Descended

Tiden mellan dom olika behandlingarna spenderades inlåst i ett rum,
där varken ljudet från dom dämpade slagen, ifrån rummen intill tilläts entra, eller där ljuset från dom steril-lysande ljusrören i korridoren tilläts lysa upp. Mellan varje sessior satt han där, i sällskap av en oändlig sprial av ångest.
Väggarna var täkta av någonting som en gång hade varit vita, sterila madrasser. Nu för tiden, efter alla år av panikslagna, misshandlade och suicidala patienter var väggarna täkta av allt annat än vit stoppning.
Uringula fläckar, ord skrivna i torkat blod- och möss, alla dessa möss som vid minsta vink av trötthet gnagde på en. Allt förenat i vad som verkade vara den sjunde graden i helvettet .

Han kunde inte avgöra hur länge han hade varit där. Om det var en månad, eller ett år verkade vara oviktigt.
Om man trycks ner tillräckligt många gånger, under tillräckligt med lång tid så slutar man att hoppas.
Man slutar att räkna, slutar att räkna med hjälp. Han hade slutat frukta döden. Vad som en gång fick honom att begå hemskheter som tack vare Fru Karma fick honom att hamna där han nu var, var då den drivande fjädern för att stå emot döden. Allt för att slippa möta mörkret- för han viste, han hade sett. Det fanns inget starkt ljus i tunneln. Bara kylig fukt, mörker och olösliga labyrinter. Den som lyckades passera labyrinten- som lyckades bygga upp hoppet blev omedelbart trasad till hopplöshet igen. Det fanns inget slut för folk med hans historia.

Han hade kommit loss ur deras grepp, en gång. Och han skulle aldrig glömma den oändliga lycka han kände när stanken från rummen i den cirkelformade korridoren passerade honom. Han sprang, han sprang och han sprang. Men kortvuxna män, i vita rockar efter sig. Vad hade dom med sig? Var det en spruta, var det en kniv? Han hade inte hunnit avgöra -han hade så mycket annat att tänka på. Vart vägen ut? Vart var Nödutgången, vart var den lilla vita guden på den gröna bakgrunden?
Hade han inte varit här innan, var det blod på alla väggar, eller hade han passerat den dörren förut?!
Skulle det inte vika av snart? Vart var entrén, vart var slutet- sprang han verkligen i en cirkel?
Nej, nej!? Han saktade ner. Där var den, dörren till hans rum. Det var verkligen cirkelformat.

Adrenalinruset började lägga sig, och han kände syrans värk i sina lungor, hur den otroliga torkan gav honom sprickor i tungan. Benen började darra, och rädslan återvände. Hur skulle han lösa det här? Vad skulle dom göra med honom nu, efter att han hade begravt kanylen som var planerad för honom i en av skötarnas ögon?
Det här måste vara slutet?

Tinningen pulserade, benen vek sig. Med en blöt duns slog han skallen i det skitiga stengolvet.
Varje andetag kändes som en mansålder i tortyr. Det var inte om längre, nu var det när.
han slöt sina ögon, och lät fotstegen av tio flåsande djävluar hinna ikapp honom.
Vita rockar, svettiga, stinkande. Ögon sedan länge döda, med död som enda verktyg för att slippa den egna smärtan, fick dom tag i honom. Han gjorde inget motstånd, han var apatisk. Andades han? Hade han redan dött? Skulle dom inte få göra det själva, skulle dom inte få njuta av hans sista skrik när dom punkterade organ efter organ på honom? Hoppet hade lämna honom. Allt var över.

Han såg sin kropp ovanfrån när han omringades av underskötarna.
Dom slog honom, sparkade honom och stampade på honom. Han kände ingen smärta, han var inte rädd.
Var detta... slutet? Hade han äntligen, dött? Allt gick så långsamt. Ultrarapid, som en film uppspelad i paus.
Han såg äntligen allt. Han fortsatte studera massakern av sin forna kropp, utan att tänka.
Han såg allt så klart. Minnesbilder, sedan länge förträngda klarnade i hans huvud. Han såg sina mamma, sittandes med honom i sitt knä, plåstrandes om honom när han var barn. Han såg sin första kärlek, sovandes bredvid honom på hans sextonårs dag. Hans första bil, den fula rostbruna forden, som han hade älskat.
Allt passerade i revy, och han njöt. Och långsamt lukrades hans varelse upp. Mörkret omfamnade honom,
och han somnade.

Vad är det som har hänt? Vart är jag? Är detta himmelriket?!
Han öppnade sina ögon, och lät blicken glida längs väggarna i det mörka rummet.
Han hade nålspår i armen, brännmärken över bröstkorgen, fyrkantiga röda brända märken över hjärtat och lungorna. Lukten var kvar, samma unkna doft av död, och ångest. Allt var som det brukade.
Försluten i mörker, ofullständig och trasig. Var detta verkligen himmelriket?