Tid att vara
Kanske är det så att folk som inte håller måttet är dom som har det lättast?
Eller, inte kanske, så är det. Alla har problem, och folks problem, oavsett problem, blåses alltid upp till samma överdimensionerade tinnar-och-torn slott, där allas ågren och livskriser frodas.
Om det handlar om att inte ha den senaste Mercan, eller om det är frågan om att bli vräkt utan nytt tillhåll.
När jag var mindre, då var saker lättare. Kanske var det för att ingen hade berättat för mig hur mycket livet igentligen är, eller så är det för att jag inte berättat för folk att det bara handlar om att vara.
Ju äldre jag blir, ju svårare är det. Ju mindre kan man inte tänka på att inte tänka.
Inte förrens min Alzheimer kommer och knackar på kommer livet återigen att bli njutbart.
Jag spenderar mina dagar efter ett oskrivet schema.
Allt går på rutin, inklusive problemen. Och egentligen så har jag inga problem... men det kanske är mänsklig natur att fortfarande klaga, eller så är det bara lättare, enklare och behagligare att inte frodas i sin nutid.
Jag skjuter på det, jag sätter allting på paus, inför morgondagen, då jag skall sätta stenen i rullning.
Inte förrens i morgon alltså, och läser jag det då, så är det dagen efter som är menat.
Ni förstår? Jag vet att jag inte är ensam med att invänta "det" som kommer få allting att lösa sig.
Jag vet att jag inte kommer att bli... ehm, filmstjärna, eftersom jag aldrig söker några roller.
Det gör jag inte för att jag inte har tid. Inte idag, och inte i morgon heller, fast det skall man ju inte veta. Men det gör jag.
För det hör till min rutin. Att inte ha tid.
Man kanske borde... Förlåt, det kom det igen.
Jag skall sluta tänka, på allt jag inte gör, på allt jag inte har tid, eller har tid med.
Jag skall sluta plågas av min morgon, i tron om att morgondagen kommer ge mig lycka.
Det är nu jag kan göra någonting åt det.
Men vart går gränsen till det orimliga? Jag vill verkligen säga upp mig- På riktigt.
Men då är jag arbetslös. Skall jag fortsätta att kvävas av mitt arbete, att inte enns ha tid att söka mitt nästa arbete för att jag är så upptagen av att lida? Ingenting löser sig utan att man anstränger sig.
Vart går gränsen mellan dom tre orden som definierar oss? Naivitet, Väntan och Morgondag?
Naivitet; Tron om att allting kommer lösa sig, och att din prins kommer, att mitt nya arbete som överbetald skribent kommer att falla ner i mitt knä.
Väntan: Tidsfördriven på det ovannämnda.
Morgondagen: Dagen som aldrig kommer, om vi inte slutar definiera oss av ovanstående treenighet.
Och en uppdatering!
tänkte jag infomera om att mitt liv just nu är helt fantastiskt.
Så nu vet ni det.
ps.
Har sökt en roll, en statistroll till 'Andra Avenyn' (serien som jag nobbades huvudrollen för mitt Svenska utseende, för)
som en inoljad man. Det låter lovande. I'll keep you posted!
A promise
Vägen bortom krönet
Vägen bortom krönet lovar redan gott
Det doftar av löften som kanske går att införliva
Det kanske finns ett hus där jag kan bo?
En dunge där jag kan rota mina fantasier, och förverkliga... dem?
Ja, det måste finnas ett Kanans Land, en levande utopi skapt av tankar som gränsar till det skrattretande. Där dom missförstådda har en plats framför scenen där dom hopplösa uppträder.
Där alla får skratta, där man får gråta, visa sig svag... om man är det?
Där barnen får växa upp utan rädslor om att förlora sina föräldrar.
Utan att oroa sig över när telefonen ringer.
I min värld.
I min värld, där doftar inga tårar salt,
Där finns det inga tomma skratt, inga ekande skrik av ensamhet,
Inga kvävda ångest attacker. Ingen oro.
Kanske är det så, att mitt paradis existerar i mitt huvud... Men den finns i alla fall!
Metaforer kring kärlek
Ett talesätt om att man tar seden dit man kommer.
I de bästa av världar så fungerar det hyfsat i praktiken,
men det blir lätt ett krystat möte, mellan redan spända strängar.
Apply to love
Allt går att applicera i kärlekstermer.
Allt, inklusive det ovan nämnda.
Jag tror att det krävs mer än en schysst attityd för att klara av "kulturkrockar" i kärlekslivet, både det fysiska och det emotionella.
För ju längre tiden går, ju större eller mindre blir sprickorna/ avgrunderna som definierar reglerna som våra intimitetslagar bygger på. Och ju klarare färgerna inom vilka lag vi skall spela, desto svårare blir det att överlappa gråzonen som då grundas.
fan. Svårt att förklara hur jag tänker. Hänger ni med?
Exempel: I ett nytt och spännande förhållande så tassar man omkring varandra.
Man vet inte vart man står- och för dom flesta dröjer det år, och år innan man ser personen man valt för vad dom är.
Det är naturligt, och när personens mozaikmönster granskas på avstånd, så ser man om det är en vacker eller mindre tilltalande bild man har framför sig.
Ofta blir det en Picasso, en bild man ser inte överenstämmer med motivet, men man ser gärna skönheten eller 'defekterna' tydligt, och det är då framtiden avgörs, för förhållandet.
Okej, så du gillar din konstverket du avnjuter om kvällarna?
Metaforerna fortsätter.
Ramen spricker? Är tavlan värd att rädda? Värd att rama om, eller skall du verkligen skära till en paspartau för att förhöja illusionen för digsjälv, eller skall du slänga målningen och hoppas på att nästa loppis har ett mästerverk till ett vrakpris?
Kan inte annat en att kräva av er, som har funnit era motiv, att aldrig ge upp.
Post Mortem i all sin ära, men om ni frågar mig, så är det nu vi kan skapa mästerverken våra barn och barnbarn kommer bygga sin framtid kring.
Förlåt...
http://www.urban75.com/Mag/useless.html
New Shoes
Lite lustigt att jag beslutar mig för att köpa nya Parkour skor, när jag precis blivit handikappad i ett kvartal.
Suck. Dom heter Super Shift, och är av typen Nike.
Här kommer en liten bild.
Det oranga under, som är lite flammigt är små, små gummipyramider,
och dom svarta prickarna vid tårna är upphöjningar i gummi med taggar på, för bästa grepp! :)
Å mina är helsvarta.
Hälsporre
Precis just nu, sitter ni antagligen och kliar er lite fundersamt över fontanellen och funderar över vad dagens rubrik står för.
Jag kan tänka mig att berätta för er vad det handlar om.
Så jag gör det.
Jag har blivit skadad. Svårt därtill!
NU skall ni inte vara oroliga! Nej, farbror Isak klarar sig alltid ur smeten med bullen på plats.
Jag skuttade kring med min vän Farbror Jonas, och skulle leka Parkour.
Men ack den som förväntar sig något annat än beska karameller ur livets godispåse!
Jag måste ha landat lite tokigt på någon av dom många skutten som infann sig under dagen,
ty morgonen efter dagen D, så knuffade herr Smärta mig i sidan och sade med harklig stämma: "Nu har du allt ont i din högra häl, vá?!"
Vem är jag att argumentera emot en man av sådan karaktär? Jag vek mig omdelbart för hans häpnansväckande hjärntvättning och nickade instämmande. För jag hade faktiskt lite smärta i ena baktassen.
Med detta i sinnet vandrade jag till närmsta hospital för att få ett namn på min obördiga åkomma, och det fick jag.
Häl sporre, eller Hälsporre. Vet inte vilket. Wikipedia det om ni vågar. :)
Och så skall jag här publicera en bild på Yours truly.
Så ni ser hur eran skribent ser ut! :) Frid på er!
(snygg)
"Rakat eller inte?"
Så det gjorde jag. När jag väl var på plats, vid hållplatsen satte jag mig där jag brukar och väntade på vagnen.
Jag slöt mina ögon och lyssnade på min musik, när jag plötsligt kände en lätt klapp på axeln.
Bredvid mig satt en ung man, antagligen 16-17år gammal, med mustasch och skägg.
Hans ena ögonvita var fyllt av blod, och det andra ögat saknade all form av kontakt med omvärlden.
Han satte sig och blickade tomt ner i marken, och såg rätt bedrövlig ut, så jag frågade om allt var bra med honom.
Han svarade att han just hade genomgått en operation av sitt ena öga, och att han inte behövde gå till skolan.
"Ehm, vet du vart spårvagnen till Göteborg går?"
Jag svarade att han satt vid rätt hållplats, och att jag också skulle dit, samt att vagnen var framme om fem minuter.
Han satte sig bredvid mig, och skakade otåligt med benet. Jag kände hur han synade mig från topp till tå,
och efter en stund sa han:
"Vad heter din frisyr?"
Jag har ju inget namn på mitt hår, eftersom det är en del av mig. Jag svarade inte att det hete Isak, utan
berättade att det kallas för att ha Snaggat hår, och att det just nu var lite längre en det brukar.
Han berättade för mig att han hade sett en kille på TV igårkväll som var jättelik mig, och att han trode att det var jag.
Jag blev nyfiken så jag frågade vart.
"Det var strax efter klockan tolv på tv1000, programmet hette tydligen Tutti Frutti, och var ett erotiskt program som sändes så sent föratt det var erotik med." (Så sa han)
Jag skrattade till och förklarade för honom att det inte var jag i alla fall.
"Brukar du titta på sånt, Erotik altså?"
Jag svarade nej igen, med motiveringen att jag inte kollar på TV alls.
Jag började nu bli lite besvärad av hans frågor,
så jag började obekvämt sms:a med en kompis, och pluggade i mina hörlurar igen.
Då knackade han mig på axeln igen.
"Vart skall du gå av?"
Jag svarade att jag arbetade på Avenyn, med att servera mat.
Han berättade att han skulle till en skola full av Freaks, och att jag antagligen hade hört talas om skolan.
Det hade jag inte.
Vagnen kom, och jag skuttade fram till första vagnen, och satte mig långt fram, för att slippa killen.
Han följde efter och satte sig bekvämt nog bredvid mig.
Han satt återigen tyst och kollade på mig, och så frågade han tyst:
"Tycker du att det skall vara med eller utan hår?"
Jag fnissade till och frågade vad han menade, varpå han pekade ner på sitt skrev och sa att han menade könet på tjejer.
"en del killar tycker ju att det är mer h-y-g-i-e-n-i-s-k-t utan hår, och att det är. *besvärat* sexigt"
Jag sade att jag inte tänkte på det så mycket, och att jag inte hade någon riktig upfattning.
Då blev han tyst igen. Och var så i en minut eller så, sedan började han berätta om olika filmer han hade sett på natten. "Det blir ju så tråkigt på natten, så då brukar jag sätta på tv1000 och kolla vad dom visar."
Vi pratade en kort stund om en av ans klasskamrater som hade "tusen tjejer som ser likadana ut" och att han behandlade dom likadant allihopa. När han hade fått dom dit han ville så lämnade han dom.
Då fick jag turen att gå av vagnen. Så det gjorde jag.
Det måste ha varit det sjukaste mötet jag har haft. Någonsin.
Den killen hade antagligen en riktigt vriden syn på både sex och distans.
Sådetså.
Vamos ala playa
Tro nu inte för detta, att min författarådra har sinat,
eller att den oändliga inspirations-ven som likt Egyptens Nil sprider
både lycka, liv och förutsättningar för dito, skulle ha torkat. För varken Nilen eller jag
lider av uttorkning.
En av dom många bortförklaringar till min frånvaro är att jag numera är en fittkille.
Det var en rätt taskig översättning faktiskt. Det jag menar är att jag är Fit, altså
vältränad. Engelsmännen är inte riktigt kloka. Nog för att genitalier är någonting positivt,
men att uppkalla ett stadie av notoriskt välbefinnande efter det kvinliga organet käns lika
opassande som roligt!
Ja, Fitta var det alltså. Jag har börjat gymma, på Sport Life.
Det är fantastiskt, och jag har fått sexiga bristningar vid mina lurviga armhålor!
Och så arbetar jag ju faktiskt.
Yes, diskararbetet fortsätter att suga musten ur allt var fritid heter. Inte för att jag är bitter!
Nähäedådådå! Jag mår bra av att slita! Skit skall skit ha, har ju någon klok man sagt.
Annars..? Jag vill tippsa alla i hela världen om Napoleon Dynamite. Filmen altså,
som är döpt efter en huvudrollsinnehavare. Den är fantastisk, och jag har sett den 10ggr än så länge.
Napoleon är allt en hyvens kille.
Och så har vi ju Bob Hansson också. En svensk Poet som skriver som jag önskar att jag kunde!
Det säger rätt mycket om hans storhet (eller om min totala avsaknad av distans)!
Jag kan nästan lova att Herr Hansson känner precis likadant! Han är nog jätte avis på mitt fenomenala sätt att felstava allt vad Svenska heter. "Isak är allt en riktig mocklis!" Precis så säger nog Bobban til sina polare.
Seså. Ha nu en fantastisk helg- så hörs vi snart!
John- köttpinnen som sjöng
Oftast svänger jag min verbala ljussaber för att ge ett sken av en inteligens som inte existerar.
Ibland lyckas jag lura någon, andra gånger så skäms jag bara.
Jag har nyligen fått ta del av min kusin, Johns utsökta blogg.
Där har ni ett föredömme på många områden.
Idag skrev han om hur han trvs med att förnedra unga flickor som försöker hitta sin framtid inom journalism,
och hur fantastiskt det kan vara att få hålla timlånga monologer om musik, utan att ifrågasättas.
Det var lite inspirerande.
Vad jag skall göra med all inspiraton vet jag inte riktigt. Kommer tillbaka när jag har hittat något sätt att få utlopp på. Tillsdess.
Lite information
ibland misslyckas jag med det mesta. Så det så.
Har dock någonting att berätta idag- och det är med skamm i min röst som detta berättas..
Jag har fallit inför toffelhetens mantel.
Jag hoppades att lite läsande skulle bota min Huvudvärk, vilket det inte gjorde.
Det jag läste var Harry Potter. Började och avslutade den första boken idag. Och det var faktiskt bra läsning.
Tänk att så många (325 MILJONER) sålda ex världen över kan ha rätt, hela serien inräknad då.
Det visar altså att folkmassor faktiskt kan ha rätt ibland. Sådetså.
Har ni inte läst den en, så gör det.
Och en liten sommar-nostalgi låt så här inför den nalkandes sommaren:
Enjoy
http://youtube.com/watch?v=lqi5P4gAvSY
Välkommen till Hajk
Idag skall vi tala om Hygien, men inte vilken hygien som helst, utan nämligen Rashygien!
Fyfan vad lågt. Inte roligt för den delen heller.
Jag har inget speciellt att berätta.
Arbetet går bra, och mina arbetskamrater är fina människor!
Skriver mer när jag har ngt att berätta.
Tidsfördriv
Idag skall vi tala om nödvändigheten med intimhygien!
inte för att varken du eller jag har några "större" problem med det, men för att det är ett outtömligt ämne! Sanna mina ord. Det är bannemig roligt att tala om.
Har inget speciellt att säga idag. Skall snart till arbetet och om någon verligen vill veta så lyssnar jag på System of a Down. Börfannat bra! Nenujävlar. Hej då
Shottandes katthår
Jag har katthår i min mun,
jag har ett nytt arbete, och vad som säger mest om samtiden jag låter mina dagdrömmar förvrängas utav, är att jag numera är en man, Det sista var en fiktiv lögn, men den var välmenad. -ande.
Tro nu inte att jag fördömmer vare sig karar eller katthår, men mitt nya arbete är någonting jag gärna talar om.
Ehuru, vägen från att vara en fattig arbetarpojke, till att entra det fjärde ståndet i samhällets smärtsamma hierarki är långt. Och smärtsamt som jag precis sade. NU är det dock så, att jag har avhandlat två arbeten, och är altså numera vuxen nog att inleda en ny affär i mitt verksamma intimliv med samhällsstrukturen som alla älskar med.
Jag är en diskare. Eller, springpojke som vi kom överrens om att jag var. Alla vet ju sedan urminnes tider, att Diskare inte inefattas i maffiafilmer. Detta åtgärdades därför av att jag helt sonika bytte titel, från Diskare till Springpojke.
Sådetså. Om ni vill träffa mig på arbetstid, så får ni dra er till Sveriges Framsida, till den lilla knutpunkten i Göteborgs krämiga centrum. Till Saluhallen. Kom till mitt jobb och säg hej!
Skitnerer :) // Isak
This is My Curse
För ett tagsedan talade jag med min syster Elin- men för att ingen skall förstå vem jag skriver om, så kan vi kalla henne för Herr X, eller Herr Rosa.
Herr/ Fru Rosa/ X och jag talade om skrivande,
och vilken pervers tillfredsställelse jag får av att uttrycka mig i ord, trots att jag stavar som en kratta.
hur jag kan öppna mig, och hur jag verkligen kan få fram alla mina tankar när jag skriver.
Jag har fått kritik förut, för att jag skriver lite för öppet om saker som tynger mitt sinne,
och att jag kanske inte tänker på att oinvigda kan bli lite rädda av min öppenhet.
Och jag har inte sett det innan- förrens herr X berättade det för mig.
Och det stämmer, jag använder oftast ett språk som kanske passerar en del,
eller som jag själv inte helt begriper mig på, men var det kommer ifrån måste ju tas med i bilden?
Jag har aldrig gått klart en utbildning, jag har inga betyg, jag har alltid flyttat eller flytt från alla slagfält.
men så är det inte med det jag skriver. Det jag skriver om, är ofast saker som jag inte vet så mycket om, men saker jag känner att jag behöver ventilera.
Så att mina ord är tunga, eller svårbegripliga kommer nog att bestå. Inte för att göra en dygd av nödvändigheten, utan för att jag behöver det.
Men jag får fortfarande respektera er,
mina läsare, och mina texter, eller bloggningar skall inte vara neråt-tjack, utan jag vill erbjuda mig.
Så jag lovar att hålla tillbaka lite med dom negativaste frågeställningarna- om ni som ifrågasätter, tar det jag säger på den nivån som ni orkar. För jag ber ingen att odla helskägg och skriva roman efter roman om det jag skriver. jag vill bara att folk tänkertill lite, och kanske kommenterar på tankarna dom har odlat.
And for the record: Herr X/ rosa/ Fröken tack för allt du sade, mycket motiverande. På riktigt <3
A humble request
Mina föredetta trogna älskare, ni som numera ter er likt flugor på mitt smörpapper;
Jag ber er, i uppriktig desperation, visa att ni existerar.
Jag älskar att förvrra er med mina djupgående metaforer, förklara enträgna liknelser utan något behov av det...
Jag lovar att skriva mer, om ni visar erat intresse genom att skicka en kommentar då och då.
Jag ber er, som den förvirrade, lätt-homosexuella poet jag är.
Gud vad roligt!
Mitt arv
Ironins långa fingrar,
smeker ödet, som alltid verkar upprepa sig,
som ler lite genant åt allt vad hängivenhet står för.
Vi andades i en tillgiven symbios, tillbringade en kort evighet i den relation-
som ett barn skall ha med sin moder.
Tillgivenhet, i den fasta punkt som modersroller kräver,
vägledning i orkaners ögon, ankare när livet verkar glida ifrån en.
dammet som skapade den stora explosionen är det som gjorde mig allergisk.
Jag kan inte andas, eller jag kunde inte. Luften saknade syre, drömmarna saknade fantasi
och paletten tappade sin färg.
Vart tog den vägen?
Penseln saknar skaft, och färgen har torkat- men skissen på motivet är kvar, mamma.
Kom tillbaka, för vi behöver dina ord, din varma famn och dina ömtåliga tankar.
About that novel...
This is as good as it gets.
humor på brutalt högnivå! haha... :) Det bästa Stewie har gjort!