Descended

Att ha en ödmjuk inställning till livet är väldigt stort, och väldigt vackert om det är genuint. Det kräver distans, självkännedom och en stor dos kärlek till allt som hör livet till. Jag vill alltid vara ödmjuk inför saker jag har begåvats med, eller saker jag fått uppleva. Men det blir svårare för varjedag som går. För ju självsäker du är innom ett område, ju större är din kunskap om vad som går att uppnå inom det. Då känns det helt kört att vara ödmjuk. För då vet du att om folk berömmer dig för hur duktig du är inom ditt område, så är det enbart i brist på bättre vetande från deras håll.

Jag har väldigt lätt att bli imponerad av människor, och saker dom presterar, och jag tycker det är väldigt viktigt att berätta det. Är du duktig på att vara ärlig så är det viktigt att du får veta om det, eller är du en hejare på guitar hero så är det klart att du skall få veta om det. Alla människor behöver veta om att dom duger, att dom är bra på någonting och att dom bidrar till andras välmående genom deras existens, eller genom deras kunskap inom någonting.

So far so good.
Men vad händer när du förstår att du är fantastisk på någonting, när du börjar jämnföra dig med grabbarna i det översta skicktet. Om någon berättar för dig då, hur begåvad du är inom ditt fält, då är det oerhört lätt att man tackar och välsignar personen för deras okunskap. För du vet själv hur förbannat mycket duktigare dom andra är, som håller på med samma sak som du är. Det är där, storheten lyser igenom om du kan hålla en ödmjukhet inför dina kunskaper.

Men åandra sidan, varför skall man sänka sin blick inför någonting man jobbat för att nå? Jantelagen viskar i mitt öra. Och nu känns hela inlägget ganska meningslöst.

Er Vän   Isak