Descended

Vi planerar aldrig att vara falska,
och våra figurstöpta masker har fortfarande svårigheter att sitta fläckfritt om vi inte är neutrala i vårt minspel.
Vi kanske borde låta göra masker efter varje känsla?
En glad, i himmelskblå, en ledsen mask som går i den alltid lika trendiga Svart, och en arg som sätter den rödaste av röd på prov?

Jag funderar på dom gånger, när jag själv är medveten om att jag pratar.
Det är samma tal, vid olika tillfällen som knackar på dörren, och får mig att låta klok.
Det är ju samma ord, som har jag slipat till perfektion.
Det hemska är att jag numera sätter pauseringar som om det vore improviserat.
Allt för att verka, trovärdig i någonting som är så basalt som sanning.

Och detta är jag inte ensam om.
Det kan handla om avsiktlig afasi, för att få åhöraren att förstå att detta är seriöst eller jobbigt att tala om.
vi gör det varje dag, och vi är medvetna om oss själva. Till den gräns att det kanske är sjukligt?
Och det så är värst, är att jag inte kommer på varför vi gör det?

Varför saluföra sig, som om man vore någonting man inte är.
Är vi så rädda att den formen vi var stöpta ur inte är längre en alla andras?
Alla vill vara speciella, men ingen vill sticka ut.
Tänk då om vi hade kunnat acceptera mångfalden, och kunnat krama om dom som sticker ut, istället för att kopiera deras egenheter, eller dömma dom för ovannämnda?

Varför inte leva som vi lär?
Och varför hycklar jag med det, när jag precis har haft min uppenbarelse om hur falskt det är?

"Gör som jag säger- INTE som jag gör"

Så det så.

Tiden passerade likt banrdomsminnen under stunder av ångest.
Aldrig skulle den tid som passerat gå att nå igen.
Minnen av dofter kan förvränga Himmelrike till helvette, och tvärtom.

Han höll sin trotjänare löst, mellan pekfingret och tummen, och lät den pendla mellan höger och vänster medan han mediterade över saker han ångrat.
Så många lager själ under sina naglar, som aldrig skulle gå att få bort.
Han kanske skulle kapa sina fingertoppar- för att visa alla att han verkligen menade det han sade om nystart.

Han har inte kommit på, hur lång tid förtroende och tillit tar att bygga upp, men han vet att det tar en blinkning för att rasera båda delarna. Ett skratt avsett för godhet kan rasera den naives slott.
Samtidigt som det fins fallfärdiga skjul som tål atombomber och hån.
Hans boning skälvde när folk kollade åt det.

Kanske var det därför han valt sin väg?
Skuggorna döljer den största smärtan människor kan nå, men han valde dess dal trots detta.
Han valde martyrensrock framför ärlighetens skitiga sammetstyger.
Han valde.

Han hade blinkat åt nysningar, och han hade skrattat åt blod, skrik och död.
Han kanske inte var helt förstörd? Han var en naturbegåvning på sina områden, men han var fortfarande malplacerad i alla sammanhang. Kanske revolverpipans ekande, tomma och mörka gång var rätt väg?

Hans enda mål hade varit att slippa ensamheten.
Ensamheten. Att tvingas till monologer med spegelns skitiga reflektioner. Han hade en mördares ögon, en politikers tunga, och den dömdes samvete. Trots att han inget ångrade, så var hans historia färdigskriven som ondskan personifierad.

Ingen ångest. Hans namn skulle eka genom historiens dammiga gångar förevigt. Han hade lämnat ett intryck.
Han kramade revolverns avtryckare, drog ett djupt andetag genom näsan och lät sina frågor vara obesvarade förevigt.

The black coffee, hotter then hell.
I will raise my glasses for the mortals in this bitch,
'suz once my fuse been lit, there aint no comming back-
I don't think you dare to think the way I do.
Its not a eternal oblivion you'r facing-
It's yourself.
Others can judge you, but its the man in the mirror who deals the damage,
So.. why dont you... Kill the man- the imaginary man who stole you'r reflections?
An honest look, but a fragile shield.

Skrivkramp.
Jag kommer tillbaka- snart, hoppas jag.

The final perspective of life, seen from above.

We cherished her life, when it was no more.

We faced the curtain call of a wonderfull, strong and determined women,

with the attitude of fullfilment. Did we really belive what was being said?

Taking gratitude from friends, despite our lack of influence during the last moments.

I didn't believe what was being said. We never lived the way they preached.

We will never face death, with the same attitude of the Gods and legends.

It's not the way of mortals.

If Gods can cry, I know that ours did today.

Sentimental speeches of Love, and fullfillment.

We smiled, nodded and spat at the words of the strongest link, between death and life.

The priests couldnt see the blasphemy we tried to ignore... but I saw it.

With a atmosphere so thick you could barely move in it, we said a final goodbye.

No amount of roses in the world can cover the loss we sufferd.

And no one can speak the way, we needed to be spoken to.

We cant leave the sorrow behind that easy.

It's not the way of mortals.

To get to know you, when you've passed sides- was to much to bare.

Moving so gently, with tears and anxiety as comfort.

Dont tell me that it is okay to do what we do.

If this was her final testament, and her final will. Then the last we can do,

its to abide by the gentleness of you.

That is the way of mortals.

I spend all my time with mischievous thoughts
With more time in contemplaiting then acting
To be honest with myself, my thinkin's something like a lost cause
Tried to find a meening to all of this confusion
Crucified my sould with a Crucifix-
Its easy to seem like a smart guy when using rotten tricks
Im not a misunderstood genious, im disillusioned
Im determined to find my goal somewhere in the comming years
To tired of waking up wet, due to recycled and dirty tears
I might be thinking, but hell, im not spending my time breathing
Adjacent to the dead, never awake and never sleeping
So I will keep my words posted on the forum of the eyeless...

Isak B.

I am a shatterd definition
I am the words of the mute
I write by words for the blind and hopeless
A crippled dream in a hall of exhibitions

My shadows could never decide witch way too fall
And God knows that I never could out run it
My shadows, amplified by my tears-
defines my deepest secret, my deepest fears

Ju hårdare jag kysste dina darrande läppar,
ju starkare blev Jag.
Mina starka nypor höll Dig på plats-
när jag slöt Dina ögon, för allt som kunde skada dig.
Jag visste aldrig att det var jag som var det farligaste du kunde vara med om.

Du svarade aldrig på mina rop efter Dig-
och din blåögdhet provocerade Mig till vansinne
Ju mindre du förstod, ju mer visste Jag.
Du stannade, förblindad av min tyranni och mitt öga för Dig.

Jag gav dig osäkerhet-
du närde mitt missbruk
Sista gången du låste din dörr, bröt jag upp den.
Jag satt tyst, och iaktog, hur du växte ur din kokong
Du var den enda fjärilen med vingar gjorda av krossat glas
Ditt upror slog mig till marken, och lämnade mig ensam och stum

Så det var med spruckna läppar jag slickade i mig den sista kärleken-
i hopp om att paketet inte är tömt helt.

Jag har precis spenderat en afton med ett gäng kloka pensionärer på min mammas chatt ;)
--- och det har varit väldigt givande.

Alla människor lever i en bubbla.
Det är unika bubblor, ofta färgade i alla färger som finns, färgade efter upplevelser, synsätt och erfarenheter.
Det fins ingenting som är enfärgat i människor. Allt handlar om nyanser, och att kunna läsa/ tolka dom.

Att filosofera över sin egen tro är... nyttigt, och viktigt.
Att veta vart man står i frågor, så man slipper chocker vid stora händelser i livet.
Allt ifrån bortgångar till småhändelser som väcker våra sinnen.
Det räcker med att en av grundpelarna får sig en törn, så kan hela ens inre slott raseras,
och har man då funderat mycket över sitt liv och sina värderingar, så har man cementerat resten av slottet- så att det är mindre chans att det också raseras.

Vart står ni i.. döden?
Är det ett slut, eller är det en ny början.
Är livet en förberedelse inför döden, eller är döden kulmineringen av allt vi har lärt oss?
Jag tror att döden bara är en av många faser. Det är slutet, på ett kapitel i en oändlig bok om själar, prinsessor och ståtliga kungadömmen.

Mär min farmor gick bort nyligen, så stod jag inför ett undermedvetet val..
Skall jag öppna mig, och skrika ut min förtvivlan över att JAG aldrig mer kommer se henne... Eller skall jag "unna" henne möjligheten till vila? Att slippa sin sista vecka av smärta och förvirring, att få slappna av.
Jag vet att jag grät lite, men jag tänkte insinktivt, att "vi syns snart", för det gör vi.
Snart för henne kan vara en minut, eller en evighet, medans det för mig är frågan om år.  1 eller 100, det vet jag inte.
Men det är värt att vänta på, för att få veta.

Som det var, så var alla lättade över att hon inte längre behövde lida, för det gjorde hon i slutet.
Och jag kan inte låta bli att tänka över sorgarbetet över bortgångna kära, som en smula.. egostiskt?
Det är otroligt viktigt att få bearbeta det som har hänt, oavsett orsak till slutet. Men jag skulle aldrig välja hennes fortsatta lidande över mitt lugn över att ha henne "där".

Snart är begravningen, och då kommer jag med all säkerhet inte stå där jag står nu, i mina tankar.
Men fram tills nästa örfil av verkligeheten, så är jag stabil i min tro.

Vad rör sig i huvudet på er-
som drar era revolvrar, när afasin slår er?
Stammande laddar vi om, och hoppas på att nästa mål står stilla.
När lögnen är på kornet i siktet, det är då avtryckaren är som trögast.
Jag vet vart dom sista kulorna ligger... vet du?

It might bee too much
It might be the weight of the world
Rememberd by pictures and such
Spinning out of controll, lost in a swirl

Lost in translation between your heart and brain
Enjoyed by many, loved by a few
A life of laughter and smiles, was never lived in vane
Way back when, in times of love, were you ruled

Do you remember what you promised never to forget
I know that I will always remember your voice
You might be, but I'm not ready just yet
Standing over your bed, eyes full of tears- I was given no choise

I dont know when I meet you, the first time
You wasnt that important then, so I cant remember
You fell instantly at my first, corny line

Stayed at your place, from October to December

"You saw me when no one else did not"
Well, I wouldnt at first, yournt really that hot
"You took made me feel beutifull, really pretty"
well, anything goes once your feeling shitty

Cant really leave you, Old habbits truly does die hard
"You stood with me through everything I went trough"
Why does she look like that? Perhaps a incident,  glass and shards?
"No matter what they said, I will always be here for you"

Finalized the dream
Revisited my shrine, my complementary part, my other part-
in search for that whitch brings us together
What brought us to this cliff of life and death
Will this string hold, to pull us appart, and together?
If you jump, I'll follow
I promise
But untill then, I'll be right here.

This wasn't the confusion we knew,
This... It's not like being lost, like it used to be...
Perhaps we didnt know what we wanted, or what we wished for-
when the memories of the pain was still clare, and visible?

I waited for so long

For what was once lost

What used to be a fragnence of a memorie,

a splinter och a shatterd dream

The longing of remembering that witch is no more

Let me hear the music one last time.. please?