Descended

I sin eftertänksamma hållning tänkte han. På det som inte var gjort, på det som kanske, kanske skulle att ske. Framför kaffemaskinen, med skjortan ordentligt nerstoppad i dom bruna chinos byxorna. Hans välansade skägg var lite ojämnt, en tunn linje längst käklinjen som låg mer exakt på vänster sida. Lite asymetriskt på ett sätt som gjorde honom så mänsklig vid första ögonkast. Han ser mig inte, där han står i sin bubbla. Jag sitter fem meter bredvid honom, i hörnet av det fyrkantiga rummet, på en obeväm ikea-stol bredvbid ett runt bord. Men allt han ser är sin kaffemaskin.

Han tar ett steg frammåt, öppnar skåpsluckan över diskbänken och tar fram en vit mugg i klassiskt arbetsplats utförande. Han synar koppen, håller i örat på den, skakar den lite upp och ner för att se så att den håller. Kanske ett test som han borde utfört någon annan gång, men som han då missade. Han ser mig fortfarande inte. Han nickar åt koppen, som om att han accepterat den. Denna bröllopsklänning som enbart för idag är speciell. Skåpet över diskbänken innehöll tjugo-trettio koppar staplade ovanpå varandra. Och han valde den han valde. Den var speciell för honom, och han var säkert lika speciell för koppen.

Mannen ställer koppen på den lilla kaffemuggshållaren under själva produktionsröret på kaffeatuomaten. Han placerar den med en säker hand, och tar ett steg tillbaka. Han lägger händerna bakom ryggen, låter den högra handen hålla över den vänstra handleden, och han skådar. Jag ser hur hans hjärna arbetar på högvarv, och hur han låter sig vara oförstående. Kanske förväntar sig herren att maskinen skall läsa av koppens storlek, mannens önskan av innehåll och styrka. Men ingenting händer. Maskinen suckar inte, kaffet hälls inte upp, men mannen verkar helt oberörd. Som om han förväntat sig nederlaget.

Jag ser hur han tar ett halvt steg mot maksinen. Han ser på knapparna på automaten. Knappar som med enkla symboler förklarar vad som händer om man trycker på dom. Han tar god tid på sig och ser på alla knappar ordentligt. Drar fingrarna försiktigt över dom, utan att trycka in någon av dem. Den röda displayen i högra hörnet på maskinens framsida beodrar herrn att välja dryck, "var god välj" eller någonting liknande. Och mannen gör det. Jag ser hur hans bröskorg expanderar, hur hans fingrar rycker till när han trycker på knappen för vanligt kaffe, och han tar snabbt ett steg tillbaka för att se vad som sker.

Maskinen surrar, vattenslangen bakom maskinen rör sig, och bönorna mals ljudligt. Jag ser på herren hur han ler mot maskinen, eller kanske sig själv. Han lyckades koka en kopp kaffe, utan att göra nåonting alls. Tryckte på en knapp. Han är i dryga fyrtio års åldern, och är en riktig akademiker. Det syns på honom. En man som har läst sig till allt han kan. Ingen empirism i hans sinne. När kaffet börjar rinna ner i hans kopp, då ser jag hur han ler ännu hårdare. Fortfarande ovetande om min existens. Det ryker lite om koppen, och maskinen tystnar. Mannen står kvar, väntar i ytterligare trettiosekunder innan han tar koppen. Han fortsätter le. Han vänder sig mot dörren han kom ifrån, öppnar den på glänt och berättar glatt för sina arbetskamrater; "Vi har en kaffeautomat". Sedan går han in i rummet och låter dörren slå igen bakom sig.

Vad det är underbart att vara åskådare ibland.