Descended

I am a shatterd definition
I am the words of the mute
I write by words for the blind and hopeless
A crippled dream in a hall of exhibitions

My shadows could never decide witch way too fall
And God knows that I never could out run it
My shadows, amplified by my tears-
defines my deepest secret, my deepest fears

Ju hårdare jag kysste dina darrande läppar,
ju starkare blev Jag.
Mina starka nypor höll Dig på plats-
när jag slöt Dina ögon, för allt som kunde skada dig.
Jag visste aldrig att det var jag som var det farligaste du kunde vara med om.

Du svarade aldrig på mina rop efter Dig-
och din blåögdhet provocerade Mig till vansinne
Ju mindre du förstod, ju mer visste Jag.
Du stannade, förblindad av min tyranni och mitt öga för Dig.

Jag gav dig osäkerhet-
du närde mitt missbruk
Sista gången du låste din dörr, bröt jag upp den.
Jag satt tyst, och iaktog, hur du växte ur din kokong
Du var den enda fjärilen med vingar gjorda av krossat glas
Ditt upror slog mig till marken, och lämnade mig ensam och stum

Så det var med spruckna läppar jag slickade i mig den sista kärleken-
i hopp om att paketet inte är tömt helt.

Jag har precis spenderat en afton med ett gäng kloka pensionärer på min mammas chatt ;)
--- och det har varit väldigt givande.

Alla människor lever i en bubbla.
Det är unika bubblor, ofta färgade i alla färger som finns, färgade efter upplevelser, synsätt och erfarenheter.
Det fins ingenting som är enfärgat i människor. Allt handlar om nyanser, och att kunna läsa/ tolka dom.

Att filosofera över sin egen tro är... nyttigt, och viktigt.
Att veta vart man står i frågor, så man slipper chocker vid stora händelser i livet.
Allt ifrån bortgångar till småhändelser som väcker våra sinnen.
Det räcker med att en av grundpelarna får sig en törn, så kan hela ens inre slott raseras,
och har man då funderat mycket över sitt liv och sina värderingar, så har man cementerat resten av slottet- så att det är mindre chans att det också raseras.

Vart står ni i.. döden?
Är det ett slut, eller är det en ny början.
Är livet en förberedelse inför döden, eller är döden kulmineringen av allt vi har lärt oss?
Jag tror att döden bara är en av många faser. Det är slutet, på ett kapitel i en oändlig bok om själar, prinsessor och ståtliga kungadömmen.

Mär min farmor gick bort nyligen, så stod jag inför ett undermedvetet val..
Skall jag öppna mig, och skrika ut min förtvivlan över att JAG aldrig mer kommer se henne... Eller skall jag "unna" henne möjligheten till vila? Att slippa sin sista vecka av smärta och förvirring, att få slappna av.
Jag vet att jag grät lite, men jag tänkte insinktivt, att "vi syns snart", för det gör vi.
Snart för henne kan vara en minut, eller en evighet, medans det för mig är frågan om år.  1 eller 100, det vet jag inte.
Men det är värt att vänta på, för att få veta.

Som det var, så var alla lättade över att hon inte längre behövde lida, för det gjorde hon i slutet.
Och jag kan inte låta bli att tänka över sorgarbetet över bortgångna kära, som en smula.. egostiskt?
Det är otroligt viktigt att få bearbeta det som har hänt, oavsett orsak till slutet. Men jag skulle aldrig välja hennes fortsatta lidande över mitt lugn över att ha henne "där".

Snart är begravningen, och då kommer jag med all säkerhet inte stå där jag står nu, i mina tankar.
Men fram tills nästa örfil av verkligeheten, så är jag stabil i min tro.

Vad rör sig i huvudet på er-
som drar era revolvrar, när afasin slår er?
Stammande laddar vi om, och hoppas på att nästa mål står stilla.
När lögnen är på kornet i siktet, det är då avtryckaren är som trögast.
Jag vet vart dom sista kulorna ligger... vet du?

It might bee too much
It might be the weight of the world
Rememberd by pictures and such
Spinning out of controll, lost in a swirl

Lost in translation between your heart and brain
Enjoyed by many, loved by a few
A life of laughter and smiles, was never lived in vane
Way back when, in times of love, were you ruled

Do you remember what you promised never to forget
I know that I will always remember your voice
You might be, but I'm not ready just yet
Standing over your bed, eyes full of tears- I was given no choise

I dont know when I meet you, the first time
You wasnt that important then, so I cant remember
You fell instantly at my first, corny line

Stayed at your place, from October to December

"You saw me when no one else did not"
Well, I wouldnt at first, yournt really that hot
"You took made me feel beutifull, really pretty"
well, anything goes once your feeling shitty

Cant really leave you, Old habbits truly does die hard
"You stood with me through everything I went trough"
Why does she look like that? Perhaps a incident,  glass and shards?
"No matter what they said, I will always be here for you"

Finalized the dream
Revisited my shrine, my complementary part, my other part-
in search for that whitch brings us together
What brought us to this cliff of life and death
Will this string hold, to pull us appart, and together?
If you jump, I'll follow
I promise
But untill then, I'll be right here.

This wasn't the confusion we knew,
This... It's not like being lost, like it used to be...
Perhaps we didnt know what we wanted, or what we wished for-
when the memories of the pain was still clare, and visible?

I waited for so long

For what was once lost

What used to be a fragnence of a memorie,

a splinter och a shatterd dream

The longing of remembering that witch is no more

Let me hear the music one last time.. please?