Descended

Så jag är så där småirriterad igen. Vrider mig stående för att konfrontera min skugga. Denna dolids som alltid skyler sig bakom mig, när ljuset faller framifrån. Mimerar varenda rörelse, som Följa John utan valfrihet i inblandning. Önskar smått att jag kunde lämna in kropp ibland. Lämna den i sticket, såsom jag lämnade slottet när jag snubblande ner för trapporna i mina förstora skor. Bara gå, ticka på, andas på. Vandra tills jag tappar vikt, tills glorian fastnar över mina axlar.

Men nu är det inte riktigt så det fungerar. Slottet existerar inte, min gloria är förvisso beställd, men inte på plats, och mitt respiratoriska tänkande envisas fortfarande med att leda mitt lemmeltåg. Sakta men säkert inse, att jag är inte här för att tillfredsställa alla kvinnor, alla män. Alla stora och ensamma. Blottar min existens, får korn på utsatthet och sluter återigen mina ögon. Andas in och ut, genom näsan. tänker på min andning, och andas med magen.

Jag vill så mycket i mitt liv. Vill gränsla synfältet på alla som någonsin legat på rygg och letat likheter i moln. Den vita överheten som fastnat i det stora blå, som tussar av bomull. Jag vill, jag vill... jag vill faktiskt. Det är på riktigt. Läser om folk med kall, om folk som vaknar med hjärtat i sin hand. Dom som vet vad dom vill. Känner lite avundsjuka i deras vetskap. Själv, fångar jag sällan dagen med den kaliber som jag vill. Jag brukar carpa lite diem sådär när jag känner mig extra taggad och inte har några spel att ta ut min motivation på. Själadödaren.

Tror det är dags att rycka upp mig nu. Borsta mina tänder, skölja munnen, duscha och raka mig. Kanske vissla lite? Om jag kommer dit. Sitter ju trots allt ganska bra i min gråzon...