Descended

Jag är skrattet som ekar i huvudet, på den ensamma och olyckliga
Jag är tårarna för alla som har förlorat sin närmsta
Jag är rösten i huvudet på alla med ångest
Jag är mörkret under sängen, som alla barn är rädda för
Jag är umgänget som alla föräldrar varnar om
Jag är den brustna masken på den första föreställningen om livet
Jag är den sovande publiken på operan
Jag är ärren på armarna för dom rädda
Jag är ingenting för den som vill ha allt

Och jag sviker.
Jag går igenom den årliga deprissionens starka inledning.
Jag sviker, jag sviker, jag sviker.
Lyssnar inte på vad min kropp säger,
Jag berättar för er att jag älskar er,
men jag visar det inte.
Jag dansar kring den repade skivan, enbart för att tappa rytmen.
Rytmen är borta just  nu, och jag söker febrilt efter ett nytt stift-
som om det skulle spela den repade skivan bättre?
Kanske är nya högtalare jag behöver, eller är det bara själva
spelaren som behöver kastas?
För det kan inte vara skivan.

Jag vill aldrig skada någon, jag vill bara hjälpa folk.
Jag tänker inte på att hjälpa mig, trots att det kan verka så
när jag följer minsta motståndetslag. Men nej,
det är inte för min skull. Det är snarare för avsaknad av motivation som
jag låter strängarna brista.
För jag vill aldrig mer se ansiktet hos dom jag svikt, och det börjar närma sig
några stycken nu. Mamma, Puck, Annelie, Pappa, Martina, Ulf, Anders, Micke, Luvis
och alla andra som jag har kallat för familj.

Jag hoppas så, att ni ser fasens skede, att ni ser avsaknaden av motiv att skada.
Jag vill ingen illa, jag vill bara hjälpa, men jag är för omotiverad.
För sönderspelad. För det är nog så, att det inte är stereon, utan skivan.
Det är mina meningar som går på repeat. "Jag skall, Jag lovar, Absolut, Inga problem.."
Är inte det essänsen av mina gärningar? Trots detta så faller mina osagda meningar
på svårt miljöskadad publik. Ingen vill se balletdansösen falla under solonumret,
ingen vill se prinsessan dö i ensamhet. Alla väntar vi på att någonting skall hända.
Det är där jag står nu.

Men ingenting kommer att ske, utan min medgivelse, eller utan min kickstart.
Nej, så är det nog- det är inte miljön som är ful, det är jag som har stirrat mig blind
på all skönhet i min närvaro- för jag vill aldrig bli av med någonting av det.

Trots detta, så fortsätter jag att lova, jag fortsätter att lämna krokar efter mig,
inte för att jag vill, utan för att jag kan göra andra glada.
En väldigt klok människa sade nyligen till mig, "Gör vad DU vill".
Och det är det jag försöker- men jag vet inte vad jag vill.
Jag vet vad som skulle tillfredsställa mamma, eller pappa, eller Puck, eller Anders,
eller alla jag umgås med- enbart eftersom det är det jag har gått på.
inte vad jag vill, för jag vet inte vad det är.

Jag vill ha en egen vilja, och inte lyda under lättjans tillfälliga smärtstillande.
Vänder man på det sotiga bladet, så är texten precis likadan, den står bara i annan ordning.

Det löser sig inte, om inte jag anstränger mig. Så detta är vad jag vill:
jag vill aldrig mer behöva välja mellan Gott eller Gott,
aldrig mer behöva gråta över valen som ständigt görs,
jag vill gå på en konstant raksträcka, med sidogator, utan korsningar.
Det är vad jag vill. Jag vill bara vara Isak, och det är fan svårare än vad det verkar vara.

Förlåt mig, för att jag svek igen.