Descended

Mitt väntrum. Det är tyst idag. Tystnaden bryts av surrandet från lysrörsarmaturerna med sina energislukande bättre hälfter. Soffan är gammal, men ser ny ut. Ljusa ben i trä, något billigt trä. Bruna separerade dynor för rygg och sits, antagligen stoppade med keramikkross eller liknande. Jag hinner reflektera över hur smart det är med obekväma möbler ur ett ekonomiskt perspektiv innan jag kallas in.

Isak Bergenheim? Ja, det är jag, tänker jag och fortsätter reflektera. Om man kanske skulle spendera mer tid med att få trämöblernas undersida att se bra ut? Låta sitsen vara oslipad och rå. Flisor i stjärten är verkligen ingenting man vill utsätta sig för, framförallt inte få hjälp att få ur dom ur skinkorna. Nej. Där sätts dom flesta mäns manlighet på prov. Skulle jag dra av mig mina byxor framför en Herre med yvig mustasch? Han skulle säkert be mig böja mig frammåt, över britsen. Med stjärten i vädret. Sedan skulle han ta lite för lång tid på sig, och verkligen låta mig lida. Jag är inte speciellt bra på att dölja när det är obekvämt för mig. Det skulle han säkerligen utnyttja. Jag gillar verkligen inte doktorer. Vad gör jag här egentligen? Kommer inte sköterskan snart...? Gud vilken tid det...

-Isak Bergenheim?!
Just det. Jag reser mig upp ur min dagdröm och möter en en rikgit ragata till assisstent, sköterska... Sköterska? Vad kallar dom sig, sådanadär namnuppropare? Vilken fin titel det är egentligen! Undrar om man skulle utbilda sig till det kanske? Knacka på närmsta skolas ytterdörr och be om den där treåriga utbildningen i namnuppropning! Dom skulle säkert erbjuda mig den ett eller tvååriga utbildningen. Då skulle jag dra handen genom håret, och berätta för dom att jag inte tänkte spara på resurserna. Nix, jag är värd mer. Deras avundsjuka skulle säkert lysa igenom ögonen och jag skulle få hela utbildningen betald av Rekorn på skolan. Han skulle sätta sig ner framför mig i sitt kontor, och berätta hur han kände igen sig i mig. Vi skulle bli väldigt bra vänner, och han skulle klä sig i rollen som min mentor.

... det är därför varmvattnet i badrummen tar lite tid innan dom fungerar!
Jag nickar till namnupproperskan och försöker hålla samtalet levande. Hur kom vi in på det? Jag är rätt säker på att hon bara gick den ettåriga utbildningen för att läsa upp namn. Hon talar lite lågt och otydligt tycker jag nog.
Då går det bra att sätta sig här inne, så kommer han snart att ta emot dig! Jag tackar lite fånigt och ser att jag har förflyttats till ett mycket finare väntrum. Här har dom till och med kaffeautomat! Ooh, och sofforna ser bekväma ut! Mysigt. Och ett relativt stort fönster. Det är mörkt ute, och allt jag ser är min reflektion i glaset. Underligt, måste nog ha varit här ganska länge! När jag gick in i byggnaden var det morgon, solen sken och fåglarna kvittrade påtagligt. Klart, tiden brukar ju ticka iväg när man är på sådanna här ställen. Det här väntrummet har vita väggar. Det är fint tycker jag, det ger liksom en klinisk känsla. Tror bestämt jag skall ta mig en kopp med kaffe!

Jag står kvar på precis samma ställe där den tysta damen lämnade mig på, tar ett steg frammåt och trycker på kaffe knappen på maskinen. Hela maskineriet surrar, skakar och maler. Låter nästan lite vänligt ifrån den. En vit plastkopp trillar ner från maskinen, och rykande hett kaffe rinner i koppen. Det luktar verkligen hemtrevligt. Undrar om det inte är så att dom lägger i extra mycket kaffe doft i aparaterna för att få en lugnade effekt på oss patient... Patienter? Klienter, brukare eller? Hmm. Jag tar min kaffekopp och sätter mig i den mysiga soffan.
I ögonvrån ser jag hur en dörr öppnas, och en stor herre kommer utgungande. Han har en stor och yvig mustach, han är fläckvist hårbefriad, och har en monokel. Hela intrycket är väldigt fint, och jag förväntar mig en gammal hederlig Engelsk dialekt när han öppar sin mun. Isak Braennew? Det går bra att komma in nu.
Jag reser mig upp, med kaffekoppen i min hand och vandrar mot honom. Han doftar lite kanel.

To be continued!