Descended

Du var ett andetag i mitt liv. Det vackraste jag sett. En klar rökpust som vägrade lämna spår mot fönster, metall eller ögon. Alla som du mött lämnas berörda av dig. Av din renhet. Du leker med din blick över alla dom motgångar, nedförsbackar och människor med vacker hållning som du mött. Precis som all rök, så tunnas du ut, och försvinner med höstvindarna. Jag önskar mig en glasburk, att fånga ditt väsen i. Så jag kan se det leka i nattens månljus. Jag skulle rensa i röran, göra plats för dig. En välstädad plats i mitten av mitt kaos, smuts och levande. Där du hade gjort dig. När dom sista sekunderna i mitt liv tickade ner. Då hade jag bett om dig. Bett om den dammiga men fortfarande elektriska glasburken med det osynliga i. Kysser mina barn farväl, känner ljuset omhulda mig, och där hade jag andats in dig. Med mina sista krafter. För kanske, kanske... kanske hade jag då förstått vad jag missat.