Förlorad
Det är med vemod jag avslutar mitt brev. Dom sista orden till storheten, till makten, Kungen och det förlorade kungadömet. Vi rider våra hästar mot solnedgången i hopp om att nå kullens vändpunkt innan eftertexterna rullat klart. Ingen av oss längtar efter slutet, efter de doftlösa, livströtta eller förlorade.
Jag, precis som du, förlorad i höstmörker, dödssvarta tankar om precis alltet som inte någonsin blev... mer. Vi hade så höga tankar om hur det förlorade folket skulle räddas, helt ovetandes om att våra handlingar enbart bevisade hur förlorade vi själva var. Räddning genom agerande. Så jag sluter mina ögon, ser om dina sår, lägger om dom och förblöder själv. Sakta. Precis som alla storheter i martyrsvepningar fläckade av blodet från goda intentioner. Osjälviska handlingar. Avväpnad med intentionen att fria den dömde, och skjuta oss själva, med vår fiendes vapen.
Min snölykta byggd på goda intentioner smälter sakta. Dom ömt omhändertagna snöbollarna tappar sin form, och flyter ner i gatubrunnen. Vårt lilla värmeljus som sken så vackert i en minut, det dränks. Omedelbart av vikten från allt det försökt upplysa. Ingen vill vara själv när mörkret faller, därför är det med avundsjuka vi blåser ut dom levande ljusen i fönstret. För ett ljus som är släckt är inte ensamt längre. En urdrucken vinare agerar ljusstake, med det heliga sakramentet rinnandes och stelfruset längst flaskhalsen. Som ett monument över vår rädsla.
Jag, precis som du, förlorad i höstmörker, dödssvarta tankar om precis alltet som inte någonsin blev... mer. Vi hade så höga tankar om hur det förlorade folket skulle räddas, helt ovetandes om att våra handlingar enbart bevisade hur förlorade vi själva var. Räddning genom agerande. Så jag sluter mina ögon, ser om dina sår, lägger om dom och förblöder själv. Sakta. Precis som alla storheter i martyrsvepningar fläckade av blodet från goda intentioner. Osjälviska handlingar. Avväpnad med intentionen att fria den dömde, och skjuta oss själva, med vår fiendes vapen.
Min snölykta byggd på goda intentioner smälter sakta. Dom ömt omhändertagna snöbollarna tappar sin form, och flyter ner i gatubrunnen. Vårt lilla värmeljus som sken så vackert i en minut, det dränks. Omedelbart av vikten från allt det försökt upplysa. Ingen vill vara själv när mörkret faller, därför är det med avundsjuka vi blåser ut dom levande ljusen i fönstret. För ett ljus som är släckt är inte ensamt längre. En urdrucken vinare agerar ljusstake, med det heliga sakramentet rinnandes och stelfruset längst flaskhalsen. Som ett monument över vår rädsla.
Kommentarer
Postat av: Beatrice Jakbobsson [foto]
sv: tack :)!
låter också bra ju ;)
Postat av: Isak den fallfärdige
Postat av: irya
taack :)
Postat av: irya
sv: <3
Postat av: SOFIAS
åh va roligt att höra :D
Postat av: SOFIAS
åh va roligt att höra :D
Postat av: Ulrika
Väldigt fint skrivet
Trackback