Descended

Jahaja, ytterligare ett par dagar har förflutit, och den dekadens vi lever i verkar vältra sig i godhet och frodas som aldrig förr. Kanske har det med en ribba som är lagd på för hög nivå, eller så är det helt sonika så att vårt kollektiva självmord närmar sig dag för dag. Jag är väll den första att vinka glatt med hejarflaggan från sidoninjen när lämmeltåget av förvirrade tankar, värderingar och åsikter sakta faller ut för stupets brant. Antagligen står Jimmi Åkesson i spetsen med vit boning, hög, spetsig och luftig hatt. Eller så är det så att min sida är den som faller av planeten först.

Hur som haver, så har jag idag kört ner handen i min tombola och trollat fram någonting nytt att klaga på. Jag skulle vilja skänka mig själv en eloge för att jag inte skriver och hackar på precis allt här i världen, utan att jag håller mig i skinnet. En tidsfråga tills jag tappar greppet antagligen, börjar skriva på ordentlig cynism och blir en förbittrad gammal åkergräsklippare eller någonting.

Någonting vi använder (nu använder jag termen Vi i en mycket blygsam utsträckning) oss mer och mer av är ett sätt att klassificera någonting på. Varför vi gör det, är ju en fråga om energibesparning. Och någonting vi faktiskt har en stor användning av. Ett dömande kan någon klok dbt:are hävda, eller så är det bara så att vi bränt oss tilräckligt många gånger på samma tändsticka att vi lärt oss att elden är farlig. Termen jag idag tänker hysta in i strålkastarljuset är dem förkortningen för hjärnförlamning. Eller då, den Latinska eller Grekiska för ordet Cerebral Pares.

Att någonting inte alltid fungerar kan ju ofta handla om att tingesten i fråga är i sämre begagnat skick. Kanske rent av är trasig. Är det så att man står i en situation där man ämnar bruka föremålet i fråga, och då i en speciell situation där man kansle har lite bråttom, lite irriterad sedan tidigare eskapader under dagen. Eler rent av har en pistolmynning pressad mot sin tinning. Då är det inte helt omöjligt att man reagerar lite häftigare en vanligt. Man kanske slänger ur sig något illa valt ord, eller en harrang med fula ord (inte ovaligt). För ett förtydliga mitt resonemang kommer här ett exempel.

Exempel 1: "Vad i helvete är det här för Japansk skit? Fungerar ju inte till någonting!" Vad personen i fråga kanske syftar på är den slitna Barbaradockan (en slags barbie för vuxna män, i uppblåsbar form) som han spenderat ett par härliga kvällar med. Att han (vi säger han) slänger ur sig någonting om Japan är här en vedertagen tanke om att allt med dålig kvalitet kommer från just Japan, då med en liten smygflirtning till den billigare arbetskraften som finns där. Om vårt exempel inte hade varit i 'suget tillstånd' så hade han antagligen kunnat laga sin lekdocka, med ett tuggat tuggumi eller ett cykeldäcksrepareringskit som dom till exempel för på Claes Ohlson.

Nu förstår ni vad jag syftar på? Bra! Då till huvudtermen igen, den om Cerebral Pares, vilket förkortas CP. Om man är CP-skadad så innebär det i regel att man har en hjärnskada med sig från födseln, vilket resulterar i att man kan vara oförmögen att sköta sig på egen hand, inte kan röra sig, eller kan prata ordentligt. Ett utomordentligt hemskt tillstånd. Nu har det hampat sig så, att dagens ungdom använder sig av just den termen för att förtärka en redan stark känsla i vardagstal. Som till exempel avundsjuka. Om man hör någon säga "du är ju ett jävla cp" till någon, så är det ofta en komplimang. Kan översättas till "Bosse, du är så duktig. En hyvens kille och ett föredöme för oss alla". Men det är både längre och låter inte så ungdomligt att säga.

Så, det jag vill ha sagt med kvällens blogginlägg är det, att vi kanske borde ägna en tanke åt hur vi för oss, hur vi tilltalar varandra och vad vi egentligen vill ha sagt när vi hävdar att någon, eller någonting är hjärnförlamat.

Ha en fantastisk kväll. Er vän, och observatör. Isak