Descended

Jag har spenderat veckan som har passerats med att för förstagången någonsin ha njutit av
sjukskrivning. Jag brukade ringa jouren på skolan och säga att jag var sjuk, för att jag hellre spelade,
eller sov, eller surade.
Men nu har jag haft en vecka, Måndag till Torsdag (plus idag), där jag har varit sjukskriven för nackspärr.
Alla parter har godtagit det, utan att ifrågasätta.
Det har varit så jävla underbart, för jag har faktist varit sjuk.

Det råder ingen tvivel om att jag har lättjans blod rinnandes i mina ådror.
Jag har ständigt ett behov av att slippa arbeta, har alltid haft det. Fråga min mor, hon vet.
Va fan, fråga alla som känner mig. Kan jag klara mig undan arbete, så gör jag det.
Detta utvecklade jag till en konst. Gjorde en dygd av den berömda nödvändigheten, så sent som i skolan,
som jag avslutade för ett halvårsedan.

Men, nu är jag ju vuxen. Precis. Nu handlar jag egna råvaror, lagar dom (nej, det för faktiskt Puck), och äter med bestämdhet, eftersom jag har betalt, och ingen annan har petat i det.
Jag tjänar min egen lön. Strax under elvatusen i månaden. Det är mycket pengar för ett förstaarbete,
när man saknar utbildning och mål, eller i alla fall realistiska mål.

När man är vuxen så dricker man vin på helgerna,
man diskuterar ekonomi, världsfrågor och klagar lite över politiker.
Så, med handen på hjärtart; Jag är inte vuxen. Lär nog inte bli heller.
Jag hatar ekonomi, jag köper hellre nya spel till mitt XBOX än att betala räkningar till
sjukhuset eller liknande. Jag snackar helre om Jenna Jamesons senaste film med polare, än att diskutera politik.
Så nej, jag är inte vuxen.

Men, jag ingår i ett globalt vuxnande. Ett upvaknande som alla adolesenssvin måste passera innan dom ställa krav på systembolaget, eller innan dom kan passera sitt eget vatten utan vuxenvärldens ifrågasättande.
Med detta så kommer altså först och främst: Ansvar.
Ordet som innebär lika mycket hopp och skutt, som stukade hovar (där rök karriären).
När jag tituleras som ansvarstagande man, så sträcker jag på mig tillräckligt stor utsträckning att nya byxor med mer knäutrymme behöver införskaffas. Men, i samma stund så bryter kallsvetten igenom.
Ansvar, jag skall alltså stå som målsman för en gärning. Någonting som jag till och med behöver ha tänkt igenom?
Nej, jag tror inte det.

Men jo, jag har inget val.
Jag arbetar nu. Jag har ett ansvar att upfylla.
På arbetet innebär det otroligt basala saker.
1. Var i tid.
Detta kan innebära allt ifrån att komma på utsatta möten, till att inte klaga på andra som väljer
att spela Plump istället för att konka stål.
2. Kasta inte kopplingar på kamrater.
Ja, man skall altså vara varsam om sina kamrater, eller allra helst någonting som dom aldrig hade sagt; Var räddare om matrialet än om digsjälv.
Och slutligen; Klaga inte.
Nej, att inte klaga, det är nog det viktigaste i mina ögon.
Det förstör så mycket. Hur som haver, så är det så basala saker som krävs av allmogen idag.
Och jag tycker nog att jag bär oket förhållandevis bra, min snea hållning till trots.

Och nu kommer det, avslutningen på skrivandet.
Jag tror inte att jag är vuxen än på ett bra tag. Jag är fortfarande 19år gammal,
jag saknar fortfarande raggarsträng och skägg, så agerande därefter måste nästan ursäktas.
Jag ber nu om ursäkt till folket i min närhet, för min ibland totala avsaknad av mogenhet.

Hajk på er, vänner!

(Isak, den Gregiska Guden)