Descended

Där står hon i kassan. Ler mot mig, med sin krökta näsa och sina utforskande ögon. Låter fingrarna utforska bordskanten i hopp om att verka avslappnad. Ser hur hennes tankar får hennet att skratta. Inombords. Hon slänger lite med huvudet när hon skall se om hon vet, det hon är säker på. Vill inte verka för säker. Översäker- oversure.
Jag ler tillbaka, utforskar i precis samma hemlighet som kamerorna i taket. Som förevigt fångar vår vilda dans på minerade logar. Ser i mitt bakhuvud hur chefen -tjock och skallig- sitter i hemlighet bakom nerdragna gardiner och flämtar av förbannelse. Den unga mannen kommer in i HANS AFFÄR, sliter på hans golv, skrattar åt hans kameror, plirar åt kassörskan som han anställt för egen agenda.

Så vi talar, öppnar våra munnar, finner vår evighet i en kort sekund av överrenskommelse. "fly med mig" Hon nickar, slänger ett öga mot kameran bakom henne, nickar mot sin chef som snart kommer inse hur hans fågel bytte bur. Hon rycker fram sin jacka som låg under disken, hon skrattar och kastar sig runt min famn. Så vi springer mot dörren, som öppnar sig med nöje och världen ligger för våra fötter. Vänta! Jag glömde betala! Hon vrider sig efter mig, skriker "KOM TILLBAKA!" Dörren stänger sig bakom oss, och affären har återigen svalt oss. Innan sekundvisaren har bytt plats står hon bakom disken igen. >>Skall du betala för det där?!<< Jag nickar, kommer tillbaka, ursäktar mig för en sekund och slänger fram en tjuga på disken. >>Ursäkta mig, mycket i tankarna idag<< hon frågar mig varför jag köar om jag ändå skall försöka stjäla deras varor. Ingen polis. Inga drömmar. Och jag får gå.

Svart himmel. Klarblå blixtar färgar alltet gult, eller vitt. För en millesekund. Änglarnas ansikten, som alla vandrar bredvid oss blir synliga. Allt för hastigt för att uppfattas. För att kunna pratas om. Klarvita, breda, vackra vingar. Tre-fyra meter mellan vingspetsarna, vit ögonbindel och blodröd svepning. Ärligt uppsåt, ärliga termer, ord och formler. Skickad av Gudarna. Kaoset har brutit ut. Människans blå -adliga- ådror pulserar när händer krampaktigt låser sig kring svärd och spjut, sköldar och biblar. Hjärntvättade av paranoia, av rädsla, av vetskapen om dömandet.

Vi såg det hända. Hur Rom fallerade innifrån. Hur maktens sötma förfört, förgört, skapat, raserat, involverat, restuarerat, migrerat, demolerat och sammarbetat. Mellan Skulls and Bones döda presidenter finns ingen ärlighet. Den hemliga agendan syns, respekteras, emuleras, och hemlighålls. Du ser att jag vet när du blundar för mina korsade fingrar. Wisemens secret society will continue to take names. I ärlighetens namn så ljuger vi alla.

Så det är inget konstigt att Gudarna tröttnade på vår vlasfemir. Vår dumdristighet, enkelspårighet, fanatism och våra megalomaniska böjningar. Hur vi placerar oss bredvid dom odödliga. Tror oss se Gud i ögonen av nyfödda, döende, sjuka, starka, ensamma, utstötta, malplacerade, centrerade och likgiltliga. Ingen kommer undan vårt öde. Alla såg det ske, ingen ingrep. Ingen röst var stark nog, inga handlingar lät oss undkomma. Tiden är slagen, tärningen är kastad, kulan satt i rullning, skottet avlossat... Döden rekryterar för att hinna med dagen då vi alla faller.

Jag vill förlösas i ensamhet. Omsluten av intet, av alltet, av ljuset och mörkret. Jag vill förenas med mina förfäder, lyfta upp mina söner mot skyarna. Jag vill finna min plats i världen, bredvid gudarna, dom döende och dom älskande. Det dolda som enklast skådas i skönheten av det krossade ögonblicket. För flytande för att tas på, för faktiskt för att ignoreras. Min framtid i mina ord, min kärlek i din famn.

Jag vill förena dom ensamma. Omslutna av stigman, av självhatet, egocentrismen, våldet och intimiteten. Jag vill sära på mina föräldra, pressa ner dom självgoda. Glömma min plats i världen, finna min plats under gudarnas fotsulor, bredvid dom döende och hatande. När det enklaste som finns döljs bakom evigheter av utsatthet. För verkligt för att tas på allvar, för närvarande för att pratas om. Min framtid, i fel händer.

Hon har tusen år av olycka i sin ryggsäck
Bär sitt leende utan minnen av övergrepp eller brustna ica-kassar
Hon berättar aldrig om sanningen. Fabricerar sina samtalsämnen.
Om sin begåvade dotter, som även hon våldförs på.
Illaluktande disktrasor, matkassar fulla av ytlighet.
Äntligen helg, för min vecka var jobbig. Min helg är ett paradis utan promenadstigar.

Hennes förtvivlan skriker ut genom hennes ögon.
Den tappade mjölken i affären, den bortsprugne arvingen, mobilen som aldrig ringer.
Förtvivlan när min drottning är hos sin far. Min helg är min.
Veetade ben, klumpig maskara, en billig doft av desperation. Baginbox.
Trummande fingrar mot bardisken. Spegelskärvorna skär i köttet.
Ingen riddare idag heller.

Upp på Måndag morgon. Huvudvärk från tårarna till sömns. Sedativer.
Ångest. Vardagsmonster och anpassningsbarhet. Se pigg ut. Var fräsch.
Var chick. Zoloft i skrivbordslådan på kontoret. Selektiva serotoninåterupptagshämmare.
En trasig kaffeautomat och livet är över.

Its time to face the curtain call, time to face the reviews and critics of life
Blind fighting with mic's with the courage of being right in having rights
Tell me my friend, will I find my peace with my piece?
Guerilla warfare of emotions with a burning desire for g's
I wont mind being judged, I think it's about time for me
to see, what's left in this metaforical sense of irony

Thick smoke from blunts and reefers
Scaring my friends like jeepers creepers
I won't mind, read my mind, finding out what's right inside

I'm living it, breathing it, denying it, seeing it
Forcefeeding my soul with blind inhabitions
Looking back in anger, sold my soul for strict remeniscense
I was pretty sure, I was left alone with this boulder on my shoulder
Opening the window, complaning since it's getting colder
Sharing my fears of not geting any older

Thick clouds in my head, from powder
Screaming in silence, getting lowder and lowder
Cheap thrills, in alcohol and pills

Du ler mot mig. Med alla kraft vår natur har att erbjuda. Ler mot mig med dina sammetslena ögon. Min trygga plats i vår turbulenta kärlek. Där öppenhet är Alfa och Omega, där intergritet är vapnet vi hanterar likt Gudarna med sina stamtavlor. Jag älskar att se dig i ögonen, idiotförklara mig med korkade meningsuppbyggnader och någon plastig tro på att jag vet bättre.

Dela på dig, så gör jag det samma med mig. Lämnar min sämre del i garaget, bakom all annan skit vi lovat oss att köra till tippen. Som gör sig i den svarta sörjan som rinner från omärkta dunkar på den hemsnickrade hyllan längst bak i rummet. Det doftar bensin, olja, målarfärg och försummade kärleksakter. När du tar mig i min hand, ser mig i ögonen och ber mig att älska med dig. Jag skrattar bort det med ett fumligt fniss, och innan vi vet ordet av det så ligger vi... och pratar. Om allt vi har gjort, om det som komma skall och om det vi aldrig vill se i ögonen. Om hur slottet i Skottland är en projicerad verklighetsflykt, om hur jag är avundsjuk på din kontroll, och hur du avundas min totalla verklighetsförankring. Jag tar, du ger, jag hyllar, du spikar fast mina fötter i marken när jag kastar upp dig i luften.

Så, det är så det är. Saga. Min Saga. Du för dig som drömarnas dominor. Med piskor av molntussar och rosa omtanke. Det värmer när du sätter mig på plats, för det är med så mycket kärlek. Hur våra olika världar förintar avståndet. För jag älskar dig. Tillsammans står vi för alltid, bredvid varandra. Du och jag. Nu och för alltid.

Känner en rastlöshet i i min själ. Som så många gånger förr.
Letar sig genom mina näsborrar, ut genom munnen. Tvingar mina fingrar till monotont trummande mot bordskivan. Benet håller takten till rytmen av ökade hjärtslag. Av nervositet. Ligger på min rygg, med min själ spretandes över sängen, för att hålla kvar mig. För att inte flyga iväg. Känner pulsen öka igen. Hör dom bekanta skriken i mitt bakhuvud. Skrik och våld som tidigare höll mig sällskap. Som nu bryter min ro i tusen bitar. I bitar allt för små för att pusslas tillsammans. Som nu välkomnas med guard, sparkar och våldsamma eruptioner.

Öppnar en folköl till, för att kunna slappna av. För att kunna varva ner. Mina sextiokronors sedativer som aldrig fungerar som man vill. Öppnar en till, ingen verkan. Tömmer, kastar bort, öppnar, tömmer kastar bort. Mitt golv förvandlas till en striddzon, mina lakan blir mitt fängelse, kudden landminan man tvingat ner mitt huvud på. Reser jag mig exploderar det. Helvetet bryter löst. I rök, eld, hetta, brännskador, rädsla och paranoia.

Kommer på mig med att öva alla mönster jag lärt mig. Mina inövade godnattsagor. Om någonting skulle hända-berättelserna. Kniv mot halsen, spark mot underlivet, armbåge snett underifrån mot nästippen, håll underarmen i stadigt läge och för ner hela armen för att bryta den. Känner hur tårarna rinner ner, och klibbar. Hur mina tårar smakar järn. Ser mig i spegeln, möter ett nerblodat ansikte. Av stress. Ingen fara, gå bara och tvätta av dig. Men rädslan är kvar när mitt ansikte är rent. Varför? Aldrig förut har jag stått handfallen inför min ångest. Det finns alltid en utväg, en nödlösning eller en dörr att bryta upp. Men inte idag. Ingen promenad mot mål som inte existerar. För jag vet vad det handlar om.

Ge mig styrka.

Då var påskfirandet någorlunda över. Käns bra faktiskt. Får nog erkänna att Herr Författare inte alls är speciellt påskig av sig. Det är en rätt intetsägande högtid som jag gärna klarar mig utan. Kallar folk för häxor och äter mycket ägg året runt utan påsken. Har alltså spenderat påsken med Saga. Som förövrigt numera är min flickvän! Hands up mina vänner, och ge henne en applåd, eller mig. Eller oss båda. Skitfint i alla fall! Så det har varit en del mat, mycket kramar och kaffe. Sådär härligt opretantiöst.

Hade ett "åretsförsta" upplevelse igår. Det var mysigt. Låg på en äng, på min tröja, iförd t-shirt och lyssnade på fåglarna i solsken, under bar underbar himmel. Det var mysigt. Jag och Saga låg bredvid varandra och pratade om allt och inget, och hennes neurotiska hund (Cerberus) sprang runt som en ADHDråtta på fultjack. Sådär härligt och problemfritt.

Nu sitter jag i en soffa, lyssnar på Screamo (som i musikstil inte i band), driker kaffe å är. Inget speciellt roligt inlägg, men ett vardagsmysigt sådant. Tills vidare, mina vänner!

Idag är det alltså påsk? Dubbelkollade precis med mamma, så det är det alltså inte. Skärtorsdag idag. det innebär troligtvis att det är dagen efter Onsdag idag? Eller dagen innan Fredag. Inte två dagar innan, dvs Onsdag, utan en dag längre än onsdag, men kortare än fredag. Det är komplicerat det där med kalendarium och grejer. Så idag är alltså dagen som alla kvinnor flyr till Blåkulla för intressanta sexakter och offring av katter eller vad dom pysslar med där borta! Det är skönt för mig som inte är varken kvinna eller häxa, eftersom jag inte skulle känna mig säkert bekväm med en träpinne mellan mina ben. Och med det kan jag också mena att jag är glad över saknad av amputation!

Så inget kvaståkande idag. Inte för mig i alla fall. Kommer ihåg att min mamma kunde trolla som barn. Det var skitfint. Nu kan hon inte det längre, så hon är säkerligen utestängd ur häxornas riksorganisation. Men det är bara en gissning. Det är nog bäst att hålla sin inblandning där på låg nivå. Man vill ju inte bli ifrågasatt. Fast nu är vi ju i Sverige, så att bli konfronterad skulle innebära en hafsigt skriven lapp uppsatt på ytterdörren någonstans efter elvatiden på kvällen. "vi vet att du är en häxa. Var snäll att sluta med det. Mvh Styrelsen", och under lappen skulle det stå en talrik med nybakta brownies för att stilla eventuella känslor som kan väckas av handskrivna lappar!

Det hängde förresten ett påskägg på min dörr idag. I en plastpåse. Ägget var tejpat, och på det låg en lapp där det stod "från elverket". Det var snällt av dom. Vet inte om jag kanske skall gengällda tjänsten? Smyga dit i natt, lämna en påse med cornflakes eller någonting utanför dörren. Skriva "från tacksam klient" på? Det hade dom säkerligen uppskattat. Kanske gjort det till sin sak, och använt det i en reklamposter någonstans? Det hade varit fint. Bli lite uppskattad sådär i sin anonymitet. Sedan kommer rädslan! Tänk om dom inte hade uppskattat det? Dom blir skitförbannade och börjar gå bärsärkargång, bränner ner kontoret, våldför sig på sin piffiga sekreterare och fäster ett pris på mitt huvud? Jag blir paranoid, börjar knarka för att stilla nerverna. Och en vacker dag orkar inte mitt lilla hjärta mer, och lägger av. Det blir en Gunnar av det, så att säga. Det är nog lika bra att inte lämna den där påsen. Skänker en tacksamhetenstanke till påskäggsleverantören istället!

Tänker på er, mina läsare! Ha en fantastisk rosa torsdag!

Kapten Isse-Fnisse

This is it, it's time to face the consequences of my actions
Stepping on to the floor with the tunes of the judging crowd
No more blaming my lack of courtesy on distractions
Wan't to meet my two way mirror and demand to know both why and how
Why is it so hard to do the right thing, when locking closed doors
Not even knowing, not ever knowing, asking what happened, where did it go?
Don't want to wake up in thirty, spending money on junk and whores
So I need to man up, and face the curtain call
Dont know if I'm ready for this at all

I know what's on the table, Of course I do.
Judging me by my lack of spine, confused over what to do.
I hurt all the time, it's not me, it's you, I promise, this time its true
Wan't my promise of a future, still uncertain,
Want a house, dogs, and a car, holding your hand during the birth an'
I don't think that I'm ready for it yet, to many deamons left to kill
Taking bullets for a misty love to this soul made of steel
So tell me the truth, why I shouldn't be with you
Hell, I'll even help you point out the flaws in your soul
This is our reality, it's not about being raw or cold
I just want to see, what's left for me, in this one way monagomy?

Chop of my hands, make sure I can't hold any one elses
Tie me to the bed, lullabies straight into my vein, god bless the syringes
Make sure I'm never leaving again, for no one, or no things behind
refuse me to talk, since I'm obviously at lack with nothing on my mind
In this American dream, with work, children and homemade spungecakes
Reading the morning paper, with this mourning paper until I pass to the other side
thats not the world I want to live in, breathe in, be in or be seen in
Its not me, I'm really not compatible with household being.
Last man standing in our glorified hell
I'll flip the table and turn the gun on my self

Vilken dag! Solen skiner, kaffet är sådär skönt nybrygt och snusen rinner lite lagom under min läpp. Tror bestämt att vårkänslorna har tagit mig kring mitt hjärta, dammat av det och kramat det sådär mysigt som jag skrev om sist. Det är väldigt fint. Idag lyssnar jag på musik. Inte vilken musik heller! För den observante och pretantiöse så är det Hardcore Superstar med slagdängan Shades of Grey från deras album Beg for it. Det är en fin låt.

Det är fint hur man reagerar olika på olika saker här i världen. Det var nog den mest generalla formuleringen jag någonsin har skrivit. Låt mig förtydliga. När det är vår så blir jag fortfarade lika sprallig som när jag var liten (eller yngre, för er gamla läsare). Springer, hoppar runt, klättrar i träd och gör dundertuffa sparkar som jag alltid blir lite illamående och yr av. Undrar varför det är så att man (eller jag) får sådan energi av våren? Eller ja, när jag är på gott humör. Det är kanske anledningen till min brinnande entusiasm för parkour, akrobatik och freerunning. Det är inte bara så att jag gör det när jag är glad. Jag blir glad av det dessutom. Inte när jag gör mig illa under mina hobbystuntmansaktiviteter. Då blir jag likt en liten flicka med blicken fäst på sina oknutna sandaletter. Med tårar i ögonen, och tofsar i mitt hår.

Nu är det så dags att jag skall ge mig ut i stora världen. Tillsammans med min granne Johanna som idag har skaffat praktik på bageri, så skall vi ut och handla mat! Det där tråkiga. Så var det med det!

Ha en fantastisk dag, mina vänner!
Hörs i möra!    Kapten Isse-misse

Innan ni styrbort dagens inlägg som ett "ungdomligt upptåg" så vill jag informera om att jag inte knarkar herion. Så, nu var det avklarat. Det var mer en metafor för saker jag är beroende av, som jag tänkte skriva om idag! Det är så att jag gillar mitt liv, och tycker om småsaker som att vakna, äta och dansa mig svettig framför spegeln till Alacazar (när ingen ser dvs). Och då är det ju en fördel om man är i -vad pöbeln kallar det- liv!

Jag är alltså småberoende av en del saker. Vissa destruktiva som snus och kaffe, vissa mer positiva med med tydliga baksidor, som närhet (vem är inte det?). När jag säger närhet då menar jag inte att stå och smyggnida mig mot någon stackars handikappad herre på buss som ändå inte känner av det eftersom hans rulstol saknar känsel. Utan jag menar intimitet och fysisk bekräftelse. Kramar till exempel. Jag måste få kramas, med alla som vill kramas. Vänner, mer en vänner och familj. Det är intressant med tiden det krävs innan man kan ge en manlig kamrat en hjärtlig kram. Jag vill med en viss bestämdhet hävda att det inte är speciellt bögigt att kramas. Det är vad man gör det till. Som min gamle vän sade: "Man är ju inte bög för att man suger av sin polare". Riktigt så är det kanske inte, men intimitet är könslöst och behövs oavsett färg, doft eller form. (det är nog så att pandor också behöver kramas mellan sina nysattacker) hur fan lyckades jag blanda in oralsex med kramar och intimiete?! haha

Sedan är har jag börjat bygga ett beroende av mig själv. Eller mitt eget umgänge. Kommer på mig själv med att bli dum i hela huvudet om jag inte får vara ensam någon dag, då och då. Beroendet ökar beroende på tillgängligheten. Så enstöringar (såvida det gäller alla människor) har nog blivit just det ofrivilligt eller utan att märka det. Satté... Vart var vi.

Hmm. Tappade tråden. Får väll avsluta inlägget med någon kramgo' sensmoral om att alla skall kramas, se sin nästa djupt i ögonen och bekräfta deras behov. Älska mer! Och krama alla som behöver det. Undra om det är så att dom som verkar behöva det minst är dom som faktiskt behöver det mest? Eller är det bara en komplicerad rapparkalja som ensamma människor säger för att slippa verka desperata? Tål att kluras på!

Och ja, jag har saknat er med! :D

Så jag är så där småirriterad igen. Vrider mig stående för att konfrontera min skugga. Denna dolids som alltid skyler sig bakom mig, när ljuset faller framifrån. Mimerar varenda rörelse, som Följa John utan valfrihet i inblandning. Önskar smått att jag kunde lämna in kropp ibland. Lämna den i sticket, såsom jag lämnade slottet när jag snubblande ner för trapporna i mina förstora skor. Bara gå, ticka på, andas på. Vandra tills jag tappar vikt, tills glorian fastnar över mina axlar.

Men nu är det inte riktigt så det fungerar. Slottet existerar inte, min gloria är förvisso beställd, men inte på plats, och mitt respiratoriska tänkande envisas fortfarande med att leda mitt lemmeltåg. Sakta men säkert inse, att jag är inte här för att tillfredsställa alla kvinnor, alla män. Alla stora och ensamma. Blottar min existens, får korn på utsatthet och sluter återigen mina ögon. Andas in och ut, genom näsan. tänker på min andning, och andas med magen.

Jag vill så mycket i mitt liv. Vill gränsla synfältet på alla som någonsin legat på rygg och letat likheter i moln. Den vita överheten som fastnat i det stora blå, som tussar av bomull. Jag vill, jag vill... jag vill faktiskt. Det är på riktigt. Läser om folk med kall, om folk som vaknar med hjärtat i sin hand. Dom som vet vad dom vill. Känner lite avundsjuka i deras vetskap. Själv, fångar jag sällan dagen med den kaliber som jag vill. Jag brukar carpa lite diem sådär när jag känner mig extra taggad och inte har några spel att ta ut min motivation på. Själadödaren.

Tror det är dags att rycka upp mig nu. Borsta mina tänder, skölja munnen, duscha och raka mig. Kanske vissla lite? Om jag kommer dit. Sitter ju trots allt ganska bra i min gråzon...

Mitt väntrum. Det är tyst idag. Tystnaden bryts av surrandet från lysrörsarmaturerna med sina energislukande bättre hälfter. Soffan är gammal, men ser ny ut. Ljusa ben i trä, något billigt trä. Bruna separerade dynor för rygg och sits, antagligen stoppade med keramikkross eller liknande. Jag hinner reflektera över hur smart det är med obekväma möbler ur ett ekonomiskt perspektiv innan jag kallas in.

Isak Bergenheim? Ja, det är jag, tänker jag och fortsätter reflektera. Om man kanske skulle spendera mer tid med att få trämöblernas undersida att se bra ut? Låta sitsen vara oslipad och rå. Flisor i stjärten är verkligen ingenting man vill utsätta sig för, framförallt inte få hjälp att få ur dom ur skinkorna. Nej. Där sätts dom flesta mäns manlighet på prov. Skulle jag dra av mig mina byxor framför en Herre med yvig mustasch? Han skulle säkert be mig böja mig frammåt, över britsen. Med stjärten i vädret. Sedan skulle han ta lite för lång tid på sig, och verkligen låta mig lida. Jag är inte speciellt bra på att dölja när det är obekvämt för mig. Det skulle han säkerligen utnyttja. Jag gillar verkligen inte doktorer. Vad gör jag här egentligen? Kommer inte sköterskan snart...? Gud vilken tid det...

-Isak Bergenheim?!
Just det. Jag reser mig upp ur min dagdröm och möter en en rikgit ragata till assisstent, sköterska... Sköterska? Vad kallar dom sig, sådanadär namnuppropare? Vilken fin titel det är egentligen! Undrar om man skulle utbilda sig till det kanske? Knacka på närmsta skolas ytterdörr och be om den där treåriga utbildningen i namnuppropning! Dom skulle säkert erbjuda mig den ett eller tvååriga utbildningen. Då skulle jag dra handen genom håret, och berätta för dom att jag inte tänkte spara på resurserna. Nix, jag är värd mer. Deras avundsjuka skulle säkert lysa igenom ögonen och jag skulle få hela utbildningen betald av Rekorn på skolan. Han skulle sätta sig ner framför mig i sitt kontor, och berätta hur han kände igen sig i mig. Vi skulle bli väldigt bra vänner, och han skulle klä sig i rollen som min mentor.

... det är därför varmvattnet i badrummen tar lite tid innan dom fungerar!
Jag nickar till namnupproperskan och försöker hålla samtalet levande. Hur kom vi in på det? Jag är rätt säker på att hon bara gick den ettåriga utbildningen för att läsa upp namn. Hon talar lite lågt och otydligt tycker jag nog.
Då går det bra att sätta sig här inne, så kommer han snart att ta emot dig! Jag tackar lite fånigt och ser att jag har förflyttats till ett mycket finare väntrum. Här har dom till och med kaffeautomat! Ooh, och sofforna ser bekväma ut! Mysigt. Och ett relativt stort fönster. Det är mörkt ute, och allt jag ser är min reflektion i glaset. Underligt, måste nog ha varit här ganska länge! När jag gick in i byggnaden var det morgon, solen sken och fåglarna kvittrade påtagligt. Klart, tiden brukar ju ticka iväg när man är på sådanna här ställen. Det här väntrummet har vita väggar. Det är fint tycker jag, det ger liksom en klinisk känsla. Tror bestämt jag skall ta mig en kopp med kaffe!

Jag står kvar på precis samma ställe där den tysta damen lämnade mig på, tar ett steg frammåt och trycker på kaffe knappen på maskinen. Hela maskineriet surrar, skakar och maler. Låter nästan lite vänligt ifrån den. En vit plastkopp trillar ner från maskinen, och rykande hett kaffe rinner i koppen. Det luktar verkligen hemtrevligt. Undrar om det inte är så att dom lägger i extra mycket kaffe doft i aparaterna för att få en lugnade effekt på oss patient... Patienter? Klienter, brukare eller? Hmm. Jag tar min kaffekopp och sätter mig i den mysiga soffan.
I ögonvrån ser jag hur en dörr öppnas, och en stor herre kommer utgungande. Han har en stor och yvig mustach, han är fläckvist hårbefriad, och har en monokel. Hela intrycket är väldigt fint, och jag förväntar mig en gammal hederlig Engelsk dialekt när han öppar sin mun. Isak Braennew? Det går bra att komma in nu.
Jag reser mig upp, med kaffekoppen i min hand och vandrar mot honom. Han doftar lite kanel.

To be continued!

Riv ditt namn i min svettiga hud. Dina initaler bakom mitt hjärta.
Spänner dina ben, redo för flykt, redo för njutning.
Slappnar av, sluter dina ögon. Klär mig i Eros svepning.
Avslöja din oskyldighet i mitt öra, håll takten till dina svepande andetag..

När målgången är det ultimata nederlaget i vårt utforskande.
Utelämnad till dolda intentioner och dolda agendor
Tungspets, fingertopp, fuktiga andetag mot bar hud
Underbara underläge och oskyldig ögonkontant
När tonläget säger mer en orden du valt

Jag vill höja mitt glas för alla fallna kamrater
Med hjärtat i sin hand, med blicken fäst mot sina fötter
Ridandes på vinden, ryggen full av vin och oblater
Tillintetsägande meningsuppbyggnader som stöd för våra rötter

Jag vill minnas dom stupade, dom starka, fulla av mod och hopp
Dom som drog sina vapen utan att ifrågasätta.
Sålde sin själ och överlämnade sin tro, trygghet och kropp
Dom överlevde aldrig stormen, när historian saknar rösten att berätta

Jag sålde min syn, min röst och min hörsel.
Min blinda tro på människan tvingar mig på knä
Stålmannens svaghet för glass med strössel
Sänker sedemera min tro och avger mitt löfte

Levande ljus, röd siden och romantisk musik
Min tunga gör sig bäst när jag inte pratar
I skuggornas sken, den tredje partern dansar mot väggen

Mitt terretorium, varje centimeter av din nakna hud
Förevigad i mitt sinne, naken i dom flämtade ljusens sken
Dina andetag pulserar, får väggarna att ge sig vika i takt med vår enighet

I vårt gränsland mellan fantasier och verklighet
Fuktiga läppar över bröstvårtor, nertystade stön i symbios
Mina armar håller ner dig, du biter dig i läppen och välkomnar min dominans

Utforskar tanken om att naken är det mest täckande vi har
Våtare en Niagrafallen, fastbunden av egna begär och önskemål
Tvingar dig över kanten, när du når ditt klimax, ditt nirvana och paradis