Descended

This is it, it's time to face the consequences of my actions
Stepping on to the floor with the tunes of the judging crowd
No more blaming my lack of courtesy on distractions
Wan't to meet my two way mirror and demand to know both why and how
Why is it so hard to do the right thing, when locking closed doors
Not even knowing, not ever knowing, asking what happened, where did it go?
Don't want to wake up in thirty, spending money on junk and whores
So I need to man up, and face the curtain call
Dont know if I'm ready for this at all

I know what's on the table, Of course I do.
Judging me by my lack of spine, confused over what to do.
I hurt all the time, it's not me, it's you, I promise, this time its true
Wan't my promise of a future, still uncertain,
Want a house, dogs, and a car, holding your hand during the birth an'
I don't think that I'm ready for it yet, to many deamons left to kill
Taking bullets for a misty love to this soul made of steel
So tell me the truth, why I shouldn't be with you
Hell, I'll even help you point out the flaws in your soul
This is our reality, it's not about being raw or cold
I just want to see, what's left for me, in this one way monagomy?

Chop of my hands, make sure I can't hold any one elses
Tie me to the bed, lullabies straight into my vein, god bless the syringes
Make sure I'm never leaving again, for no one, or no things behind
refuse me to talk, since I'm obviously at lack with nothing on my mind
In this American dream, with work, children and homemade spungecakes
Reading the morning paper, with this mourning paper until I pass to the other side
thats not the world I want to live in, breathe in, be in or be seen in
Its not me, I'm really not compatible with household being.
Last man standing in our glorified hell
I'll flip the table and turn the gun on my self

Vilken dag! Solen skiner, kaffet är sådär skönt nybrygt och snusen rinner lite lagom under min läpp. Tror bestämt att vårkänslorna har tagit mig kring mitt hjärta, dammat av det och kramat det sådär mysigt som jag skrev om sist. Det är väldigt fint. Idag lyssnar jag på musik. Inte vilken musik heller! För den observante och pretantiöse så är det Hardcore Superstar med slagdängan Shades of Grey från deras album Beg for it. Det är en fin låt.

Det är fint hur man reagerar olika på olika saker här i världen. Det var nog den mest generalla formuleringen jag någonsin har skrivit. Låt mig förtydliga. När det är vår så blir jag fortfarade lika sprallig som när jag var liten (eller yngre, för er gamla läsare). Springer, hoppar runt, klättrar i träd och gör dundertuffa sparkar som jag alltid blir lite illamående och yr av. Undrar varför det är så att man (eller jag) får sådan energi av våren? Eller ja, när jag är på gott humör. Det är kanske anledningen till min brinnande entusiasm för parkour, akrobatik och freerunning. Det är inte bara så att jag gör det när jag är glad. Jag blir glad av det dessutom. Inte när jag gör mig illa under mina hobbystuntmansaktiviteter. Då blir jag likt en liten flicka med blicken fäst på sina oknutna sandaletter. Med tårar i ögonen, och tofsar i mitt hår.

Nu är det så dags att jag skall ge mig ut i stora världen. Tillsammans med min granne Johanna som idag har skaffat praktik på bageri, så skall vi ut och handla mat! Det där tråkiga. Så var det med det!

Ha en fantastisk dag, mina vänner!
Hörs i möra!    Kapten Isse-misse

Innan ni styrbort dagens inlägg som ett "ungdomligt upptåg" så vill jag informera om att jag inte knarkar herion. Så, nu var det avklarat. Det var mer en metafor för saker jag är beroende av, som jag tänkte skriva om idag! Det är så att jag gillar mitt liv, och tycker om småsaker som att vakna, äta och dansa mig svettig framför spegeln till Alacazar (när ingen ser dvs). Och då är det ju en fördel om man är i -vad pöbeln kallar det- liv!

Jag är alltså småberoende av en del saker. Vissa destruktiva som snus och kaffe, vissa mer positiva med med tydliga baksidor, som närhet (vem är inte det?). När jag säger närhet då menar jag inte att stå och smyggnida mig mot någon stackars handikappad herre på buss som ändå inte känner av det eftersom hans rulstol saknar känsel. Utan jag menar intimitet och fysisk bekräftelse. Kramar till exempel. Jag måste få kramas, med alla som vill kramas. Vänner, mer en vänner och familj. Det är intressant med tiden det krävs innan man kan ge en manlig kamrat en hjärtlig kram. Jag vill med en viss bestämdhet hävda att det inte är speciellt bögigt att kramas. Det är vad man gör det till. Som min gamle vän sade: "Man är ju inte bög för att man suger av sin polare". Riktigt så är det kanske inte, men intimitet är könslöst och behövs oavsett färg, doft eller form. (det är nog så att pandor också behöver kramas mellan sina nysattacker) hur fan lyckades jag blanda in oralsex med kramar och intimiete?! haha

Sedan är har jag börjat bygga ett beroende av mig själv. Eller mitt eget umgänge. Kommer på mig själv med att bli dum i hela huvudet om jag inte får vara ensam någon dag, då och då. Beroendet ökar beroende på tillgängligheten. Så enstöringar (såvida det gäller alla människor) har nog blivit just det ofrivilligt eller utan att märka det. Satté... Vart var vi.

Hmm. Tappade tråden. Får väll avsluta inlägget med någon kramgo' sensmoral om att alla skall kramas, se sin nästa djupt i ögonen och bekräfta deras behov. Älska mer! Och krama alla som behöver det. Undra om det är så att dom som verkar behöva det minst är dom som faktiskt behöver det mest? Eller är det bara en komplicerad rapparkalja som ensamma människor säger för att slippa verka desperata? Tål att kluras på!

Och ja, jag har saknat er med! :D

Så jag är så där småirriterad igen. Vrider mig stående för att konfrontera min skugga. Denna dolids som alltid skyler sig bakom mig, när ljuset faller framifrån. Mimerar varenda rörelse, som Följa John utan valfrihet i inblandning. Önskar smått att jag kunde lämna in kropp ibland. Lämna den i sticket, såsom jag lämnade slottet när jag snubblande ner för trapporna i mina förstora skor. Bara gå, ticka på, andas på. Vandra tills jag tappar vikt, tills glorian fastnar över mina axlar.

Men nu är det inte riktigt så det fungerar. Slottet existerar inte, min gloria är förvisso beställd, men inte på plats, och mitt respiratoriska tänkande envisas fortfarande med att leda mitt lemmeltåg. Sakta men säkert inse, att jag är inte här för att tillfredsställa alla kvinnor, alla män. Alla stora och ensamma. Blottar min existens, får korn på utsatthet och sluter återigen mina ögon. Andas in och ut, genom näsan. tänker på min andning, och andas med magen.

Jag vill så mycket i mitt liv. Vill gränsla synfältet på alla som någonsin legat på rygg och letat likheter i moln. Den vita överheten som fastnat i det stora blå, som tussar av bomull. Jag vill, jag vill... jag vill faktiskt. Det är på riktigt. Läser om folk med kall, om folk som vaknar med hjärtat i sin hand. Dom som vet vad dom vill. Känner lite avundsjuka i deras vetskap. Själv, fångar jag sällan dagen med den kaliber som jag vill. Jag brukar carpa lite diem sådär när jag känner mig extra taggad och inte har några spel att ta ut min motivation på. Själadödaren.

Tror det är dags att rycka upp mig nu. Borsta mina tänder, skölja munnen, duscha och raka mig. Kanske vissla lite? Om jag kommer dit. Sitter ju trots allt ganska bra i min gråzon...

Mitt väntrum. Det är tyst idag. Tystnaden bryts av surrandet från lysrörsarmaturerna med sina energislukande bättre hälfter. Soffan är gammal, men ser ny ut. Ljusa ben i trä, något billigt trä. Bruna separerade dynor för rygg och sits, antagligen stoppade med keramikkross eller liknande. Jag hinner reflektera över hur smart det är med obekväma möbler ur ett ekonomiskt perspektiv innan jag kallas in.

Isak Bergenheim? Ja, det är jag, tänker jag och fortsätter reflektera. Om man kanske skulle spendera mer tid med att få trämöblernas undersida att se bra ut? Låta sitsen vara oslipad och rå. Flisor i stjärten är verkligen ingenting man vill utsätta sig för, framförallt inte få hjälp att få ur dom ur skinkorna. Nej. Där sätts dom flesta mäns manlighet på prov. Skulle jag dra av mig mina byxor framför en Herre med yvig mustasch? Han skulle säkert be mig böja mig frammåt, över britsen. Med stjärten i vädret. Sedan skulle han ta lite för lång tid på sig, och verkligen låta mig lida. Jag är inte speciellt bra på att dölja när det är obekvämt för mig. Det skulle han säkerligen utnyttja. Jag gillar verkligen inte doktorer. Vad gör jag här egentligen? Kommer inte sköterskan snart...? Gud vilken tid det...

-Isak Bergenheim?!
Just det. Jag reser mig upp ur min dagdröm och möter en en rikgit ragata till assisstent, sköterska... Sköterska? Vad kallar dom sig, sådanadär namnuppropare? Vilken fin titel det är egentligen! Undrar om man skulle utbilda sig till det kanske? Knacka på närmsta skolas ytterdörr och be om den där treåriga utbildningen i namnuppropning! Dom skulle säkert erbjuda mig den ett eller tvååriga utbildningen. Då skulle jag dra handen genom håret, och berätta för dom att jag inte tänkte spara på resurserna. Nix, jag är värd mer. Deras avundsjuka skulle säkert lysa igenom ögonen och jag skulle få hela utbildningen betald av Rekorn på skolan. Han skulle sätta sig ner framför mig i sitt kontor, och berätta hur han kände igen sig i mig. Vi skulle bli väldigt bra vänner, och han skulle klä sig i rollen som min mentor.

... det är därför varmvattnet i badrummen tar lite tid innan dom fungerar!
Jag nickar till namnupproperskan och försöker hålla samtalet levande. Hur kom vi in på det? Jag är rätt säker på att hon bara gick den ettåriga utbildningen för att läsa upp namn. Hon talar lite lågt och otydligt tycker jag nog.
Då går det bra att sätta sig här inne, så kommer han snart att ta emot dig! Jag tackar lite fånigt och ser att jag har förflyttats till ett mycket finare väntrum. Här har dom till och med kaffeautomat! Ooh, och sofforna ser bekväma ut! Mysigt. Och ett relativt stort fönster. Det är mörkt ute, och allt jag ser är min reflektion i glaset. Underligt, måste nog ha varit här ganska länge! När jag gick in i byggnaden var det morgon, solen sken och fåglarna kvittrade påtagligt. Klart, tiden brukar ju ticka iväg när man är på sådanna här ställen. Det här väntrummet har vita väggar. Det är fint tycker jag, det ger liksom en klinisk känsla. Tror bestämt jag skall ta mig en kopp med kaffe!

Jag står kvar på precis samma ställe där den tysta damen lämnade mig på, tar ett steg frammåt och trycker på kaffe knappen på maskinen. Hela maskineriet surrar, skakar och maler. Låter nästan lite vänligt ifrån den. En vit plastkopp trillar ner från maskinen, och rykande hett kaffe rinner i koppen. Det luktar verkligen hemtrevligt. Undrar om det inte är så att dom lägger i extra mycket kaffe doft i aparaterna för att få en lugnade effekt på oss patient... Patienter? Klienter, brukare eller? Hmm. Jag tar min kaffekopp och sätter mig i den mysiga soffan.
I ögonvrån ser jag hur en dörr öppnas, och en stor herre kommer utgungande. Han har en stor och yvig mustach, han är fläckvist hårbefriad, och har en monokel. Hela intrycket är väldigt fint, och jag förväntar mig en gammal hederlig Engelsk dialekt när han öppar sin mun. Isak Braennew? Det går bra att komma in nu.
Jag reser mig upp, med kaffekoppen i min hand och vandrar mot honom. Han doftar lite kanel.

To be continued!

Riv ditt namn i min svettiga hud. Dina initaler bakom mitt hjärta.
Spänner dina ben, redo för flykt, redo för njutning.
Slappnar av, sluter dina ögon. Klär mig i Eros svepning.
Avslöja din oskyldighet i mitt öra, håll takten till dina svepande andetag..

När målgången är det ultimata nederlaget i vårt utforskande.
Utelämnad till dolda intentioner och dolda agendor
Tungspets, fingertopp, fuktiga andetag mot bar hud
Underbara underläge och oskyldig ögonkontant
När tonläget säger mer en orden du valt

Jag vill höja mitt glas för alla fallna kamrater
Med hjärtat i sin hand, med blicken fäst mot sina fötter
Ridandes på vinden, ryggen full av vin och oblater
Tillintetsägande meningsuppbyggnader som stöd för våra rötter

Jag vill minnas dom stupade, dom starka, fulla av mod och hopp
Dom som drog sina vapen utan att ifrågasätta.
Sålde sin själ och överlämnade sin tro, trygghet och kropp
Dom överlevde aldrig stormen, när historian saknar rösten att berätta

Jag sålde min syn, min röst och min hörsel.
Min blinda tro på människan tvingar mig på knä
Stålmannens svaghet för glass med strössel
Sänker sedemera min tro och avger mitt löfte

Levande ljus, röd siden och romantisk musik
Min tunga gör sig bäst när jag inte pratar
I skuggornas sken, den tredje partern dansar mot väggen

Mitt terretorium, varje centimeter av din nakna hud
Förevigad i mitt sinne, naken i dom flämtade ljusens sken
Dina andetag pulserar, får väggarna att ge sig vika i takt med vår enighet

I vårt gränsland mellan fantasier och verklighet
Fuktiga läppar över bröstvårtor, nertystade stön i symbios
Mina armar håller ner dig, du biter dig i läppen och välkomnar min dominans

Utforskar tanken om att naken är det mest täckande vi har
Våtare en Niagrafallen, fastbunden av egna begär och önskemål
Tvingar dig över kanten, när du når ditt klimax, ditt nirvana och paradis

Jag besteg mitt berg. Stred mot frihetens negation. Slog ondskans generaler till marken, slog dom blodiga. I rätt namn är allt tillåtet. Ändamålet helgar aldrig medlet. Överheten välsignar våra gärningar, undersåtarna viker av med blicken, slutar ifrågasätta och tömmer sina magasin. Kula för kula, mantelrörelser, tunga själar som ryker av i takt med tomhylsornas möte med den blänkande asfalten.

Det sönderbrända passfotot som startade helvetet för dom oskyldiga. Jag pekar med hela handen mot första bästa. Kräver ögonkontakt, kväver densamme. Respktera den pondus mina porer andas. När färgglada tygstycken på våra bröst definierar vårat pris. När materialet våra skrivbord är gjorda av räddar våra liv. Elfenbens trappor ner i källaren. Ljudisolerade celler med järndörrar, brunnshål i marken, intorkat blod på väggarna.
Där sanningen upphör. Där sanningar skapas.

Kupa dina händer, känn livet födas, släpp lös den vita duvan och andas ut. Dagens krig är över.
Innan morgonen gryr har vi nya anledningar att skipa våran inre rättvisa för. Njut av sekunderna.

Jag tror att jag hade valt att stanna i min växt, stangerat i min utveckling. Faller till föga för gamla beteenden, vanor och ovanor. Jag bet aldrig på naglarna, spottade aldrig inomhus, svor aldrig i auktoriteters närvaro eller petade näsan i sällskap. Jag krossade hjärtan, såg oskyddat sex som en dygd, dyrkade personerna med flest hack i sängstommen.

Så jag faller tillbaka i mina sönderkörda rutiner. När min situation fallerar faller jag tillbaka. Funderar på hur jag effektivast skall kunna imponera på, krossa eller trycka ner nästa person. Jag besatt alla verktyg, skötte om dom och tog mitt liv. Nu knackar det från insidan av graven, där mina dåliga vanor ligger. Skeletten i min garderob skaver mot varandra, och inom en snar framtid kommer dom att komma på vilka som är vilka. Vad jag gjorde mot vem, i hemlighet.

Min logiska sida, den skottskadade, nedtystade och mobbade killen längstbak i klassen hade en idé. Berätta för alla människor vad du har gjort. Jag tittar ner på honom, klappar honom på axeln och skallar honom över näsbenet. Hade jag behövt ett konsekvenstänkande hade jag aldrig kedjat fast honom vid varmvattenledningen i källaren, eller hur? Borde givetvis ta mitt ansvar, betala mina räkningar, ansöka om arbeten och vara monogam och snäll. Ett vattenkammat monster, med bibeln i sin hand.

Nu får det räcka. Jag gräver en grop bakom mitt hus. Tar lång tid på mig, ser till att det blir noggrant. Lyssnar på fåglarna, pausar och dricker saft i skuggan av samvetet. När min grop är lagom djup vänder jag ryggen mot den, går in i huset och letar upp mina texter. Allt jag någonsin skrivit. Buntar ihop det, tejpar fast arken mot  varandra. Går ut i min lummiga trädgård, lägger alla papper i hålet jag grävt. Fyller igen det igen. Hälften salt, hälften jord. Känner svetten svida när dom når mina ögon.

Nu är det gjort.

Dagens alster, kapade vingar liggandes i kors över hallmattan.
Han var en glad man, en rak man, jobbade hårt för att uppfattas så
Han specialiserade på att tvinga sig på och han lämnade ingen oberörd
I sitt eget liv, i sina egna val, sin egna kliv kämpandes mot sin vita val.

Han kastar en femma i fontänen och ber om ett lyckligt slut på sin bizarra historia.
Lämnar över sitt liv i händerna på Fru Fortuna. Tänk om hon hade lyssnat.
Tänk om hon lyft sin hatt för honom, gett honom en minut av sin evighet.
Hur hans ensamhet hade försvunnit, hans fattigdom dränkts. Hur bra han hade mått.

Hans tankar vandrar till alla andra som vandrar. Till grannen som aldrig hälsade tillbaka.
Till damen i kassan med dom snea tänderna och levande ögonen. Dömandes livslusten. 
Han rycker till i sin dagdröm, öppnar sina ögon och förstår. Fem minuter av hans liv bortkastat.
Han reser sig från sin plats, knuffar bak sin hatt och återvänder till sin klagosång.  

Idag är det morgon igen. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Och jag har inga bevis som styrker motsatsen heller. Det är mer ett konstaterande. Idag har jag lite grejer att syssla med! Skall bland annat gå ut. Ut i vardagen som man i san poetisk anda sliter för att slippa undan. I gränslandet mellan spruckna fasader och upprivna rutiner.
Någonstans mellan höghus och busshållplatser passar jag in. Försvinner mellan ritningar och tioårsplaner, segregering och nerdgarna persienner.

Skall få min deligering idag. Den behövs för att kunna ge mediciner till individer som behöver dom. Ett nyt resumé i min samling av papper. En ny spik under hyllan vars existens helgar våld mot väggar. Likt den sista snöflingan som får taket att falla in. Man får alltså helt sonika sätta upp lite fler spikar under livserfarenhetshyllan, så den inte faller in! Vilken fin känsla man kan få fram om man kombinerar poetiska formuleringar med vardagstrams

Ikväll får jag sällskap av min Saga. Hennes frånvaro närmar sig vecko-strecket, och indikatorn på trivselmätaren är i botten just nu. Skall bli helt fantastiskt att få upp den till toppen igen. Så, nu skall jag borsta alla tänderna i min mun, stålsätta mig och gå ut. Ut i verkligheten.

Idag är en fin dag. Igen faktiskt. Det är svårt att tro när man tittar ut genom fönstret.
Det är smågrått och fult ute. Ruggigt på ett dåligt sätt! Statoilmacken på andra sidan vägen ser väldigt glåmig och uttråkad ut. Tror att den tänker tillbaka på alla gånger då solen smekt dess tak, eller när skitläckra brudar smekt dess pumpar! "Oh yeah baby, 95 oktan... Do it!" Inget förspel där inte. Rakt på. In med kortet, ta ett stadigt tag och låt det flöda. Brandfarlig ejakulation! Någonting att ringa sjukhuset för kanske?

Jo! Fin dag var det, och är fortfarande faktiskt. Igår var jag och tränade Taekwon-Do för första gången. Det var hemskt! Och när jag säger hemskt, då menar jag smärtsamt, skrämmande och dunderfint! Som tack för mina ansträningar igår, kan jag inte gå idag. Kan inte vrida min kyckling nacke, eller trampa ner hela tassen när jag nu bestämmer mig för att röra mig från mitt stökiga rum! Lätt värt det dock, och jag ämnar bli slagen på Måndag igen!
Var där med min rumsgranne Liran, som har tränat i tre år. Han envisas med att klaga på mina klagomål och min omanliga smärttröskel. Fy!

Nu nalkas det kaffe, säng och snusande!
Tack för eran tid!

Ooh, och förresten! Måste ju berätta en sak till! Jag och min mamma har ju en del intressen som överlappar varandra. Blandannat tycker vi båda det är fint med poesi och så, och vi har under svaga stunder skrivit tillsammans. Det är roligt. Både att läsa och att utsättas för! Vi (och med Vi menar jag Mamma) har numera gjort en blogg för våra alster! Titta lite på den, och kommentera gärna. Här får ni adressen! http://www.PoeterUtanGranser.blogg.se lagom ödmjuk adress! 

Eran vän och pilot i livet!
Isak

Jag rengör mitt samvete.
Tvättar rent mitt ansikte i handfatet.
Stirrar upp mot spegeln och beundrar.
Vem är det jag stirrar på?

Mannen i spegeln, tidigare pojk. Ung, äldre, medelmåtta utan mål.
Numera man, fortfarande ung. Med blicken mot horisonten.
Lätt förvirrad i min storhet, tveklöst handfallen i klinch med min reflektion.

Andetag mot befläckad spegel. Immar igen, tvingar mig att vända blicken inåt.
Ser en värld av horisonter, soluppgångar och fågelkvitter. Med skuggan bakom mig.
Precis där den skall vara.

I morgon är en ny dag. Nya reflektioner att konstaterande ignorera.
Mitt jag består inte längre av flykt från skuggor. Det handlar om fågelsången
som aldrig slutar förnöja. Sätter mig på huk. Drar handen genom gräset,
andas genom näsan. Friskt, vått och ödmjukt. Livet har fått en ny innebörd.

Det är verkligen skitgött ibland.
Ibland är det lite som att ligga på en strand i medelhavet. Fast ändå inte.
Lite som medelhavet i en etta i Borås. Så är det nu, och jag är inte helt missnöjd med det.
Det har varit en redigt spännande månad. Jag har blivit singel och hemlös till exempel.
Det är inte någonting man kanske anser som spännande egentligen. Nu har jag dock bestlutat mig om att det faktiskt är spännande, och att varje dag är ett äventyr. Får se hur länge det sitter i. Skulle ge mig själv två-tre dagar till innan jag tröttnar och börjar klaga på piratlivet!

Kanske bör poängtera att jag inte är hemlös längre. Det har gått över. Lite som en förkylning, som förvisso var svår att bli av med, som inte påverkade livet speciellt mycket, men som fortfarande var irriterande. När förkylningen är över kan man äntligen börja träna igen, umgås med småbarn och göra allt det där man bara drömde om som barn. Bli astronaut kanske? Polis, brandkår eller kändisgynekolog (personligfavorit dröm)?

Så, jag har alltås funnit ett boende. Eller eller en permanent febernedsättande drog. Föredrar boende dock. Det är alltså så att jag numera huserar i ett mini-kollektiv på tolv rum. Efter lite forskningar har jag fått reda om att åtta av mina rumskamrater pratar någonting annat en Svenska. Det är Indonesier, Kineser och Israeler. Säklerligen fler, men det är dom jag har träffat en så länge. Vi delar på utrymmen som kök och toalett (nu har jag faktiskt sluppit använda toaletten samtidigt som någon annan. Kan ha med faktumet att vi har fyra toaletter att välja på). Dusch också. Det delar vi på. Sedan är resten vårt eget, det vill alltså säga själva rummen.

Det är fint som snus det. Och så är det vår också. Kan vara en definitionsfråga, men jag är personligen övertygad om att det är vår nu. Det märker man när man blir lyrisk över att se asfalten igen. Torr och stenfri (på ytterst få ställen). Skulle tro att det är ett tecken på att vi inte är naturbarn längre. "Åh Frank, vad jag längtar tills mina tår få skrapa emot asfalten och göra sådär svinont!"   Naturbarn alltså.

Sådär, då var bloggen lite uppdaterad. Enjoy, my sexy friends.

Och just det; hrwh <3