt för små för att pusslas tillsammans. Som nu välkomnas med guard, sparkar och våldsamma eruptioner.
Öppnar en folköl till, för att kunna slappna av. För att kunna varva ner. Mina sextiokronors sedativer som aldrig fungerar som man vill. Öppnar en till, ingen verkan. Tömmer, kastar bort, öppnar, tömmer kastar bort. Mitt golv förvandlas till en striddzon, mina lakan blir mitt fängelse, kudden landminan man tvingat ner mitt huvud på. Reser jag mig exploderar det. Helvetet bryter löst. I rök, eld, hetta, brännskador, rädsla och paranoia.
Kommer på mig med att öva alla mönster jag lärt mig. Mina inövade godnattsagor. Om någonting skulle hända-berättelserna. Kniv mot halsen, spark mot underlivet, armbåge snett underifrån mot nästippen, håll underarmen i stadigt läge och för ner hela armen för att bryta den. Känner hur tårarna rinner ner, och klibbar. Hur mina tårar smakar järn. Ser mig i spegeln, möter ett nerblodat ansikte. Av stress. Ingen fara, gå bara och tvätta av dig. Men rädslan är kvar när mitt ansikte är rent. Varför? Aldrig förut har jag stått handfallen inför min ångest. Det finns alltid en utväg, en nödlösning eller en dörr att bryta upp. Men inte idag. Ingen promenad mot mål som inte existerar. För jag vet vad det handlar om.
Ge mig styrka.
Kommentarer
Trackback