Descended

Med handen på sin bibel. Han trycker den hårt mot sitt bröst. Det liv han levt, dom vägar han valt har aldrig valts med Gud i åtanke. Hans endamål helgades av medlen han besatt. Ett öga för en knuff, en stolthet utan motvikt. Han lekte rysk roulette med sitt liv, varje sekund- och hans Irländska tur svek honom aldrig.

Ett öga för en hotfull blick.

Hans bror. Följer honom genom allt. Evigt trogen, lojaliteten personiefierad. Med samma blod i sina ådror, med samma vackra ansikte, stolta hållning och sluga intellekt. När bror nummer ett singlar sin slant står vår andra bror för kosekvenserna. Han kysser Kristi brud, utan baktanke, Gud blundar och helvetet brakar löst.

Ett öga för en trång perrong.

Ett slag mot nacken och broder nummer två står förevigt i sin skapares händer. Intellekt likt ett barn. Helt utan förståelse för det som sker. Bror nummer ett svär sin ed inför sin skadade hälft. Från och med nu skall vi ändra våra vägar. Från och med nu är det ärlighet som väljer. Gud kunde valt bort dig, men du överlevde. Ett skadat sinne med livet i behåll.

Ett öga för vadå?

Bror nummer drunknar i vattnet som rinner under broarna. Glömmer historiens stenhårda diciplinering. Ingenting som låter sig ske ostraffat. Bror nummer två ser upp till sin äldre hälft. Storebrodern som alltid visat vägen till världen. Som alltid höll upp dörren, försvarade och idiotförklarade. Genom eld och vatten, när blodet är det tjockaste som finns.

Vems öga ser vad?

Han är snäll, han är godheten personifierad, och blir våldtagen av ödet. Vi som ser, kan svära på Lucifers inblandning i spelet. Så briljant utspelad mot kärleken gentemot sin äldre bror. Försvarar sin tro, det han hör, tar slag, skott och knivar för sin bror. För sin broders önskemål. Ser hur vacker han är. Denna Irländska Gud.

Guds ögon ser allt.

Dom vandrar den gröna milen. Vår metafor som alla känner igen. Där vandrar han, våran andra bror. Handfängsel, fotboja och framtidsutsikt. Han ler, för han vet inte vad som sker. Ovissheten i hans barnafantasi spelar likt världens orkestrar. Spelar till tårar, till ångest och till medlindande. Först går våran präst. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Slut era ögon.

Fastspänd i sin sits, i sin tron av trä, kopplad i väggen. Sin krona av metall, kopplad till eluttaget. Han skrattar åt publiken, bakom det tjocka glaset, vinkar till nunnan som alltid hjälpt honom. Ler åt alla dom människor som kämpade för hans andetag. Han ler. Hjälper till att spänna bältet runt bröstkorgen, lägger armarna tillrätta för att få dom fastlåsta för den sista sessioren. För han förstår inte.

Tårara från våra ögon. Fäster likt klister på min kind. Mitt inre vrider sig.
Det är inte över, förrens spaken vrids. Håll min hand. För. Han förstår inte.