Descended

Vi vill alla vara meningsfulla för någon. Vi vill bli älskade, omtyckta, sedda, hörda och bekräftade.
Alla söker vi efter en plats att fylla, eller efter ett ställe där vi kan skapa ett hålrum.
Varje dag är ett nytt välgval. Varje dag ÄR unik. Nya möjligheter, och även om saker till ytan kan upffattas som identiska med gårdagen, så är allting nytt. Varje andetag som väntas på att dras, varje skratt att släppa ut, eller varje ögonblick att fånga.

Jag sliter just nu hund för att finna mitt jag med min tro i livet. Om vad jag vill tro på, och vad jag inte vill veta av. Det finns så oändligt många vägar att gå på, och precis lika många håll dom leder åt för att kunna känna sig säker i sina val. Mitt ständiga ställnignstagande och mitt aktiva lyssnande har gett mig brännskador i skallen. Oavsett hur tjockt mitt panben verkar vara, så slits det iderligen ner till ett tunt lager, för att sekunder senare byggas upp igen.

Jag har försökt identifiera den röda tråden i mitt förhållnignssätt till livet. Till det som gör mig glad, och till det som gör mig ledsen. Är det bekräftelse? En smula, men inte alls i den mån att det påverkar allt jag gör. Är det rädslor? Lite rädd är jag allt för allting som livet har att erbjuda, men mest för att jag är rädd för att göra fel val i livet. Lite som alla andra. Sanningen är ju den, att varje val utesluter en annnan möjlighet, men banar väg för ytterligare hundratals val att göra. Som skall forma mig, som skall färga mig och bygga upp mig. Min vaxsjäl behöver stöpas om lite då och då, för att reparera det som försvunnit i lågans timmar.

Kan alltså ha varit min rädsla för konsekvenserna som har fört mig mot den stig jag går på nu. Eller är det nyfikenheten inför varje ny situation som har gjort det. Jag vill svara det sistnämnda. Men det är inte riktigt så.
I dom valen jag har gjort med mig själv i åtanke har det ofta varit med blicken på förlusterna, över det lockande vinsthyllan som lockar. Lite desperat klingande mot min ryggsäck med all sin tunga och otympliga packning. Kanske borde investera i en ny väska i livet..? Som det nu är, så är det sällan mina val styrs av vad jag vill. Det handlar oftast om hur personer i min omgivning behöver behandlas. Med omtanke, med hårdhandskar eller inte alls. Kanske rent av ignorera deras behov.

Har nyligen börjat arbeta inom hemtjänsten. Det är ett fantastiskt arbete där brukaren kommer i första hand, och alla deras behov sätts i första rummet. Det är underbart att få släppa taget om det man vill och bara ta hand om. Småsaker som att kläderna sitter bekvämt, till monument av samtal som kan rädda livet på ensamma individer. Det är helt underbart. Parallelerna dras i mitt huvud mot min tro. Och jag har äntligen (tack vare frenetiskt mailande och ifrågasättande) funnit vad som stigmatiserar mitta agerande. Det är livet. Kärleken till min nästa, min förra och min nuvarande. Alla människor i världen, alla som behöver en kram, ett uppskattande ord eller en redig käftsmäll. Alla har vi behov som kan tillgodoses av andra. Och det är det som färgar mitt vardagliga agerande.

Det är alltså inte så det fungerar i intima relationer. Det är något annorlunda i paletten när man hanterar människor man älskar på ett intimare plan. Vänner, familj och partners. Vi accepteras för dom vi är, vi blir omhuldade av all kärlek vår omgivning kan ge, vi blir uppläxade när vi gör fel. Allt med ett gott öga, och med en ärlig grundkärlek. Där slutar vi tänka på hur vi beter oss, vi slappnar av och visar vilken färgskala vi klär oss i egentligen.

Det är där jag är nu i mitt filosoferande och i mitt agerande. Jag försöker finna mina färger. Och det är svårt, när man aldrig har tänkt efter. När man slutar klä sig i roller, och när maskerna faller till backen. Ser fram emot mina uppenbarelser i frågan. Känner hur det suger i kinderna efter vetskapen om mig själv.

Hmm. Behöver nog klura lite till.