Descended

Min rygg. Min musklusa rygg, min symertriska ryggtavla.
Min tatuerade stolhet. Lagom avstånd mellan mina markerade skulderblad,
lagom långt ifrån min inbäddade ryggrad. Precis bakom hjärtat sitter den.
Kniven du pressade in mellan mina kotor.

Det sved till, och jag ser vita prickar i mitt synfält. Vita färgfläckar som om någon
glömt att täcka mattan med plast innan dom målade sina tak. Sina himlavalv.
Vita fläckar som växer likt förvirringen, likt oförståndet och bitterheten.
Känner hur mitt saliv lämnar min mun. Hur det som genomskinligt borde vara,
långsamt bliva rött. Rött likt kärleken. Rött likt hinnan av förnedring som täcker
mitt synfält.

Vår oskyldiga lek. Vårt stenkastande i huset gjort av plexiglas.
Vårt morsespråk, piratsnacket för vår egna vinning. Min talande dagbok.
Numera uppbränd. Tändstickor av girighet, lågor av självhat. Röken kväver
allt liv. Tjocka tussar av brända broar får mina ögon att rinna. Jag ser ej längre klart.
Känner min insida vrida sig i smärtor. Är det verkligen mitt fel...?

När mynningen mot min panna kyler ner mina tankar.
Du står där för rädslan att förlora mig. Ser hur du rättfärdigar dina gärningar.
Ser hur du hatar att din syn återvänder från dina svackor. Svamlandes om
välmeningar i ditt kantiga språk. Det finns ingenting kvar för mig att göra.
Hanen är avtryckt, ditt skott har tömt mitt huvud mot väggen. Trots alla
ansträningar du gjorde för att vadera kulan.