Descended

Slå med dina vingar
Slå ut dom, låt fjädrarna singla mot marken
Låt dina klor greppa det fallande hoppet
Spendera en oändlighet med att reflektera
... reflektera över oändligheten...
      ... Ring i klockan när slutstationen närmar sig,
och låt sedan turen starta igen.
Inga säten är tagna på våran tur.. Så sätt dig bredvid mig, och låt dina ord
värma mina frusna fingertoppar. Det här är bara inledningen på oändlighetens första stavelse.

Spring med tändaren, spring förbi bensinstationen med tändaren i vädret.
Det yr tankar kring din aura, det är då det ryker om dina ögon.
Allt du vill göra, leka med knivar eller spela roulette med en kula?
Livet kanske inte är så tråkigt?
Hela världen kan ju snurra, trots att man själv är lugn.
Där har du beviset, orkanens öga. Ser du ärren?

Psykos, neuros, psykopati et cetera. Det är som bekant termer som frekventeras i bla. psykologi. Jag har under morgonen diskuterat Psykoser och schitzofreni med min svärmoder, som är av liknande tro som jag, fast som använder helt andra termer och ett annat tänkade kring människans själ.

Väldigt intressant, och otroligt givande. Jag fick mig dock en liten ahá-upplevelse, som antagligen inte är av vikt, men som jag trots detta vill dela med mig av. Återigen osamlade tankar. Skriva av mig.

Jag har under mitt liv varit med om en del av psykologi, och psykoterapi termer och behandlingar. Där termen Pyskos har fått odelad uppmärksamhet vid många, MÅNGA tillfällen. Ta min tid på behandlngshemmet som jag spenderade ett halvår på, där vi hade våran del av "pyskos" patienter, eller medpatienter för min del. Det som var den gemensamma nämnaren för dessa individer, har varit sviktande verklighetsuppfattning.

Det kan vara notoriska utsättningar av incestiösavåldtäckter som barn, eller krigsobservationer som offer.
Något som jag eller andra ser som "för starkt för att hantera", skall då ha triggat psykosen, som får personerna i fråga att skapa en egen verklighet. Personerna i fråga ser saker som ingen annan ser, allt ifrån människor till röster.

Eftersom det i princip är omöjligt att skapa en dialog mellan tvåmänniskor som har helt olika världsuppfattningar, inte för att man inte kan förklara sina tankar, utan för att det är en praktisk omöjlighet att visa något som inte finns. Vilket är fallet mellan en "normal" och en hallucinerande psykospatient.

Med det som en stordel av problematiken, så har vi löst det genom att placera människor som agerar eller tänker olikt oss andra i fack, där dom kan få ha sin 'sviktande verklighetsuppfattning' ifred.
Varpå vi skapar titlar för att vi skall förstå dom.

Är inte Hitler ett utmärkt exempel på att en majoritet kan ha, åt helvette fel?
Det jag ifrågasätter, är om det verkligen är vi, som inte klassas som psykosfall, eller neurotiker, som har rätt?

Vi kanske inte skall fly det vi inte förstår, eller vi kanske inte skall komprimera det till nivåer där vi förstår saker som är för stora för att greppa? Inte alltid helt genomtänkt.

Feedback, någon?

Vilken fantastisk morgon!
Och klockan är bara elva! Generellt otroligt bra.

Den ödesmättade morgonen inleddes med att jag vaknade, lite sent.
Så jag satte på kaffe, och i ren panik sprang jag ifrån kokaren, för att hinna till bussen.
I sällskap av Puck. Jojjo!

När jag kysst min älskade farväl, för att se henne vika av emot sina destinationer så semi-sprang jag till bussen.
Såg den komma, genade över en gräsplan, som givetvis var snorhal, då det pissregnat hela morgonen, och dagen.
Så jag halkar, och målar om mina tidigare vita och vackra Nike Air, till oigenkännliga bruna, arbetskängor, som ifrån att ha varit ankelhöga numera går till knäna. Humor.

Hann på bussen, som var knökad.
Satte på min iPod, och njöt av den Jazz som bara Jamie Cullum kan bjuda.
I ren kärlek så hoppade jag av på fel hållaplats, vilket iof. var rätt, då jag bett Per-Åke som jag skulle träffa där att möta mig där.
Det slog mig när jag gått av att den hållaplatsen var helt åt helvettefel- så istället för att få traska i 10min i regnet, gick vi i 25min.

Kom in på ett  café, (som glömt att låsa dörren, som inte var öppet), tog mitt kaffe, och slog ut det över disken.
Den glada, lätt förvirrade och orakade mellanösternmannen bakom disken log ett för-tidigt-på-morgonen-du-måste-skämta-leende och sade att det var "alright".
Jag bad om ursäkt.

Tog min kopp, satte mig vid ett bord, och slog ut koppen igen.
Den glada, trötta och då bittra mannen bakom disken skrattade åt mitt skamsna förslag om en ny trasa.
jag fick en ny kopp, satte mig med Per-Åke, och kollade igenom alla dom oändliga papper som jag skall/ skulle gett till Soc, där jag 10minuter senare hade tid.

Drack mitt kaffe, fyllde i alla papper och skuttade i väg i regnet till Seconden som det heter.
Väl där, så är det låst. I ren despretaion så gjorde jag ett litet danssteg, och lagom till avslutningen på mitt spontannummer så öppnar en av damerna (20+) dörren och får därmed chansen att avnjuta mitt nummer.
Varpå hon effektivt dödar all min lycka genom att fråga vart jag skall.

Jag förklarade, och fick veta att jag var sen. Jag skulle inte vara där 0930, utan 0900.
Hurra, hurra! Missade hela tillställningen.
Alla vet ju att sockontoret håller i topphemliga saker
som man inte får veta av, så dom satte mig i foajen, där jag fick sittta i en kvart, innan jag fick någon hjälp.

Efter ungefär fyra minuters väntande, så faller jag in i någon tankekoma, där jag helt sonika klipper kontakten med all verklighet. Trots att jag satt en halvmeter ifrån ytterdörren, där ytterligare en tant (18+) stod och bankade, så märkte jag det inte. När det väl gick upp för mig vart knackningarna kom ifrån, så öppnade jag dörren som varlåst, och möttes av en sporadisk bitterhet som jag kunde klarat mig utan.

För att korta ner det besöket så visade det sig att jag inte hade bethövt komma alls.

Jag traskade glatt ut igenom dörren igen och omfamnade regnet med Jamie Cullum och traskade till närmsta affär, och köpte mig ett paket cigaretter.
hurra för mig, för jag har ju slutat röka. total jävla förvrirring. Så jag rökte en cigarett, och uppslöps i ett euforirus utan dess like. Kantat av fruktansvärd kyla.


När jag kom på att jag inte röker så slängde jag ciggen, och blev omedelbart stannad av en man iklädd ett gigantiskt A4 papper, fullt med Burgerking reklam. Han frågade någon som jag inte uppfattade, och jag svarade "Ja" samtidigt som jag klumpade av mig hörlurarna. Som tack för mitt engagemang så fick jag en hel famn med reklamkuponger. kan man vara annat en lycklig?

Och klockan är bara 20 över 11. Hur kommer dagen fortsätta? :)

Nu har det gått ett par dagar sedan nyår, och livet är faktiskt likadant.
Ja, det är fortfarande kallt när det är vinter eller höst.
Vi längtar fortfarande efter varmare klimat, man älskar fortfarande med hjärtat
och rökning är fortfarande lika förödande som det var 2007.

Men lite nytt är det allt.
Jag har fått tillbaka min bild på bloggen, *pekar* och den här gången skall ingen logga in på min blogg och ta bort den. Ja, jag vet vem det var. Hm.
Pucksingen har gjort den, och den är jävligt nice, mycket Isak i den.
Det gillar vi.

Ja. Skall på arbets intervju på Tisdag.

 
(fortsättning på texten kommer)

Tiden mellan dom olika behandlingarna spenderades inlåst i ett rum,
där varken ljudet från dom dämpade slagen, ifrån rummen intill tilläts entra, eller där ljuset från dom steril-lysande ljusrören i korridoren tilläts lysa upp. Mellan varje sessior satt han där, i sällskap av en oändlig sprial av ångest.
Väggarna var täkta av någonting som en gång hade varit vita, sterila madrasser. Nu för tiden, efter alla år av panikslagna, misshandlade och suicidala patienter var väggarna täkta av allt annat än vit stoppning.
Uringula fläckar, ord skrivna i torkat blod- och möss, alla dessa möss som vid minsta vink av trötthet gnagde på en. Allt förenat i vad som verkade vara den sjunde graden i helvettet .

Han kunde inte avgöra hur länge han hade varit där. Om det var en månad, eller ett år verkade vara oviktigt.
Om man trycks ner tillräckligt många gånger, under tillräckligt med lång tid så slutar man att hoppas.
Man slutar att räkna, slutar att räkna med hjälp. Han hade slutat frukta döden. Vad som en gång fick honom att begå hemskheter som tack vare Fru Karma fick honom att hamna där han nu var, var då den drivande fjädern för att stå emot döden. Allt för att slippa möta mörkret- för han viste, han hade sett. Det fanns inget starkt ljus i tunneln. Bara kylig fukt, mörker och olösliga labyrinter. Den som lyckades passera labyrinten- som lyckades bygga upp hoppet blev omedelbart trasad till hopplöshet igen. Det fanns inget slut för folk med hans historia.

Han hade kommit loss ur deras grepp, en gång. Och han skulle aldrig glömma den oändliga lycka han kände när stanken från rummen i den cirkelformade korridoren passerade honom. Han sprang, han sprang och han sprang. Men kortvuxna män, i vita rockar efter sig. Vad hade dom med sig? Var det en spruta, var det en kniv? Han hade inte hunnit avgöra -han hade så mycket annat att tänka på. Vart vägen ut? Vart var Nödutgången, vart var den lilla vita guden på den gröna bakgrunden?
Hade han inte varit här innan, var det blod på alla väggar, eller hade han passerat den dörren förut?!
Skulle det inte vika av snart? Vart var entrén, vart var slutet- sprang han verkligen i en cirkel?
Nej, nej!? Han saktade ner. Där var den, dörren till hans rum. Det var verkligen cirkelformat.

Adrenalinruset började lägga sig, och han kände syrans värk i sina lungor, hur den otroliga torkan gav honom sprickor i tungan. Benen började darra, och rädslan återvände. Hur skulle han lösa det här? Vad skulle dom göra med honom nu, efter att han hade begravt kanylen som var planerad för honom i en av skötarnas ögon?
Det här måste vara slutet?

Tinningen pulserade, benen vek sig. Med en blöt duns slog han skallen i det skitiga stengolvet.
Varje andetag kändes som en mansålder i tortyr. Det var inte om längre, nu var det när.
han slöt sina ögon, och lät fotstegen av tio flåsande djävluar hinna ikapp honom.
Vita rockar, svettiga, stinkande. Ögon sedan länge döda, med död som enda verktyg för att slippa den egna smärtan, fick dom tag i honom. Han gjorde inget motstånd, han var apatisk. Andades han? Hade han redan dött? Skulle dom inte få göra det själva, skulle dom inte få njuta av hans sista skrik när dom punkterade organ efter organ på honom? Hoppet hade lämna honom. Allt var över.

Han såg sin kropp ovanfrån när han omringades av underskötarna.
Dom slog honom, sparkade honom och stampade på honom. Han kände ingen smärta, han var inte rädd.
Var detta... slutet? Hade han äntligen, dött? Allt gick så långsamt. Ultrarapid, som en film uppspelad i paus.
Han såg äntligen allt. Han fortsatte studera massakern av sin forna kropp, utan att tänka.
Han såg allt så klart. Minnesbilder, sedan länge förträngda klarnade i hans huvud. Han såg sina mamma, sittandes med honom i sitt knä, plåstrandes om honom när han var barn. Han såg sin första kärlek, sovandes bredvid honom på hans sextonårs dag. Hans första bil, den fula rostbruna forden, som han hade älskat.
Allt passerade i revy, och han njöt. Och långsamt lukrades hans varelse upp. Mörkret omfamnade honom,
och han somnade.

Vad är det som har hänt? Vart är jag? Är detta himmelriket?!
Han öppnade sina ögon, och lät blicken glida längs väggarna i det mörka rummet.
Han hade nålspår i armen, brännmärken över bröstkorgen, fyrkantiga röda brända märken över hjärtat och lungorna. Lukten var kvar, samma unkna doft av död, och ångest. Allt var som det brukade.
Försluten i mörker, ofullständig och trasig. Var detta verkligen himmelriket?

med andra ord är den ansvariga för texten inte speciellt tillförlitilig!
Nej.

Så här ligger det till- jag skall lägga korterna på bordet, tala ur skägget och sjunga färdigt visan!
Jag kan inte sova. Sanningen är inte alltid exotisk.

Musik är fint- och genom att förtära den ständigt närvarande maträtt, som musiken poserar som- får vi nog alla våra sinnen mättade i slutet!
För alla er, syrefattiga idioter, så vill jag rekomendera ett dagligt intag av följande:
225mg Busta Rhymes
500mg Tupac Shakur
150g  Aesop Rock - Daylight

Jag har haft en svacka, en Tupac-svacka. Har inte lysnat på Tupac ordentligt sedan min tid i Jörlanda.
Men nu är iPoden laddad som fan med hans alster, och jag älskar varje sekund av hans street-poesi.
För jag tror att alla som är/ inte är insatta kan se ett tydligt mönster inom modern hiphop där krutet inte längre läggs på att ha något klokt att säga, utan istället att i san mytoman-anda hitta någonting att skryta om.
Det gör mig -och resterande av hiphopvärlden med något i skallen- mörkrädd.


För dom duktigaste, och största piojnärerna hade något att säga.
Slick Rick berättade berättelser, Tupac skrev poesi om hur det var ur hans perspektiv som den utsatta.
Moderna hiphopare har inte ett skit att berätta. 50cent, som propsar på att bli kallad Ferrari F50 (säger inte det allt om idioten?) har inte upplevt ett dyft av det han hävdade i början. Vad hände med den s.k. Biografin "nine"?
En själv biografi som detaljerat skulle beskriva hur han genom sin uppväxt har langat droger sedan 8års ålder, hur han har blivit skjuten 9ggr etc. Det stämde inte, så varför fortsätta producera på samma lögn?
Candy Shop i all sin ära, men det är inte för Fitty Cent som vi lysnar på den låten...

Vad var hiphop från början? Var det samma självtitulerade penisförlägning som det är idag?
Hell naw, det var ett sätt för den svarta ungdomen att få sina åsikter om minoritetssitsen dom satt i ventlierade.
Block parties, vad hände?
Hiphopen idag är inte en fattigkultur, det är en Louis Vuitton styrd high-profit marknad där ikonen med flest platinumtänder får rätten att plocka folks pengar. Fan vad bitter jag blir.

Det handlar om konst, poesi, grafitti & dans. Inte misshandel, mord, mytomani eller rasism.
Hur skall förespråkarna vars uppgift är att ledsaga nästa generation in till samhället förespråka något av det?
Svart eller vit, det spelar fan ingen roll. Det handlar om kärleken för det man gör, INTE om att göra folk illa.
Fuck it.

Jag blir så otroligt bitter!
Efter snart ett, eller två års skriverier så avtar min läsarskara. Och vem skall jag anklaga, om inte undetecknad. Han är ett svin!

Jag har haft en liten aháupplevelse i afton. Det slog mig att om jag verkligen vill ha era drypnade kommentarer om bristande fantasi, taskig fritid eller halvacceptabelt yttre så får jag slita för det!
Ge inte upp på mannen som svalde pennan- den kommer ut igen, något slitnare!

Sitter hemma hos Anders, har gett familjen Jansson lite semester från Isak.
Alla vet att för mycket av det underbara kan vara... underbart, men svärfar kan behöva sin dotter till stereolyssning eller provsittning av stärkta sittpuffar, Patrik behöver nog igentligen råd om livet som man inte kan ge när Isak lyssnar, och mamman behöver bara sin dotter. Så det får dom.

Har bara varit borta en dag, men saknar redan gullandet med mina blivande barns moder.
Fantastiskt hur underbart det är att vara kroniskt nykär. Det går liksom inte över, trots att jag ser ut som jag gör.
Nej, så är det inte, men det är helt fantastiskt att vetskapen om vem änns framtida partner kommer vara.
Nu och för alltid.

hemskt att bli ett semi-pretto vars otvivelaktiga inre är snärjt kring en ung kvinnas vilda drömmar.
ja, pisk och spö skall jag allt ha. Tycker vi nog alla. Mm.

Dock redigt gött att vara hos brorsan igen, min andra fru, Anders.
Han har precis lagat mat. pseudopudel blev det idag.

Himmla smaskigt.
Saknar dig darling. Mycket.

sådesså-

Röda väggar, allt är rött
jag fumlar efter proppen, som skulle kunna förlösa det röda,
dränka det, ta livet av det, låta det sakta, dö ut. Torka, försvinna och förångas.
Men inga händer i världen kan lossa på en propp som inte finns.
För allt rött, finns därinne, långt bortom fuktiga mardrömmar och ångestsargade själar.
Någon stanns finns det, men vart..?

Dom sista dagarna för den lätt cyniska mannen artade sig,
inte för att han viste att hans dagar som militär, familjefar och älskare var över.
Men det var dom, Oh Yes, inom loppet av 2timmar skulle hans liv fallera, alla hans värderingar sättas på spel
och hans fru skulle få gonorré.

Det är inte sant, men något som ÄR sant, är att jag blir 20år om 2timmar.
Det är inte illa. Då är tonårseran passé, blassé och förbi.
Käns fånigt nog, lite sentimentalt.
Det har varit stressiga sjuår där mycket har hänt,
och det är okej för dig att räkna om det verkligen var sjuår.
Det var det vá?
Mm..

Mycket har hänt. Men nu är den nya kulan snart i rullning. OjjOjj.

Julafton is closing up, jag fyller snart år, och jag älskar min kvinna.
Prettolöst och underbart.

Altså, det kanske är som jag skrev innan, för ett tag sedan, att allt handlar om takt och tempo.
Jag har haft en exemplarisk dag, inledde med att söka arbeten- och efter det har resten flytit på i rätt takt.
Fortfarande arbetslös, men jag känner att gränsen för vad som är aceptabelt..

Jag vet någonstans varför jag kan ha så svårt att acceptera saker,
för jag väntar mig gärna storåd av allt, från första början.
Men så fungerar det inte. Borde ha lärt mig någon form av läxa från arbetet jag blev av med.
Men saker tar tid, och man kanske inte behöver få alla uppenbarelser på en gång.

Hur som helst, så menar jag nog, att dagens lektion kanske är att välbefinnande har med tillfredställelse att göra?
Inga sarkastiska gliringar nu, för jag kanske inte har alla hissar längst upp, alla gånger.

Jaaa, jaa. God natt.

It is a melancholy object to those who walk through this great town or travel in the country, when they see the streets, the roads, and cabin doors, crowded with beggars of the female sex, followed by three, four, or six children, all in rags and importuning every passenger for an alms. These mothers, instead of being able to work for their honest livelihood, are forced to employ all their time in strolling to beg sustenance for their helpless infants: who as they grow up either turn thieves for want of work, or leave their dear native country to fight for the Pretender in Spain, or sell themselves to the Barbadoes.

I think it is agreed by all parties that this prodigious number of children in the arms, or on the backs, or at the heels of their mothers, and frequently of their fathers, is in the present deplorable state of the kingdom a very great additional grievance; and, therefore, whoever could find out a fair, cheap, and easy method of making these children sound, useful members of the commonwealth, would deserve so well of the public as to have his statue set up for a preserver of the nation.

But my intention is very far from being confined to provide only for the children of professed beggars; it is of a much greater extent, and shall take in the whole number of infants at a certain age who are born of parents in effect as little able to support them as those who demand our charity in the streets.

As to my own part, having turned my thoughts for many years upon this important subject, and maturely weighed the several schemes of other projectors, I have always found them grossly mistaken in the computation. It is true, a child just dropped from its dam may be supported by her milk for a solar year, with little other nourishment; at most not above the value of 2s., which the mother may certainly get, or the value in scraps, by her lawful occupation of begging; and it is exactly at one year old that I propose to provide for them in such a manner as instead of being a charge upon their parents or the parish, or wanting food and raiment for the rest of their lives, they shall on the contrary contribute to the feeding, and partly to the clothing, of many thousands.

There is likewise another great advantage in my scheme, that it will prevent those voluntary abortions, and that horrid practice of women murdering their bastard children, alas! too frequent among us! sacrificing the poor innocent babes I doubt more to avoid the expense than the shame, which would move tears and pity in the most savage and inhuman breast.

The number of souls in this kingdom being usually reckoned one million and a half, of these I calculate there may be about two hundred thousand couple whose wives are breeders; from which number I subtract thirty thousand couples who are able to maintain their own children, although I apprehend there cannot be so many, under the present distresses of the kingdom; but this being granted, there will remain an hundred and seventy thousand breeders. I again subtract fifty thousand for those women who miscarry, or whose children die by accident or disease within the year. There only remains one hundred and twenty thousand children of poor parents annually born. The question therefore is, how this number shall be reared and provided for, which, as I have already said, under the present situation of affairs, is utterly impossible by all the methods hitherto proposed. For we can neither employ them in handicraft or agriculture; we neither build houses (I mean in the country) nor cultivate land: they can very seldom pick up a livelihood by stealing, till they arrive at six years old, except where they are of towardly parts, although I confess they learn the rudiments much earlier, during which time, they can however be properly looked upon only as probationers, as I have been informed by a principal gentleman in the county of Cavan, who protested to me that he never knew above one or two instances under the age of six, even in a part of the kingdom so renowned for the quickest proficiency in that art.

I am assured by our merchants, that a boy or a girl before twelve years old is no salable commodity; and even when they come to this age they will not yield above three pounds, or three pounds and half-a-crown at most on the exchange; which cannot turn to account either to the parents or kingdom, the charge of nutriment and rags having been at least four times that value.

I shall now therefore humbly propose my own thoughts, which I hope will not be liable to the least objection.

I have been assured by a very knowing American of my acquaintance in London, that a young healthy child well nursed is at a year old a most delicious, nourishing, and wholesome food, whether stewed, roasted, baked, or boiled; and I make no doubt that it will equally serve in a fricassee or a ragout.

I do therefore humbly offer it to public consideration that of the hundred and twenty thousand children already computed, twenty thousand may be reserved for breed, whereof only one-fourth part to be males; which is more than we allow to sheep, black cattle or swine; and my reason is, that these children are seldom the fruits of marriage, a circumstance not much regarded by our savages, therefore one male will be sufficient to serve four females. That the remaining hundred thousand may, at a year old, be offered in the sale to the persons of quality and fortune through the kingdom; always advising the mother to let them suck plentifully in the last month, so as to render them plump and fat for a good table. A child will make two dishes at an entertainment for friends; and when the family dines alone, the fore or hind quarter will make a reasonable dish, and seasoned with a little pepper or salt will be very good boiled on the fourth day, especially in winter.

I have reckoned upon a medium that a child just born will weigh 12 pounds, and in a solar year, if tolerably nursed, increaseth to 28 pounds.

I grant this food will be somewhat dear, and therefore very proper for landlords, who, as they have already devoured most of the parents, seem to have the best title to the children.

Infant's flesh will be in season throughout the year, but more plentiful in March, and a little before and after; for we are told by a grave author, an eminent French physician, that fish being a prolific diet, there are more children born in Roman Catholic countries about nine months after Lent than at any other season; therefore, reckoning a year after Lent, the markets will be more glutted than usual, because the number of popish infants is at least three to one in this kingdom: and therefore it will have one other collateral advantage, by lessening the number of papists among us.

I have already computed the charge of nursing a beggar's child (in which list I reckon all cottagers, laborers, and four-fifths of the farmers) to be about two shillings per annum, rags included; and I believe no gentleman would repine to give ten shillings for the carcass of a good fat child, which, as I have said, will make four dishes of excellent nutritive meat, when he hath only some particular friend or his own family to dine with him. Thus the squire will learn to be a good landlord, and grow popular among his tenants; the mother will have eight shillings net profit, and be fit for work till she produces another child.

Those who are more thrifty (as I must confess the times require) may flay the carcass; the skin of which artificially dressed will make admirable gloves for ladies, and summer boots for fine gentlemen.

As to our city of Dublin, shambles may be appointed for this purpose in the most convenient parts of it, and butchers we may be assured will not be wanting; although I rather recommend buying the children alive, and dressing them hot from the knife, as we do roasting pigs.

A very worthy person, a true lover of his country, and whose virtues I highly esteem, was lately pleased in discoursing on this matter to offer a refinement upon my scheme. He said that many gentlemen of this kingdom, having of late destroyed their deer, he conceived that the want of venison might be well supplied by the bodies of young lads and maidens, not exceeding fourteen years of age nor under twelve; so great a number of both sexes in every country being now ready to starve for want of work and service; and these to be disposed of by their parents, if alive, or otherwise by their nearest relations. But with due deference to so excellent a friend and so deserving a patriot, I cannot be altogether in his sentiments; for as to the males, my American acquaintance assured me, from frequent experience, that their flesh was generally tough and lean, like that of our schoolboys by continual exercise, and their taste disagreeable; and to fatten them would not answer the charge. Then as to the females, it would, I think, with humble submission be a loss to the public, because they soon would become breeders themselves; and besides, it is not improbable that some scrupulous people might be apt to censure such a practice (although indeed very unjustly), as a little bordering upon cruelty; which, I confess, hath always been with me the strongest objection against any project, however so well intended.

But in order to justify my friend, he confessed that this expedient was put into his head by the famous Psalmanazar, a native of the island Formosa, who came from thence to London above twenty years ago, and in conversation told my friend, that in his country when any young person happened to be put to death, the executioner sold the carcass to persons of quality as a prime dainty; and that in his time the body of a plump girl of fifteen, who was crucified for an attempt to poison the emperor, was sold to his imperial majesty's prime minister of state, and other great mandarins of the court, in joints from the gibbet, at four hundred crowns. Neither indeed can I deny, that if the same use were made of several plump young girls in this town, who without one single groat to their fortunes cannot stir abroad without a chair, and appear at playhouse and assemblies in foreign fineries which they never will pay for, the kingdom would not be the worse.

Some persons of a desponding spirit are in great concern about that vast number of poor people, who are aged, diseased, or maimed, and I have been desired to employ my thoughts what course may be taken to ease the nation of so grievous an encumbrance. But I am not in the least pain upon that matter, because it is very well known that they are every day dying and rotting by cold and famine, and filth and vermin, as fast as can be reasonably expected. And as to the young laborers, they are now in as hopeful a condition; they cannot get work, and consequently pine away for want of nourishment, to a degree that if at any time they are accidentally hired to common labor, they have not strength to perform it; and thus the country and themselves are happily delivered from the evils to come.

I have too long digressed, and therefore shall return to my subject. I think the advantages by the proposal which I have made are obvious and many, as well as of the highest importance.

For first, as I have already observed, it would greatly lessen the number of papists, with whom we are yearly overrun, being the principal breeders of the nation as well as our most dangerous enemies; and who stay at home on purpose with a design to deliver the kingdom to the Pretender, hoping to take their advantage by the absence of so many good protestants, who have chosen rather to leave their country than stay at home and pay tithes against their conscience to an episcopal curate.

Secondly, The poorer tenants will have something valuable of their own, which by law may be made liable to distress and help to pay their landlord's rent, their corn and cattle being already seized, and money a thing unknown.

Thirdly, Whereas the maintenance of an hundred thousand children, from two years old and upward, cannot be computed at less than ten shillings a-piece per annum, the nation's stock will be thereby increased fifty thousand pounds per annum, beside the profit of a new dish introduced to the tables of all gentlemen of fortune in the kingdom who have any refinement in taste. And the money will circulate among ourselves, the goods being entirely of our own growth and manufacture.

Fourthly, The constant breeders, beside the gain of eight shillings sterling per annum by the sale of their children, will be rid of the charge of maintaining them after the first year.

Fifthly, This food would likewise bring great custom to taverns; where the vintners will certainly be so prudent as to procure the best receipts for dressing it to perfection, and consequently have their houses frequented by all the fine gentlemen, who justly value themselves upon their knowledge in good eating: and a skilful cook, who understands how to oblige his guests, will contrive to make it as expensive as they please.

Sixthly, This would be a great inducement to marriage, which all wise nations have either encouraged by rewards or enforced by laws and penalties. It would increase the care and tenderness of mothers toward their children, when they were sure of a settlement for life to the poor babes, provided in some sort by the public, to their annual profit instead of expense. We should see an honest emulation among the married women, which of them could bring the fattest child to the market. Men would become as fond of their wives during the time of their pregnancy as they are now of their mares in foal, their cows in calf, their sows when they are ready to farrow; nor offer to beat or kick them (as is too frequent a practice) for fear of a miscarriage.

Many other advantages might be enumerated. For instance, the addition of some thousand carcasses in our exportation of barreled beef, the propagation of swine's flesh, and improvement in the art of making good bacon, so much wanted among us by the great destruction of pigs, too frequent at our tables; which are no way comparable in taste or magnificence to a well-grown, fat, yearling child, which roasted whole will make a considerable figure at a lord mayor's feast or any other public entertainment. But this and many others I omit, being studious of brevity.

Supposing that one thousand families in this city, would be constant customers for infants flesh, besides others who might have it at merry meetings, particularly at weddings and christenings, I compute that Dublin would take off annually about twenty thousand carcasses; and the rest of the kingdom (where probably they will be sold somewhat cheaper) the remaining eighty thousand.

I can think of no one objection, that will possibly be raised against this proposal, unless it should be urged, that the number of people will be thereby much lessened in the kingdom. This I freely own, and 'twas indeed one principal design in offering it to the world. I desire the reader will observe, that I calculate my remedy for this one individual Kingdom of Ireland, and for no other that ever was, is, or, I think, ever can be upon Earth. Therefore let no man talk to me of other expedients: Of taxing our absentees at five shillings a pound: Of using neither cloaths, nor houshold furniture, except what is of our own growth and manufacture: Of utterly rejecting the materials and instruments that promote foreign luxury: Of curing the expensiveness of pride, vanity, idleness, and gaming in our women: Of introducing a vein of parsimony, prudence and temperance: Of learning to love our country, wherein we differ even from Laplanders, and the inhabitants of Topinamboo: Of quitting our animosities and factions, nor acting any longer like the Jews, who were murdering one another at the very moment their city was taken: Of being a little cautious not to sell our country and consciences for nothing: Of teaching landlords to have at least one degree of mercy towards their tenants. Lastly, of putting a spirit of honesty, industry, and skill into our shop-keepers, who, if a resolution could now be taken to buy only our native goods, would immediately unite to cheat and exact upon us in the price, the measure, and the goodness, nor could ever yet be brought to make one fair proposal of just dealing, though often and earnestly invited to it.

Therefore I repeat, let no man talk to me of these and the like expedients, 'till he hath at least some glympse of hope, that there will ever be some hearty and sincere attempt to put them into practice.

But, as to my self, having been wearied out for many years with offering vain, idle, visionary thoughts, and at length utterly despairing of success, I fortunately fell upon this proposal, which, as it is wholly new, so it hath something solid and real, of no expence and little trouble, full in our own power, and whereby we can incur no danger in disobliging England. For this kind of commodity will not bear exportation, and flesh being of too tender a consistence, to admit a long continuance in salt, although perhaps I could name a country, which would be glad to eat up our whole nation without it.

After all, I am not so violently bent upon my own opinion as to reject any offer proposed by wise men, which shall be found equally innocent, cheap, easy, and effectual. But before something of that kind shall be advanced in contradiction to my scheme, and offering a better, I desire the author or authors will be pleased maturely to consider two points. First, as things now stand, how they will be able to find food and raiment for an hundred thousand useless mouths and backs. And secondly, there being a round million of creatures in human figure throughout this kingdom, whose whole subsistence put into a common stock would leave them in debt two millions of pounds sterling, adding those who are beggars by profession to the bulk of farmers, cottagers, and laborers, with their wives and children who are beggars in effect: I desire those politicians who dislike my overture, and may perhaps be so bold as to attempt an answer, that they will first ask the parents of these mortals, whether they would not at this day think it a great happiness to have been sold for food, at a year old in the manner I prescribe, and thereby have avoided such a perpetual scene of misfortunes as they have since gone through by the oppression of landlords, the impossibility of paying rent without money or trade, the want of common sustenance, with neither house nor clothes to cover them from the inclemencies of the weather, and the most inevitable prospect of entailing the like or greater miseries upon their breed for ever.

I profess, in the sincerity of my heart, that I have not the least personal interest in endeavoring to promote this necessary work, having no other motive than the public good of my country, by advancing our trade, providing for infants, relieving the poor, and giving some pleasure to the rich. I have no children by which I can propose to get a single penny; the youngest being nine years old, and my wife past child-bearing.

The End




Säg att Jonathan Swift är ett geni?
Sjukt roligt!