Descended

Jag spenderar förhållandevis mycket tid med att definiera vem jag är, för mig själv. Jag utforskar mina tankegångar, försöker hitta nya sätt att vara på för att vara jag. För att inte fastna i en mall. För att lära mig vem jag är, måste jag veta vart mina värderingar ligger. För mina värderingar är Jag, till stort och mycket. Men inte allt.

När jag var femton-sexton år och fick det förklarat för mig, då nickade jag. Slängde mig med någonting i stil med att livet är stort och lämnade det osagt, och lyckades tamigfan inte få kläm på vad man menade med det. "Värderingar" Va faaan tänkte dom där?

I retrospekt så är det ganska klart vart mina värderingar låg där.

Det är en fälla att vara medveten om vad man vill. Om man inte vet hur man skall nå det man så verkligen vill ha. Det blir en ryckig kamp i slutet av varje mening med nya ansikten i hopp om att någonting har gått hem, någonting ges tillbaka eller någonting är inte. Kampen om min självkännedom har blivit en tävling mot tiden. Spenderar timmar varje dag med kontemplation, faktisk meditation och dagboksförfattande (oh no, otrogen mot min blogg).

På ett sätt är det vansinnigt dumt att jaga efter någonting som kommer om man är medveten. Som garanterat kommer. Men, å andra sidan så vet jag att jag utvecklas snabbare en andra i min ålder (inte generellt). Och förhoppningsvis så blir frukten av min maniska kartläggning av mitt jag, att jag blir intressant, och aldrig faller som tråkig, dryg eller korkad för folk vars åsikter spelar roll. (den stora massan, haha)

Nu när jag läser igenom det jag skriver, så är det väldigt talande om vem jag är och vad jag är rädd för.Att bli åskådad som korkad och ointressant är nog inte livets största skugga.

På återseende, vänner. Min kära, stadiga läsarkurva <3