Descended

Vi planerar aldrig att vara falska,
och våra figurstöpta masker har fortfarande svårigheter att sitta fläckfritt om vi inte är neutrala i vårt minspel.
Vi kanske borde låta göra masker efter varje känsla?
En glad, i himmelskblå, en ledsen mask som går i den alltid lika trendiga Svart, och en arg som sätter den rödaste av röd på prov?

Jag funderar på dom gånger, när jag själv är medveten om att jag pratar.
Det är samma tal, vid olika tillfällen som knackar på dörren, och får mig att låta klok.
Det är ju samma ord, som har jag slipat till perfektion.
Det hemska är att jag numera sätter pauseringar som om det vore improviserat.
Allt för att verka, trovärdig i någonting som är så basalt som sanning.

Och detta är jag inte ensam om.
Det kan handla om avsiktlig afasi, för att få åhöraren att förstå att detta är seriöst eller jobbigt att tala om.
vi gör det varje dag, och vi är medvetna om oss själva. Till den gräns att det kanske är sjukligt?
Och det så är värst, är att jag inte kommer på varför vi gör det?

Varför saluföra sig, som om man vore någonting man inte är.
Är vi så rädda att den formen vi var stöpta ur inte är längre en alla andras?
Alla vill vara speciella, men ingen vill sticka ut.
Tänk då om vi hade kunnat acceptera mångfalden, och kunnat krama om dom som sticker ut, istället för att kopiera deras egenheter, eller dömma dom för ovannämnda?

Varför inte leva som vi lär?
Och varför hycklar jag med det, när jag precis har haft min uppenbarelse om hur falskt det är?

"Gör som jag säger- INTE som jag gör"

Så det så.