Descended

"This is your life, live it however you want it"
Citat ur en låt, som jag inte kommer ihåg, som återspeglar mina
tankar kring folk i nöd. Har man problem, man vet inte ut eller in,
så är det rådet jag oftast ger.
"Du är huvudpersonen i ditt liv, lev efter det"
Jag har sagt det många gånger, för jag tycker det är klokt.

Detta innebär inte att man skall skita i sin omgivning,
tvärt om. Måna om dom man älskar, ställ upp för dom som behöver det,
men truga inte för någon, för det mår ingen bra av.

Alla människor har ett uns av martyrpuder i sig.
Någonting som behöver komma upp till ytan ibland,
någonting som man behöver få känna.
Men att bygga sitt liv kring det faktumet,
att det är mänskligt att dömma- Det är galet.

Jag vet inte riktigt varför det yttrar sig som det gör,
när människor går in så starkt för att vara någonting speciellt,
så att dom tappar anledningen till varför dom ville bli det.
Och det är inte ovanligt.

Jag börjar ana, att det är en av mina skuggor,
att jag inte delar uppfattning kring sorg eller smärta med andra.
Jag lider inte nämnvärt, mer än att andra inte kan få det dom behöver av mig.
Och det är klart att det är synd, att inte kunna tillfredsställa.
Och det kostar på... I've lost a lot during my travels. So I know.
Inget martyriskt, bara ett konstaterande.

Ibland undrar jag, om man har satt för mycket på spel,
på en gång. Att riskera så mycket, för möjlig glädje?
Det är klart att gräset är grönare ibland, men att korsa motorvägar och
minfält för att nå dit... Thats just stupid.

Älskar så mycket i mitt liv,
att jag börjar bli rädd- börjar bli girig.
Det är hemskt, men det är ett tecken på att jag älskar.
Stora känslor, spetsinriktade känslor. För trots förlusterna
så är vinsterna ofta så mycket tyngre.

Is this, peace of mind? Awarness yet, not questioning...?
Or, is that just, the easy way out?

Jag vet inte alltid. Inte nu. Men det är skönt att få ventilera i röken
av kanonerna. Mm.

P; Forever yours.