Metaforer kring kärlek
"When in Rome, You do as The Romans"
Ett talesätt om att man tar seden dit man kommer.
I de bästa av världar så fungerar det hyfsat i praktiken,
men det blir lätt ett krystat möte, mellan redan spända strängar.
Apply to love
Allt går att applicera i kärlekstermer.
Allt, inklusive det ovan nämnda.
Jag tror att det krävs mer än en schysst attityd för att klara av "kulturkrockar" i kärlekslivet, både det fysiska och det emotionella.
För ju längre tiden går, ju större eller mindre blir sprickorna/ avgrunderna som definierar reglerna som våra intimitetslagar bygger på. Och ju klarare färgerna inom vilka lag vi skall spela, desto svårare blir det att överlappa gråzonen som då grundas.
fan. Svårt att förklara hur jag tänker. Hänger ni med?
Exempel: I ett nytt och spännande förhållande så tassar man omkring varandra.
Man vet inte vart man står- och för dom flesta dröjer det år, och år innan man ser personen man valt för vad dom är.
Det är naturligt, och när personens mozaikmönster granskas på avstånd, så ser man om det är en vacker eller mindre tilltalande bild man har framför sig.
Ofta blir det en Picasso, en bild man ser inte överenstämmer med motivet, men man ser gärna skönheten eller 'defekterna' tydligt, och det är då framtiden avgörs, för förhållandet.
Okej, så du gillar din konstverket du avnjuter om kvällarna?
Metaforerna fortsätter.
Ramen spricker? Är tavlan värd att rädda? Värd att rama om, eller skall du verkligen skära till en paspartau för att förhöja illusionen för digsjälv, eller skall du slänga målningen och hoppas på att nästa loppis har ett mästerverk till ett vrakpris?
Kan inte annat en att kräva av er, som har funnit era motiv, att aldrig ge upp.
Post Mortem i all sin ära, men om ni frågar mig, så är det nu vi kan skapa mästerverken våra barn och barnbarn kommer bygga sin framtid kring.
Ett talesätt om att man tar seden dit man kommer.
I de bästa av världar så fungerar det hyfsat i praktiken,
men det blir lätt ett krystat möte, mellan redan spända strängar.
Apply to love
Allt går att applicera i kärlekstermer.
Allt, inklusive det ovan nämnda.
Jag tror att det krävs mer än en schysst attityd för att klara av "kulturkrockar" i kärlekslivet, både det fysiska och det emotionella.
För ju längre tiden går, ju större eller mindre blir sprickorna/ avgrunderna som definierar reglerna som våra intimitetslagar bygger på. Och ju klarare färgerna inom vilka lag vi skall spela, desto svårare blir det att överlappa gråzonen som då grundas.
fan. Svårt att förklara hur jag tänker. Hänger ni med?
Exempel: I ett nytt och spännande förhållande så tassar man omkring varandra.
Man vet inte vart man står- och för dom flesta dröjer det år, och år innan man ser personen man valt för vad dom är.
Det är naturligt, och när personens mozaikmönster granskas på avstånd, så ser man om det är en vacker eller mindre tilltalande bild man har framför sig.
Ofta blir det en Picasso, en bild man ser inte överenstämmer med motivet, men man ser gärna skönheten eller 'defekterna' tydligt, och det är då framtiden avgörs, för förhållandet.
Okej, så du gillar din konstverket du avnjuter om kvällarna?
Metaforerna fortsätter.
Ramen spricker? Är tavlan värd att rädda? Värd att rama om, eller skall du verkligen skära till en paspartau för att förhöja illusionen för digsjälv, eller skall du slänga målningen och hoppas på att nästa loppis har ett mästerverk till ett vrakpris?
Kan inte annat en att kräva av er, som har funnit era motiv, att aldrig ge upp.
Post Mortem i all sin ära, men om ni frågar mig, så är det nu vi kan skapa mästerverken våra barn och barnbarn kommer bygga sin framtid kring.
Kommentarer
Postat av: Puck
älskar dig massor!
Trackback