Att vara förvirrad
Det är inte det lättaste som finns, att bära sitt hjärta på sin jackärm. Att andas i samma hackiga takt som känslor bryter vågor av värme, kyla, förvirring och stundtals total klarhet. Jag vill aldrig vara den som jag stundtals är. Slaven för mina impulser, mannen utan konsekvenstänkande eller omtanke. Oftast färgas mina val av min omgivnings direkta behov. Och ibland är det totalt tvärtom. Vältrandes i min egocentrism, helt befriad från omtanke, empati eller lust att dela med mig. Det är inte svårt att vara konsekvent om man skiter i sin omgivning.
Jag vill inte riktigt sträcka på mig hela vägen, åt något håll. Jag vill inte vara helgonet som skiter helt i egen vinning, för jag vet att livet handlar om mig. Mitt liv gör det, vill säga. Sedan är det givet, klart och omöjligt att förvalta tanken om det motsatta. Tanken om att fäkta vilt för sitt eget liv, och att skita totalt i allt som sker i det perifera seendet. För det är inte jag.
Februari. Det är månaden då min återfödelse ämnar ske. Jag kan inte förklara hur stort det känns. Där min verklighet kanske klarnar, där min konstanta ambivalens kanske veknar. Där impulser blir en knack på axeln, och inte ett slag i magen. Jag vill aldrig såra någon igen, över bristande kontroll. Över oförmågan att se hur andra skadas. Backspegeln är för dimmig för att se på. Dom enda reflektionerna som återspeglas är dom av förvirrade ögon, rytmiskt sökande efter en klarpunkt, en milstolpe att utgå ifrån... eller bara en vän att luta sig emot.
Kommentarer
Postat av: Mikael
Att vara förvirrad. Fan vad du tog släggan och drog den rakt i magen på mig med den här texten. Jag sitter just nu och är mer förvirrad än någonsin, och det du beskriver här är nog exakt det som rör sig i mitt inre. Hur tar man rätt beslut? Beslut som varar livet ut? Man får alltid mer frågor än svar i sånna situationer.
Trackback