Descended

Jag har precis spenderat en afton med ett gäng kloka pensionärer på min mammas chatt ;)
--- och det har varit väldigt givande.

Alla människor lever i en bubbla.
Det är unika bubblor, ofta färgade i alla färger som finns, färgade efter upplevelser, synsätt och erfarenheter.
Det fins ingenting som är enfärgat i människor. Allt handlar om nyanser, och att kunna läsa/ tolka dom.

Att filosofera över sin egen tro är... nyttigt, och viktigt.
Att veta vart man står i frågor, så man slipper chocker vid stora händelser i livet.
Allt ifrån bortgångar till småhändelser som väcker våra sinnen.
Det räcker med att en av grundpelarna får sig en törn, så kan hela ens inre slott raseras,
och har man då funderat mycket över sitt liv och sina värderingar, så har man cementerat resten av slottet- så att det är mindre chans att det också raseras.

Vart står ni i.. döden?
Är det ett slut, eller är det en ny början.
Är livet en förberedelse inför döden, eller är döden kulmineringen av allt vi har lärt oss?
Jag tror att döden bara är en av många faser. Det är slutet, på ett kapitel i en oändlig bok om själar, prinsessor och ståtliga kungadömmen.

Mär min farmor gick bort nyligen, så stod jag inför ett undermedvetet val..
Skall jag öppna mig, och skrika ut min förtvivlan över att JAG aldrig mer kommer se henne... Eller skall jag "unna" henne möjligheten till vila? Att slippa sin sista vecka av smärta och förvirring, att få slappna av.
Jag vet att jag grät lite, men jag tänkte insinktivt, att "vi syns snart", för det gör vi.
Snart för henne kan vara en minut, eller en evighet, medans det för mig är frågan om år.  1 eller 100, det vet jag inte.
Men det är värt att vänta på, för att få veta.

Som det var, så var alla lättade över att hon inte längre behövde lida, för det gjorde hon i slutet.
Och jag kan inte låta bli att tänka över sorgarbetet över bortgångna kära, som en smula.. egostiskt?
Det är otroligt viktigt att få bearbeta det som har hänt, oavsett orsak till slutet. Men jag skulle aldrig välja hennes fortsatta lidande över mitt lugn över att ha henne "där".

Snart är begravningen, och då kommer jag med all säkerhet inte stå där jag står nu, i mina tankar.
Men fram tills nästa örfil av verkligeheten, så är jag stabil i min tro.