Descended

Vi spenderar väldigt mycket av våran tid med att dömma, med att blunda eller med att cyniskt peka ut alla nackdelar och svagheter i våra grannars "ignoranta" beteende. Men hur kommer det sig att vi inte kan med att granska oss själva med samma kaliber som vi dömmer andra?

Det fins ingen ondska, per definition. Så är det, det är en ballans, och frågan ligger inte i hur illa det är, utan hur lite/ mycket vi kan se, subjektivt. Man behöver så många delar i ett puzzel för att kunna se motivet.

Jag kan relatera till min älskade kvinna, som jag nyligen såg Lord of War med. En grym och bra film som betonar en av dom "positiva" sidorna med vapensaluföring i underutvecklade länder. Givetvis så är det vinklat, men filmen visar även, på ett diskret med kraftfullt sätt hur människorna och barnen lider, människorna på andra sidan kolven.

Puck blev illa berörd, och tog illa vid sig. Givetvis- varför gör man inte det av någonting som är så cyniskt planerat som vapenförsäljning eller utnyttandet av folks otvivelaktiga lidande?
Jag förstod inte ritkigt varför hon tog åt sig av det, men det står nu klart för mig, efter att ha pratat med hennes bror, en en av mina närmre vänner; Patrik.

Allt handlar om det lilla unset av "jesuskomplex" som vi alla har, eller har haft.
Det kan vara allt från att bli nedsatt av att se nyheterna där lidande och utsatthet visas,
till att faktiskt inte bry sig, vilket i sig kan vara hemskt.

Alla vill vi se ett slut på lidandet i världen.
Ingen vill veta att folk i någon annan del av vår planet ligger inför döden, på grung av andra förutsättningar.
Det är naturligt att nå sin gräns inför vad man klarar. Att ta på sig folks lidande är humant, mänskligt och fatalt.
Vi kan inte offra våra egna liv, för att rädda mänskligheten. Vi kan inte låta oss stigmatiseras av det vi ser, men som är utanför räckhåll. Varför tror ni att vi som inte har varit med om svält (let's skip anorexia in this one), krig eller andra katastrofer har så svårt att sätta oss in i det?

Det är överlevnad.
Det är ditt, och mitt sätt att försäkra oss om ett fortsatt välbefinnande.
För vi kan inte klandra oss för att vi har enklare förutsättningar än andra.
Att vi är så ofantligt skickliga på att fucka upp våran eminenta situation är ju ett annat kapitel.

Detta betyder inte att vi inte kan göra någonting.
Om vi inte känner att våra liv är tillräckligt kontrollerade, eller okontrollerade, katastrofala eller stressade så kan man agera mot det här.
Men det är en omöjlighet att tillintetgöra "ondskan", eftersom den inte existerar.
Så istället för att sitta och gråta i huvudbry över folks hjärtlöshet, så kan vi läsa på om gärningsmännen.
Alla har ett motiv för sitt agerande, och ingen är helt skyldig, ingen är oskylldig.

Räcker det inte, så gå med i en hjälporganisation, men för guds skull, låt oss läsa på om våra demoner!
Yin och Yang, svart och vitt, plus och minus. Inget existerar utan det andra. Inget välbefinnande utan ågren, ingen hel värld utan sårade delar. Hmm.

To be continued?