Descended

Där står mannen. På galjens balkong.
Förvirrad, rädd, panikslagen med dödsångesten kramandes hans hjärta.
Han låter sin blick maniskt söka genom folkhavet av beskådare.
På knä i sitt inre, bönandes om en blick av empati. Förståelse av hans rädsla.

Han fumlar med sina ord, sina meningar. Sina andetag sätter sig i halsen på mannen.
Han känner hur strupen blir torr, hur andetagen fastnar i hans hals. Likt flugor på flugpapper.
Kämpandes för sina liv. Mot sin egna kraft. Han försöker skratta sig fri från sin ångest.
Hans skratt formar sig till tårar, tårarna till rädsla och rädslan tvingar benen till dövhet.
Handlöst faller mannen, för publikens åtlöje. Skrikandes om hjälp.
Hans röst når aldrig deras öron. Bedövad av folkets blodtörst.

Ingen man i mantel finns inom räckhåll. Guds hand når aldrig förbi masspsykosen eller
historien. Jordens mörkaste plats är ingen plats att besöka. Människans mörka hjärta,
där ondkans rötter är som starkast. Dit varken Gabriel, Rafael eller Michael vågar slå sina vingar.
En plats utanför historieramarnas tysta överrenskomelse.

Mannen tvingas upp till fötter. Ödets likgiltlighet i form av Bödelns kraftiga armar.
Snaran runt halsen, paniken och rädslan som slitter själen i strimmor. Tårarna torkar ut.
Hans sista andetag, mumlandes formler och bönfallningar.
Repet sträcks, kotorna knakar och Gud vänder ryggen till.

Förlåt mig.