Descended

Aversionsterapi betyder i princip att man varit med om någonting hemskt, som ger en ångest. Det leder till att saker som relateras till den händelsen blir en betingning för ångesten, och att ångesten kommer att komma tillbaka varje gång du blir påmind om den händelsen som skedde då, och där. För att ordet terapi skall komma in i leken, så får man se till att försöka åtgärda det som skett, eller att nollställa ångestfaktorn i händelsen. Oftast genom att till exempel avsiktligt utsätta sig för den saken, den platsen eller det händelseförlopp som skedde, för att se att ingenting händer om man gör det igen. För att se, att det var en olycklig kedja, där man bara lyckades plocka ut en av länkarna och hålla den ansvarig.

Alla människor har betingningar av den här sorten. Det behöver inte betyda att man får panik ångest, med fosterliggande, hyperventilering eller självskadebeteenden. Men det är lätt att tro det, för det är den bilden media vill visa. Eller vill och vill, vem har lust att läsa ett mittenuppslag om hur fantastiskt det är med vardagsångest? Inte jag. Själv föredrar jag smaskiga och detaljrika åskådningar av dom extrema fallen. Typ Fritzell. Härlig kille.

Många som har betingad ångest, lär sig att undvika dom situationer som triggar ångesten. Det känns som ett oerhört logiskt och klokt val att göra. Ingen överlevnadsinstinkt vinner på ångest. Så därför är det lättare att undvika "den vägen" eller vad det är det är frågan om.

Om man har någon härlig diagnos, Name droppar Emotionell instabil personlighetsstörning, eftersom ligger författaren nära till hands, så har man väldigt många betingningar. Det finns en fantastisk uppsjö med saker som kan höja den lägsta ångestnivån, eller ge rena ångestattacker. Det kan vara kombinerat med tvångstankar, vilket kan leda till ett totalt handikappat liv, där du inte kan vakna utan att känna panikångest. Fotnot: Om ni aldrig har haft panikångest, så kanske ni har haft hjärtklappning, eller koffeinkick eller liknande som har slagit fel? Dom kan båda vara lätta former av ångestattacker.

Så, att inte ta tag i sina ångestklockor är jättefarligt. Eller, om man har många, eller få som ger svår ångest så är det det. Om det handlar om att inte läsa dödsannonserna för att påminnas om sin egen dödlighet, då är ett enkellt sätt att köra huvudet i sanden, och inte läsa dödsannonserna. Men det ju som sagt inte så enkelt alla gånger. Därför är aversionsterapi en fin modell. En oerhört svår och tuff väg att vandra, eftersom det alltså innebär att du tvingar fram ångestattacker i början, vilket alla med svår ångest gör allt för att undvika.

Vill fortsätta in i oändlighet om det här, för det är så grymt viktigt att ta tag i, att upplysa och att få prata om. För det är så förbannat vanligt, och det är HELT OKEJ. Det finns ingenting fel med ångest (det suger att ha, men alla har någonting som ger ångest), och vi måste ha ett öppnare sinne för psykisk ohälsa. För att vara deprimerad och att vara en tvångshandlande mördare som drivs av inre demoner är svart och vitt. Men det placeras ändå under samma fack.

Mer kommer!