Descended

Vad händer när en människa inte längre är en individ, utan när varje levande organism har förvandlats till ett statistiskt nummer?

Har precis sett Fight Club med Perry, och jag är hänförd och förvirrad över livet och dess möjligheter.
För alla som har sett filmen, och som har förstått handligen (trots att den är öppen för alla tolkningar, så kan man missförstå den), så vet ni vad jag menar.
Varför är vi människor så besatta av ägande?
Vad skulle hända om vi.. Fan.
Vill tatuera in alla meningar och ord i hela filmen. Allt.
ingen idé, det blir inge bra ändå...

Babies dont sleep this good

Har haft en bra dag idag. Vaknade i tid, åkte till min farmor:)
Var där vid ett, och satte mig förberedd för ett långt och tråkigt samtal om hur hemskt livet kan vara.
 Vi pratade oavbrutet i 2-3timmar, och det gick på 10 minuter.
Sedan städade vi ur hennes vind, på 15min, satt sedan och pratade igen, i 2-3timmar.
Jag älskar min Farmor:)

Och nu sitter jag hos Perry, och dricker saft. Har ätit gött, druckit pilsner(haha).
Gött.

Godnatt, vänner.

Ingen människa i hela världen kan motstå tanken av att någon gång löpa amok med en AK-47a genom öppen folkmassa.
jag vet inte varför det är en tanke som kan vara så ibjudande eller liknande, men den har känts någon gång.
jag tror att jag var 15 när jag hade den tanken. Jag var mobbad i skolan, hemma så var det struligt som fan. Vad är det som ger en människa dom tankarna?
Det är ju skrämmande när man tänker på det i efter hand.
men, på något väster, så var de naturligt då. Det kändes som en bra utväg, att avsluta massakern med att vända pipan mot sin egna tinning.
Jag vill påpeka att detta inte är tankar som cirkulerar i mitt huvud längre :)

Strul.
Detta vidunderliga påfund, som ställer alla fyrkanter på högsida.
Jag vet inte varför jag verkar vara så magnetisk för det.
Antagligen är det för att min självinsikt är så eftertänksam :P haha
Jag har svårt att agera rationellt när jag ställs inför livet och dess inneboendes labila tankar.
Då agerar jag efter illska, ledsamhet eller aggresivitet.
Ibland tror jag att jag är som klokast när jag är förbannad, eftersom jag alltid är så frånvarande under dom stunderna. Det brukar vara så att jag sitter och klurar över Freuds teorier när den andra parten i samtalet gråter.
Man kanske skulle bli konstnär? Skriva djupa dikter, samtidigt som man torterar fram tårar hos folk?
God knows I can make people cry...

Men trots detta så är jag oftast nöjd med mina insatser i eldiga samtal.
Jag står nästan alltid för det som har sagts, och jag fnissar gärna åt mina egenheter när samtalen har slutat att verka.
Detta är ingenting som upskattas, men vad gör väll det? (Fritolkbart)
jag antar att mina samtal under den senaste tiden (48h) har varit karma relaterade.
Jag vet inte om jag är ledsen just nu, eller om jag bara har stängt av.
Jag har angagligen förlorat min Bandit, så jag bör rimligtvis vara förkrossad.
men jag har å andra sidan ett bra försvar gentemot sånt här...

Och just nu. Har precis sett den sista föreställningen av wendelsbergs revyn: Högerprassel.
Det var ett fint avslut :)
Och nu, sitter jag i datorsalen, pratar med vänner om relationer, och har precis läst min kvinnas blogg,
fick mina farhågor(?) bekräftade. Sitter nu och funderar över vad jag känner.

Ju mer man funderar över livet och förhållanden, ju mer misantropisk blir man.
Jag känner att förhållanden är en fin uppfinning- MEN, det är väll tanken att man skall må bra av det?
Vart har man nått när man planerar in bråk i en vardag?
"Du vet att vi kommer bråka då, i veckan vá?"
Om ett förhållande innehåller bråk, -mycket av den varan- då är det någonstanns det vilar ett fundamentalt fel.
Mina tankar kring ämnet är att (minst) den ena parten fungerar som ett substitut för någonting.
Och om detta är fallet, så kräver det att man omarbetar hela förhållandet, med allt vad det innebär.

Vart ligger då kostnaden, vad är produkten värd?
Är det värt konstant magkattarr? Är det värt ständig ångest?
Herr Ågren är inte en del av mitt förhållande. Jag har ingen treenighet i min relation.
Det är ett stereoförhållande, och det är så det bör behandas.

Jag tror att min gränns är nådd, eller passerad. Är den sista strängen på lyran på väg att gå av, eller går det fortfarande att stränga om?

Mätt. Seg. Lite för mätt.
Det rullar i magen, men det är blött.
kan inte förklara.

Ibland, när vågorna rullar in över mina tankar
När regnet blandas med skratten från tusen själar
När varje ord, byts ut mot en svårförstålig ikon
Det är där -mellan alla tankar, skratt och ikoner som jag står
Där mina knän skrubbas mot klar, blank asfalt
Sår som inte kan ses, läkas eller plåstras om.
Även om dom inte syns, så fins dom där.
Försök att plocka småsten ur ett osynligt sår,
så kommer ni förstå
hur svårt det är, att förklara känslor.

Har sovit väldigt oroligt inatt, trots att min själ hat återhätats bredvid min bandit.
Vet inte varför, kanske för att hon hade lite ångest?
Mentala band kan verkligen ge effekter, som är svåra att spåra. Men det är det värt.

Män. Vi har ett annat sätt att se på problem, en vad kvinnor har.
Om jag har ont i armen, så vill jag inte ha en kram och prata om det, utan jag vill lösa det.
Om annelie har ångest, så är min första tanke inte att krama om henne, utan att spåra orsaken och ta hand om det.
 Det fungerar inte alltid med att prata om det, och gudarna skall veta att man inte kan lösa allt på egen hand.

Det blir lite av ett Jesus-komplex (haha).
Att inta en martyrisk situation, som åskådare, för att man inte kan lösa alla problem är lika korkat som frustrerande. Vet inte riktigt varför jag envisas med att göra det.
Ibland  blir det bara att man vill skita i att lysna, för att man vet att man inte kan lösa det.
manligheten får en törn.

Där har ni någonting att arbeta med :P

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva idag. Men jag måste få ur mig lite poesi, annars dör jag.
Skrev 4dikter i morse, till min kvinna. men efter vårat samtal på telefonen beslöt jag mig för att göra mig av med dom.

My words, my deepest thaughts
My pencil, the link 'tween sacred dreams, and paper.
To set my dreams on fire, to banish my soul
To forbid the strongest of emotions
To give away my untold promises
That is, what I am, or was willing to do
And now, what will become of us
If our roads, are destined to cross again
Then what promise does the future hold?

Hur länge till skall det vara så här?

Dagen har varit bra. Vaknade i tid, åt frukost, tog en lång dusch. Tog på mig nya och rena kläder, och var vacker(bortsätt från dom glesa stråna på min haka som glömdes bort).
Åkte till provfilmningen för SVT filmen. Tabbade mig, glömde repliker, surade och var usel skådis.
Faaen.

Åkte till skolan, år någonting som hade smak & konsistens av skosula.
Och sedan hade jag 5minuter på mig att skriva en dikt. here it goes:

"In Progress"
Jag gnider mina trötta ögon, söker fokus
Jag utdelar ödestigna öden, röker upp min bonus
Finns det en avdelning för själar på fonus?
För jag grät blod, slet hund för tomma löften
När du föll, var det jag som stod, för att ge dig lugn
För att lätta vikten från brösten
men ibland blir bördan förstor
jag trode att ni om några
Det var inte pärlor för svin
Det var platinum för kackerlackor
Så dö med ära- försvin
Skall ni hitta vägen, så tänd för helvete era facklor

Det har varit en bra start på dagen, bra lektioner, bra klasskompisar.
Har skrivit två lagom ironiska dikter om vår kamrat Jesus idag. Here it goes.

I ett perfekt liv, där tankar föds på ett mycket defekt vis
Lutar man sig på att gud har det stora hela planerat
"Mitt liv löste sig i natt" Ja, Gud måste ha defragmenterat
Jag tycker nog, att om Jesus verkligen dog
Skulle han tagit med sig sitt arv, men gjort rätt i att lämna sitt blod