Descended

Andas

Annhåller om att få andas
Slungar mina tankar, genom föntser, 1 kilometer ovanför all sanns

Andas

Återigen bultar mitt hjärta
Mina drömmar förför alla åskådare, samtidigt som mitt lugn behagar

Andas

En kappa av kyla -behaglig kyla - har svept sig kring mina ord
Jag njuter av stillheten, när jag släpper taget

Håll andan

Jag låter min puls avgöra om jag skrattar eller gråter
När jag ler i slow motion åt alla som ser mig

femhundra meter kvar

När man ser allting från ett avstånd, då verkar alla drömmar lika ovesäntliga
Det är först där man kan se hela motivet

Andas ut

Och mitt i allt tumult
Så älskar jag mitt liv

när man är liten, då är livet svart vitt.
Man skrattar, eller man gråter, pappa är vaken, eller sover, mamma är glad, eller ledsen.
Detta är någonting barn utvecklar, för att skydda sig, för att man inte är redo för att se alla nyanser, och skilnader i kulörerna.
Men det går över.

Nu är jag 20år gammal, jag ser inte längre saker i svart-vitt.
jag ser gråskalan.
Ännu så ser jag inte andra färger, blått är havet, rött är kärleken, gult är solen, grönt är gräset.
men det kommer.

Min barndom är inte längre det ok som det en gång har varit.
jag har pratat, tänkt, gråtit och skrattat över det.
Är det en del av gråskalan..?

Det som jag har börjat se att folk inte lär sig, är att även förlåtelse fins i gråskalor.
Min mamma, och min pappa har varit svin, respektive kackerlackor i mina ögon.
När dom inte var det, så var dom halv-gudar.
nu ser jag, dom är människor.
Det är nu det är dags för mig att visa om jag är en halv-gud eller en kackerlacka.

"Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt" eller vad det heter .
Pappa, jag förlåter dig för vad du gjorde när jag behövde dig. Att du inte kämpade hårdare.
mamma, jag förlåter dig, för att du valde att kolla bort när det behövdes...

men jag är inte gud. Jag ser bara nyanser i att förlåta och i att dömma.
Systrar; Varför gör ni inte samma sak?

Ett liv fullt av motsägelser.
Varje gång jag vandrar genom biblioteket på väg mot datorsalen så drabbas jag av akut ångest. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör, eller vilket humör jag är på, för så fort jag entrar
biblioteket så försvinner mitt humör, och min existens skrynklar ihop sig till en papperspåse.

Idag har det varit en fin dag, än så länge. Somnad som en stock (och en sån stock) bredvid min älskade själsfrände Annelie.

Natten förflöt enligt alla tänkbara önskemål, enbart för att kulminera när hennes väna stämma informerade mig om att nattens bekvämligheter var över. Suck.

Så jag sliter på mig alla tänkbara tillhyggen och kläder man kan behöva för att överleva en skoldag.

Cigg? Check

Snus? Check

Nycklar? Check

Fickkniv? Check

Tändare? Check

Ett bra humör? error

Jag skulle behöva en handväska. Mina byxer ser ut som en välanvänd penningpung, där mynten har formats efter innehållet. Dock inte lika läderaktigt.

Och mer?

Jag har haft engelska. Vad trevligt, med fröken Sue Sergei.

Vi talade om Oliver Twists skapare, och om livet som gosse under tiden då unge herr Twist levde.
Otrevligt roligt.

Suck.

Och så engelska arbetet. en Academic Essay om cynism. Inlämning, på onsdag.
Status: Ej påbörjat. FUCK
Och jag orkar inte heller för den delen. Satan i helvettet.

Sista ciggen tändes för 10min sedan. Nu är det över.
Livets sista tåg har passerat, och en ny mörk tid anländer. Keep out.

Hej på er.

Jag har så många sidor hos mig själv, som jag inte gillar.
Det är en underbar och vidrig känsla. Det lämnar en bitter avsmak av mänsklighet.
kynos- Absolut. Jag vet varför vissa tankar föds, och varför vissa omänskliga, och ohumana tankar kan florera och växa i kalla eller motbjudande miljöer.

Jag träffade en man idag, som jag avskyr, som jag hatar av hela mitt hjärta.
Och jag funderar- Varför sparkar mina kräkreflexer igång när jag ser hans ansikte?
Varför ryser jag av olust, varför knyter jag mina händer, varför krampar mina kindmuskler när jag hör hans röst?
Är det för att jag känner igen mig i hans självdestruktiva beteende? Är det för att jag visar sidan hos mig själv som jag vet kommer förbjuda mig entré till Lustgården?

Det har varit en värdelös och repulsiv dag.
Jag försov mig, vaknade på felsida. Vaknade med ångest för att jag hade negligerat klockans hjälpsamma och vänligtmenade ljud.
"Gå upp nu, Isak"
Mind you'r own fucking things, or i'll erase you from the face of our pathetic earth
Tog ut min äckliga ångest på Banditen. Det var inte meningen, men jag gjorde det ändå.

Drog på mig mina fula, tighta byxor, och lunkande skamset ur lägenheten för att hånas av samhället på spårvagnen.
So ashamed
Missade halva första lektionen, missade en näravaro som jag desperat behövde.
Jag ljög för min Lärarinna, Gun om mitt arbete som ännu inte har sett dagens ljus.
"Det är klart att jag har gjort arbetet, det ligger hemma och väntar"
Jag suger.

Och morgonens höjdpunkt; Maten, var vidrig. Coscos och örtsås. Jag ville spy över mat-tanteras äckliga upsyn när dom fnittrandes och skadeglatt berättade om vad som serverades idag.
"Ta för dig"
Slampa, om du värdesätter ditt ynkliga skitliv så håller du käften.
Och så ringer mobilen mitt under den s.k. maten.
Det var han. Han var här?
Jag hatar honom, och jag känner hur maten är på väg att vända när jag tänker på hans hud, när minnet av hans insjunkna bröstkorg entrar mitt minne. Vad vill han mig?

Så jag träffar honom. Jag njuter av att dömma, trots att han inte vet varför jag inte gillar honom.
Han kommer aldrig förstå, varför skulle han?
Varför skall han lida av att jag har fördommar, av att jag känner igen mig, jag ser mig som 13-15åring i honom.
Och jag hatar mig själv, i alla fall under den tiden. Det var inget liv, det var ett patetiskt försök att försvenska det välkända uttrycket "Thug Life".

Skitsamma- Jag sticker, till banditen...
Gör det Isak, fly från dig själv och dina retsamt fula fördommar.
Shit.

Så somnar jag. Sover förbi hela dagen, sover förbi tiden jag älskar, tiden som kunde fått mig på bra humör. Fyfan vilken dålig dag.
Förlåt mig för min trångsynthet, förlåt för mitt patetiska självömkande...
Älskar dig, A, och förlåt att du fick ta all min ångest. Älskar dig.

Nu är dagen slut. Underbart.

Om mitt liv var en bok
Skulle du, då vara mina ord?
Om mitt liv var en sång
Skulle du då, vara min refräng?
Om ditt skratt kan fylla mitt liv
Varför skrattar du då, så sällan?

Dina tårar kan smeta ut mina ord
Ditt skratt bevingar mina tankar
Ditt leende får alla fotografier att lysa
Din aura ger mig hopp om ett liv -
Av lycka
Av Sorg
Av Oändliga nätter
Jag älskar dig

Det har varit en fin natt inatt.
Sov lite bredvid Annelisan i natt. Det var soft att slippa sova ensam, och det var skönt att få snufsa
honan av mitt släkte i nacken under insomningsprocessen. mm !

jag tror att jag är rätt nöjd över livet igentligen.
Pappa mår bra, Annelie mår bättre, mina vänner på skolan är vackra som vanligt, och
samvetets osänkbara aura skiner starkare en förut. Livet är bra.

Har börjat annalysera Cynismen igen, och jag lär mig jättemycket! Det är skitkul att veta att man besitter onödiginfromation. För även om jag är skitintresserad av det, så ligger det en ljusgrön trafiksignal någonstans i själen som visar mig att folk igentligen skiter i vad som hände 400fr.k :)
Men det är okej.

Skall hålla en lektion om det, och jag skall skriva en Academic Essay om det, så det är nog bra om jag kan lite om det. Och det kan jag! :)

Och en annan otrevligt nysig bonus som lyser upp mitt liv är musik.
Jag har ladddat ner Just D's skiva igen, och älskar den! jag är helt fascinerad över hur man kan rappa om så slappa saker, och göra det så bra. Älskar den nördstatusen som vilar över deras toner, och jag kan inte låtabli att skratta högt åt deras underbart kramvänliga töntrim:)

Dom har så underabra låttitlar.
Billiga Brudar, Tre gringos, vart tog den söta lilla flickan vägen, Jag sköt Sheriffen, Relalalaxa...
You know it! Jag älskar dom.
Mysiga beats, flummfeta texter och liknande.

Men som allt annat som är positivt och underbart, så har det inträffat någonting som får mig att rysa åt världens alla felaktigheter.
Jag förhandsbokade Crackdown, och betalade 700Kr, för spelet. Och så tappade jag kvittot, vilket tydligen, imöjligör en inhämtning av spelet. Gatdammit! 700spänn är inga pengar jag har, det är en förmögenhet som kan försörja en 5barnsfamilj i flera år!
och det tappade jag bort.
*morrar och hänger sig i slipsen*

men trots detta, så är livet *trumvirvel* Underbart! Älskar alla människor!

Banditen, Juicey, Ullis, Micke, Micke, Dan, Stefanovitch, Kinky-Coffe, Dennis den fagre och alla andra. Älskar fan att vara eran vän! :) <3

And now back to the newz...

Time banished my heart from hers, and our unity broke into pieces made of tears

How an eternity can stretch, into oblivion, and back

How seconds can turn to stone, and how ages can powder away

How the sand of time, can whirl into maelstrom

And how strong winds of pain, can wash memories away

I dressed myself in the robes of martyrdom again

I wallowed in the relish of friends

I drank out of the pond of light

My steps led me towards a shell of feathers

A shell of broken laughter, a shell of tears and scars

And though so hard, it’ll be for the better

Time might have separated us, my friend

But time will bring us back together