Descended

Jag besteg mitt berg. Stred mot frihetens negation. Slog ondskans generaler till marken, slog dom blodiga. I rätt namn är allt tillåtet. Ändamålet helgar aldrig medlet. Överheten välsignar våra gärningar, undersåtarna viker av med blicken, slutar ifrågasätta och tömmer sina magasin. Kula för kula, mantelrörelser, tunga själar som ryker av i takt med tomhylsornas möte med den blänkande asfalten.

Det sönderbrända passfotot som startade helvetet för dom oskyldiga. Jag pekar med hela handen mot första bästa. Kräver ögonkontakt, kväver densamme. Respktera den pondus mina porer andas. När färgglada tygstycken på våra bröst definierar vårat pris. När materialet våra skrivbord är gjorda av räddar våra liv. Elfenbens trappor ner i källaren. Ljudisolerade celler med järndörrar, brunnshål i marken, intorkat blod på väggarna.
Där sanningen upphör. Där sanningar skapas.

Kupa dina händer, känn livet födas, släpp lös den vita duvan och andas ut. Dagens krig är över.
Innan morgonen gryr har vi nya anledningar att skipa våran inre rättvisa för. Njut av sekunderna.

Jag tror att jag hade valt att stanna i min växt, stangerat i min utveckling. Faller till föga för gamla beteenden, vanor och ovanor. Jag bet aldrig på naglarna, spottade aldrig inomhus, svor aldrig i auktoriteters närvaro eller petade näsan i sällskap. Jag krossade hjärtan, såg oskyddat sex som en dygd, dyrkade personerna med flest hack i sängstommen.

Så jag faller tillbaka i mina sönderkörda rutiner. När min situation fallerar faller jag tillbaka. Funderar på hur jag effektivast skall kunna imponera på, krossa eller trycka ner nästa person. Jag besatt alla verktyg, skötte om dom och tog mitt liv. Nu knackar det från insidan av graven, där mina dåliga vanor ligger. Skeletten i min garderob skaver mot varandra, och inom en snar framtid kommer dom att komma på vilka som är vilka. Vad jag gjorde mot vem, i hemlighet.

Min logiska sida, den skottskadade, nedtystade och mobbade killen längstbak i klassen hade en idé. Berätta för alla människor vad du har gjort. Jag tittar ner på honom, klappar honom på axeln och skallar honom över näsbenet. Hade jag behövt ett konsekvenstänkande hade jag aldrig kedjat fast honom vid varmvattenledningen i källaren, eller hur? Borde givetvis ta mitt ansvar, betala mina räkningar, ansöka om arbeten och vara monogam och snäll. Ett vattenkammat monster, med bibeln i sin hand.

Nu får det räcka. Jag gräver en grop bakom mitt hus. Tar lång tid på mig, ser till att det blir noggrant. Lyssnar på fåglarna, pausar och dricker saft i skuggan av samvetet. När min grop är lagom djup vänder jag ryggen mot den, går in i huset och letar upp mina texter. Allt jag någonsin skrivit. Buntar ihop det, tejpar fast arken mot  varandra. Går ut i min lummiga trädgård, lägger alla papper i hålet jag grävt. Fyller igen det igen. Hälften salt, hälften jord. Känner svetten svida när dom når mina ögon.

Nu är det gjort.

Dagens alster, kapade vingar liggandes i kors över hallmattan.
Han var en glad man, en rak man, jobbade hårt för att uppfattas så
Han specialiserade på att tvinga sig på och han lämnade ingen oberörd
I sitt eget liv, i sina egna val, sin egna kliv kämpandes mot sin vita val.

Han kastar en femma i fontänen och ber om ett lyckligt slut på sin bizarra historia.
Lämnar över sitt liv i händerna på Fru Fortuna. Tänk om hon hade lyssnat.
Tänk om hon lyft sin hatt för honom, gett honom en minut av sin evighet.
Hur hans ensamhet hade försvunnit, hans fattigdom dränkts. Hur bra han hade mått.

Hans tankar vandrar till alla andra som vandrar. Till grannen som aldrig hälsade tillbaka.
Till damen i kassan med dom snea tänderna och levande ögonen. Dömandes livslusten. 
Han rycker till i sin dagdröm, öppnar sina ögon och förstår. Fem minuter av hans liv bortkastat.
Han reser sig från sin plats, knuffar bak sin hatt och återvänder till sin klagosång.  

Idag är det morgon igen. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Och jag har inga bevis som styrker motsatsen heller. Det är mer ett konstaterande. Idag har jag lite grejer att syssla med! Skall bland annat gå ut. Ut i vardagen som man i san poetisk anda sliter för att slippa undan. I gränslandet mellan spruckna fasader och upprivna rutiner.
Någonstans mellan höghus och busshållplatser passar jag in. Försvinner mellan ritningar och tioårsplaner, segregering och nerdgarna persienner.

Skall få min deligering idag. Den behövs för att kunna ge mediciner till individer som behöver dom. Ett nyt resumé i min samling av papper. En ny spik under hyllan vars existens helgar våld mot väggar. Likt den sista snöflingan som får taket att falla in. Man får alltså helt sonika sätta upp lite fler spikar under livserfarenhetshyllan, så den inte faller in! Vilken fin känsla man kan få fram om man kombinerar poetiska formuleringar med vardagstrams

Ikväll får jag sällskap av min Saga. Hennes frånvaro närmar sig vecko-strecket, och indikatorn på trivselmätaren är i botten just nu. Skall bli helt fantastiskt att få upp den till toppen igen. Så, nu skall jag borsta alla tänderna i min mun, stålsätta mig och gå ut. Ut i verkligheten.

Idag är en fin dag. Igen faktiskt. Det är svårt att tro när man tittar ut genom fönstret.
Det är smågrått och fult ute. Ruggigt på ett dåligt sätt! Statoilmacken på andra sidan vägen ser väldigt glåmig och uttråkad ut. Tror att den tänker tillbaka på alla gånger då solen smekt dess tak, eller när skitläckra brudar smekt dess pumpar! "Oh yeah baby, 95 oktan... Do it!" Inget förspel där inte. Rakt på. In med kortet, ta ett stadigt tag och låt det flöda. Brandfarlig ejakulation! Någonting att ringa sjukhuset för kanske?

Jo! Fin dag var det, och är fortfarande faktiskt. Igår var jag och tränade Taekwon-Do för första gången. Det var hemskt! Och när jag säger hemskt, då menar jag smärtsamt, skrämmande och dunderfint! Som tack för mina ansträningar igår, kan jag inte gå idag. Kan inte vrida min kyckling nacke, eller trampa ner hela tassen när jag nu bestämmer mig för att röra mig från mitt stökiga rum! Lätt värt det dock, och jag ämnar bli slagen på Måndag igen!
Var där med min rumsgranne Liran, som har tränat i tre år. Han envisas med att klaga på mina klagomål och min omanliga smärttröskel. Fy!

Nu nalkas det kaffe, säng och snusande!
Tack för eran tid!

Ooh, och förresten! Måste ju berätta en sak till! Jag och min mamma har ju en del intressen som överlappar varandra. Blandannat tycker vi båda det är fint med poesi och så, och vi har under svaga stunder skrivit tillsammans. Det är roligt. Både att läsa och att utsättas för! Vi (och med Vi menar jag Mamma) har numera gjort en blogg för våra alster! Titta lite på den, och kommentera gärna. Här får ni adressen! http://www.PoeterUtanGranser.blogg.se lagom ödmjuk adress! 

Eran vän och pilot i livet!
Isak

Jag rengör mitt samvete.
Tvättar rent mitt ansikte i handfatet.
Stirrar upp mot spegeln och beundrar.
Vem är det jag stirrar på?

Mannen i spegeln, tidigare pojk. Ung, äldre, medelmåtta utan mål.
Numera man, fortfarande ung. Med blicken mot horisonten.
Lätt förvirrad i min storhet, tveklöst handfallen i klinch med min reflektion.

Andetag mot befläckad spegel. Immar igen, tvingar mig att vända blicken inåt.
Ser en värld av horisonter, soluppgångar och fågelkvitter. Med skuggan bakom mig.
Precis där den skall vara.

I morgon är en ny dag. Nya reflektioner att konstaterande ignorera.
Mitt jag består inte längre av flykt från skuggor. Det handlar om fågelsången
som aldrig slutar förnöja. Sätter mig på huk. Drar handen genom gräset,
andas genom näsan. Friskt, vått och ödmjukt. Livet har fått en ny innebörd.

Det är verkligen skitgött ibland.
Ibland är det lite som att ligga på en strand i medelhavet. Fast ändå inte.
Lite som medelhavet i en etta i Borås. Så är det nu, och jag är inte helt missnöjd med det.
Det har varit en redigt spännande månad. Jag har blivit singel och hemlös till exempel.
Det är inte någonting man kanske anser som spännande egentligen. Nu har jag dock bestlutat mig om att det faktiskt är spännande, och att varje dag är ett äventyr. Får se hur länge det sitter i. Skulle ge mig själv två-tre dagar till innan jag tröttnar och börjar klaga på piratlivet!

Kanske bör poängtera att jag inte är hemlös längre. Det har gått över. Lite som en förkylning, som förvisso var svår att bli av med, som inte påverkade livet speciellt mycket, men som fortfarande var irriterande. När förkylningen är över kan man äntligen börja träna igen, umgås med småbarn och göra allt det där man bara drömde om som barn. Bli astronaut kanske? Polis, brandkår eller kändisgynekolog (personligfavorit dröm)?

Så, jag har alltås funnit ett boende. Eller eller en permanent febernedsättande drog. Föredrar boende dock. Det är alltså så att jag numera huserar i ett mini-kollektiv på tolv rum. Efter lite forskningar har jag fått reda om att åtta av mina rumskamrater pratar någonting annat en Svenska. Det är Indonesier, Kineser och Israeler. Säklerligen fler, men det är dom jag har träffat en så länge. Vi delar på utrymmen som kök och toalett (nu har jag faktiskt sluppit använda toaletten samtidigt som någon annan. Kan ha med faktumet att vi har fyra toaletter att välja på). Dusch också. Det delar vi på. Sedan är resten vårt eget, det vill alltså säga själva rummen.

Det är fint som snus det. Och så är det vår också. Kan vara en definitionsfråga, men jag är personligen övertygad om att det är vår nu. Det märker man när man blir lyrisk över att se asfalten igen. Torr och stenfri (på ytterst få ställen). Skulle tro att det är ett tecken på att vi inte är naturbarn längre. "Åh Frank, vad jag längtar tills mina tår få skrapa emot asfalten och göra sådär svinont!"   Naturbarn alltså.

Sådär, då var bloggen lite uppdaterad. Enjoy, my sexy friends.

Och just det; hrwh <3

Har precis varit på bokrean här i Borås. Det började som en provocerande invit från Juicey ("syns vid sju i morgon då?"), och slutade med ett hopkok av böcker. Nu är det inte så att jag brukar köpa böcker. Tvärtom, jag föredrar att lägga pengar på skit som förstör min kropp istället. Pizza, snus, cigaretter och kaffe är bara en bråkdel av allt jag tvingar min påfrestade ekonomi att stå för. Men idag är det alltså annorlunda.

Det är så här att jag äger en del böcker. Påtagligt många om man ser till hur resterande av mitt bohag ser ut. Jag äger alltså en teve (vackra 42" full hd, lcd<3), ett xbox 360, en förbannad drös med filmer och spel. Och böcker. Inget mer (kläder givetvis). Så, en del böcker är det allt. En del skönlitteratur, men mestadels psykologi, fiolsofi och faktaböcker. Älskar kontroll. Främst kroppsskonroll, varpå jag sysslar med Yoga, akrobatik och läser om vårt beteende. Idag var inget undantag! Kom ifrån rean med sex olika böcker. Två handlar om massage på olika sätt, två handlar om kroppsspråk, och två var nonsensböcker om arga lappar och korkade citat. Har väldigt svårt att sätta mig ner och läsa om påhittade mord eller romantiska klycher, även om det händer. Men när jag får tag i en bok om psykologi, filosofi eller social interaktion då blir jag lyrisk.

Jag sträckläser, tar in allt likt en svamp och njuter. Oftast försöker jag sätta mig i situationer där jag kan sätta min nyvunna teori till praktik. Café eller restaurant är fantastiska ställen att pressa folks Jante-jag till bristningsgränsen! Idag hittade jag en bok som heter "Det erotiska kroppsspråket" som är en fantastisk skrift kring vårt agerande och fungerande i samspelet mellan nuvarande eller blivande partners. Det är roligt! Nu är det klart att allt som står inte stämmer, men fan om jag inte har lärt mig tusen nya saker idag! Det är så fantastiskt att lära sig vad egenheterna vi slänger kring oss i samtal med främlingar gör med dom.

Jag har alltid varit väldigt flirtig (inte flickig, Saga;)) av mig. Min intention har alltså inte varit att kamma hem, utan att vara trevlig, ge personen jag pratar med en trevlig stund, och kanske någonting att berätta för sina vänner om. Mår du bra, mår jag bra liksom. Men efter att ha läst boken idag har det slagit mig hur fantastiskt många inviter jag skickar omkring mig. Det är alltså tur att jag är så oattraktiv, annars hade jag varit tvungen att ligga mest hela tiden, och det hade verkligen försvårat aktiviteter som jobb och sömn.

Nu skall jag snart ut och sätta mina nya kunskaper på prov. Kanske gå ner till affären och köpa en clementin eller något.

Och en liten fotnot: Saga, nu får du fasiken komma hem! Inge roligt att öva massage på katterna.

Du stal mina ord. Du stal mitt hjärta. Allt är här, men avståndet till det som är... det går inte att greppa. Så vuxen i din ungdom. Ett lejonhjärta i en liten kvinnas kropp. Grå-blå ögon som du envist förför med. Mina ord tappar sin verkan när du ser på mig.

Glider försiktigt omkring i dina små rutiner. Fnissandes över stigen du har trampat upp i din lägenhet missar jag hur du i hemlighet har fixat ett promenadstråk i mitt hjärta. Där du vandrar, där du ständigt är. Du mumlar när du blir generad, burrar ner ansiktet i det närmsta du finner. Hund som täcke. Och allt du gör förför mig, gör mig toklycklig och flickigt fnittrig.

Hrwh <3

Passar på att lägga ut lite krokar här med.
Är just nu påtagligt hemlös, och är sedemera i akut behov
av boende. Allt är av intresse :)

Där står mannen. På galjens balkong.
Förvirrad, rädd, panikslagen med dödsångesten kramandes hans hjärta.
Han låter sin blick maniskt söka genom folkhavet av beskådare.
På knä i sitt inre, bönandes om en blick av empati. Förståelse av hans rädsla.

Han fumlar med sina ord, sina meningar. Sina andetag sätter sig i halsen på mannen.
Han känner hur strupen blir torr, hur andetagen fastnar i hans hals. Likt flugor på flugpapper.
Kämpandes för sina liv. Mot sin egna kraft. Han försöker skratta sig fri från sin ångest.
Hans skratt formar sig till tårar, tårarna till rädsla och rädslan tvingar benen till dövhet.
Handlöst faller mannen, för publikens åtlöje. Skrikandes om hjälp.
Hans röst når aldrig deras öron. Bedövad av folkets blodtörst.

Ingen man i mantel finns inom räckhåll. Guds hand når aldrig förbi masspsykosen eller
historien. Jordens mörkaste plats är ingen plats att besöka. Människans mörka hjärta,
där ondkans rötter är som starkast. Dit varken Gabriel, Rafael eller Michael vågar slå sina vingar.
En plats utanför historieramarnas tysta överrenskomelse.

Mannen tvingas upp till fötter. Ödets likgiltlighet i form av Bödelns kraftiga armar.
Snaran runt halsen, paniken och rädslan som slitter själen i strimmor. Tårarna torkar ut.
Hans sista andetag, mumlandes formler och bönfallningar.
Repet sträcks, kotorna knakar och Gud vänder ryggen till.

Förlåt mig.

Jag sitter i mörkret
I min egen melodi
Snyftar till b-filmer
Saknar det som inte aldrig ville bli

Står i min kö
Väntandes på tidens tecken
I ett väntrum där vi aldrig kan dö
Lagar drömmarnas pool som trots allt läcker

Öppet hav utan land
En vattenfylld livboj
klingar i mörket efter din hand
Sänker dig i med min vikt av min sorg

Kommer på med att be om mer
Sitter på knä med händerna mot mitt bröst
Fast spikad på mitt kors, men vill aldrig komma ner
Finner apati i ett ansikte bedjandes om nåd

Upphöjd till illamående och höjdskräck
Ser hur det jag älskar krymper
På knä framför vår Kung, helt utan respekt
Solen går ner när samvetet rymmer

Vi vill alla vara meningsfulla för någon. Vi vill bli älskade, omtyckta, sedda, hörda och bekräftade.
Alla söker vi efter en plats att fylla, eller efter ett ställe där vi kan skapa ett hålrum.
Varje dag är ett nytt välgval. Varje dag ÄR unik. Nya möjligheter, och även om saker till ytan kan upffattas som identiska med gårdagen, så är allting nytt. Varje andetag som väntas på att dras, varje skratt att släppa ut, eller varje ögonblick att fånga.

Jag sliter just nu hund för att finna mitt jag med min tro i livet. Om vad jag vill tro på, och vad jag inte vill veta av. Det finns så oändligt många vägar att gå på, och precis lika många håll dom leder åt för att kunna känna sig säker i sina val. Mitt ständiga ställnignstagande och mitt aktiva lyssnande har gett mig brännskador i skallen. Oavsett hur tjockt mitt panben verkar vara, så slits det iderligen ner till ett tunt lager, för att sekunder senare byggas upp igen.

Jag har försökt identifiera den röda tråden i mitt förhållnignssätt till livet. Till det som gör mig glad, och till det som gör mig ledsen. Är det bekräftelse? En smula, men inte alls i den mån att det påverkar allt jag gör. Är det rädslor? Lite rädd är jag allt för allting som livet har att erbjuda, men mest för att jag är rädd för att göra fel val i livet. Lite som alla andra. Sanningen är ju den, att varje val utesluter en annnan möjlighet, men banar väg för ytterligare hundratals val att göra. Som skall forma mig, som skall färga mig och bygga upp mig. Min vaxsjäl behöver stöpas om lite då och då, för att reparera det som försvunnit i lågans timmar.

Kan alltså ha varit min rädsla för konsekvenserna som har fört mig mot den stig jag går på nu. Eller är det nyfikenheten inför varje ny situation som har gjort det. Jag vill svara det sistnämnda. Men det är inte riktigt så.
I dom valen jag har gjort med mig själv i åtanke har det ofta varit med blicken på förlusterna, över det lockande vinsthyllan som lockar. Lite desperat klingande mot min ryggsäck med all sin tunga och otympliga packning. Kanske borde investera i en ny väska i livet..? Som det nu är, så är det sällan mina val styrs av vad jag vill. Det handlar oftast om hur personer i min omgivning behöver behandlas. Med omtanke, med hårdhandskar eller inte alls. Kanske rent av ignorera deras behov.

Har nyligen börjat arbeta inom hemtjänsten. Det är ett fantastiskt arbete där brukaren kommer i första hand, och alla deras behov sätts i första rummet. Det är underbart att få släppa taget om det man vill och bara ta hand om. Småsaker som att kläderna sitter bekvämt, till monument av samtal som kan rädda livet på ensamma individer. Det är helt underbart. Parallelerna dras i mitt huvud mot min tro. Och jag har äntligen (tack vare frenetiskt mailande och ifrågasättande) funnit vad som stigmatiserar mitta agerande. Det är livet. Kärleken till min nästa, min förra och min nuvarande. Alla människor i världen, alla som behöver en kram, ett uppskattande ord eller en redig käftsmäll. Alla har vi behov som kan tillgodoses av andra. Och det är det som färgar mitt vardagliga agerande.

Det är alltså inte så det fungerar i intima relationer. Det är något annorlunda i paletten när man hanterar människor man älskar på ett intimare plan. Vänner, familj och partners. Vi accepteras för dom vi är, vi blir omhuldade av all kärlek vår omgivning kan ge, vi blir uppläxade när vi gör fel. Allt med ett gott öga, och med en ärlig grundkärlek. Där slutar vi tänka på hur vi beter oss, vi slappnar av och visar vilken färgskala vi klär oss i egentligen.

Det är där jag är nu i mitt filosoferande och i mitt agerande. Jag försöker finna mina färger. Och det är svårt, när man aldrig har tänkt efter. När man slutar klä sig i roller, och när maskerna faller till backen. Ser fram emot mina uppenbarelser i frågan. Känner hur det suger i kinderna efter vetskapen om mig själv.

Hmm. Behöver nog klura lite till.

Min rygg. Min musklusa rygg, min symertriska ryggtavla.
Min tatuerade stolhet. Lagom avstånd mellan mina markerade skulderblad,
lagom långt ifrån min inbäddade ryggrad. Precis bakom hjärtat sitter den.
Kniven du pressade in mellan mina kotor.

Det sved till, och jag ser vita prickar i mitt synfält. Vita färgfläckar som om någon
glömt att täcka mattan med plast innan dom målade sina tak. Sina himlavalv.
Vita fläckar som växer likt förvirringen, likt oförståndet och bitterheten.
Känner hur mitt saliv lämnar min mun. Hur det som genomskinligt borde vara,
långsamt bliva rött. Rött likt kärleken. Rött likt hinnan av förnedring som täcker
mitt synfält.

Vår oskyldiga lek. Vårt stenkastande i huset gjort av plexiglas.
Vårt morsespråk, piratsnacket för vår egna vinning. Min talande dagbok.
Numera uppbränd. Tändstickor av girighet, lågor av självhat. Röken kväver
allt liv. Tjocka tussar av brända broar får mina ögon att rinna. Jag ser ej längre klart.
Känner min insida vrida sig i smärtor. Är det verkligen mitt fel...?

När mynningen mot min panna kyler ner mina tankar.
Du står där för rädslan att förlora mig. Ser hur du rättfärdigar dina gärningar.
Ser hur du hatar att din syn återvänder från dina svackor. Svamlandes om
välmeningar i ditt kantiga språk. Det finns ingenting kvar för mig att göra.
Hanen är avtryckt, ditt skott har tömt mitt huvud mot väggen. Trots alla
ansträningar du gjorde för att vadera kulan.

Han sitter fastspänd vid sin grind
Ber om nåd när vi passerar
En man vars öde är att bli våldtagen emotionellt
Dag ut, dag in, år efter år. Minut efter minut.

Att möta hans blick straffas med tystnad
Straffas med likgiltlighet. Utan ord, med tystnades piskor.
Dom viner i luften likt grovkalibriga skott från massiva vapen.
och kväver precis många liv.

Hans doft tar död på all vår livslust
Naken, fjättrad, utslagen och ensam.
I sitt eget helvette. Sin kokong av kött och blod.
En man som aldrig bad om någonting utöver medmänsklighet.
Ett offer för ödet. Guds svar på rättfärdigande och högfärdighet.

Aldrig kommer han loss
Aldrig kommer han dö. Ett privelegie endast menat åt oss andra.
Vi, vars liv aldrig var i fara. Vars enda ångest är ensamma nätter.
Fråga mannen om hans rädslor. Vi krymper, han andas.

Treenigheten har tappat sin sista aktör.

Sitter på mitt midnattståg.
Flyger genom världen utan att se
Sitter i min midnatskoma.
Känner hur vi korsar landsgränser
Passerar sekunder av eld, passion och ensamhet.
En miljon skratt förevigt låsta i reflektionen från kupérutan.

Jag lutar mig tillbaka. Låter mig förföras av dofterna.
Smattret från regnet, välsignade vagn.
Smyger genom berg, över vatten.

Lutar mig tillbaka, gungar med fötterna från det höga sätet.
Känner nyfikenheten klia i mina fingrar. Känner fjärilar i magen.
Pressar min panna mot rutan, ser hur min sikt försvinner.
Hur mina andetag får fingeravtryck, tårar och handavtryck att synas.
Hur mina andetag grumlar det som en gång var klart.

Girigheten -min överman, min domina- gnider armen mot rutan
för att återigen se. Återigen känna. Allt som passerat.
Men min sekund är över.

Tåget rullar långsamt in, och nya liv kliver på.
Spädbarn jollrar, skrattar- gråter och saknar.
Där vi kliver av, med hud som silkespapper, med livet i bagaget.
Längtandes efter en parkbänk att andas ut på.

Munkavlad av passion i min hemlighet
I mitt latenta hat. Drömmen om min övertygelse
Min sanning. Mina hårda ord om det som skett.
Morgondosen av sedativer, holkar ur mitt skelett.
Deras kemiska krigsföring mot egna tankar.
Dagen då pillret överlistade tvångsjackan.

Jag vaknar med andetagen pressade mot mitt bröst
Det sista jag vill förlora, det första dom ser.
Bälteslagd i tomrum med droppande tak.
Ingentign kvar att lova, ingenting kvar att ge.
Finner min plats i min ensamhet, förtvinar det som brukade vara jag.
Bortom återhämtning, skratt eller tröst

Dagen då mina tankar försvann. Mitt sista begravda skatt.
Frihet ersatt med ärrvävnad. Finner min plats i mitt dårhus.
ansikten från förr, förvridna likt tidens kvitto.
Aldrig mer glömma vad som är gjort, beskyllt eller sagt,
Min vansinnes färd når sitt slut på metallsläden i paradisets bårhus.